Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska
För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.
När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:
“Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.
Och en annan räckte upp handen och sa:
“Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.
Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:
Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar. Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad “att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?
Det här skaver så oerhört mycket i mig.
Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser?
Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.
Varför väger en barnmorskas rätt att “förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?
Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.
Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.
Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?
Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande
Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara “inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.
Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.
Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada? Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.
En kvälls läsning av studier ger mig följande information:
- Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
- Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
- Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
- Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
- Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).
Jag blir ledsen
Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.
Mitt sfinkterskada var “ingens fel”.
Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.
Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.
Referenser och vidare läsning
- Finding Autonomy in Birth
- The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
- Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
- Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
- Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
- Analsfinkterskador vid förlossning
- Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
- Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
- Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
- Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig
Min förlösande barnmorska kunde nog inte ens stava till autonomi vilket gjorde att jag upplevde förlossningen som ett övergrepp. Visste ju att jag inte var ensam om det så jag tänkte typ “det gick ju bra, jag kommer över det snart”. Sen när jag insåg att det ju inte alls gick bra med avseende på bristningen blev det lite av en grej igen.
Döm av min förvåning när ovan nämnda barnmorska ringer till mig för att vi ska prata igenom förlossningen, ett samtal jag inte bett om och var helt oförberedd på. Jag upplevde det som obehagligt och sa att jag hellre ville prata med en ojävig psykolog.
Det är alltså en läkare som hört mig säga att jag upplevde förlossningen som ett övergrepp och beslutet att jag behövde ett förlossningssamtal. Utan att ens fråga mig om jag ville ha ett förlossningssamtal. Att jag dessutom ska prata ut om ett övergrepp med “förövaren” känns ju helt skevt.
Övergrepp och förövare är starka ord. Ingen har gjort något olagligt men det är så jag UPPLEVT situationen.
Det blev en lång uppsats om en struntsak, men är ännu ett exempel på att man i frågor som rör barnafödande ofta inte anses kompetent att fatta egna beslut.
Jag fick en grad 3 skada i sphinktern och ha sytts i hela mellangården och inne i slidan på flera ställen. Var nyligen på återbesök hos mvc som så att det läker bra i slemhinnorna. Analt kollas på sjukhuset om två veckor.
Jag tog upp frågan om ytterligare förlossning och fick extremt sparsamt med info. Hoppas på bättre information från sjukhuset. Vill ju gärna ha en individuell bedömning.
Just nu lutar jag åt snitt nästa gång.
❤️❤️❤️
Jag kom plötsligt att tänka på min mamma efter att jag läst det här. Hon är idag pensionär, och det är över trettio år sedan hon födde sitt sista barn.
Jag har inte hört alla detaljer, men jag vet att hon hade en svår andra förlossning, med min äldre halvbror. Att den blev väldigt utdragen, och att barnet var stort. Att den (med facit i hand) borde ha avbrutits och övergått i kejsarsnitt. Hennes första förlossning hade väl gått relativt bra, men eftersom hon lever med en kronisk sjukdom (diabetes typ 1 sedan hon var 2 år gammal) så fanns det ju rejäla risker, framför allt att barnet skulle vara stort. De visste också att barnet VAR stort innan förlossningen startade. Ändå var snitt inte på tapeten.
Inte ens nästa gång var det tänkt att det skulle bli kejsarsnitt. Men sedan kom ju jag med urakut snitt sex veckor för tidigt ändå efter att hon fått kraftiga blödningar.
Först med det fjärde och sista barnet fick hon föda med planerat snitt. En stor bamsing till lillebror.
Jag tror att hon levt relativt problemfritt i rätt många år, men att hon fått tilltagande problem med stigande ålder. Hon har opererats för urininkontinens, men har fortfarande problem. Hon har konstanta urinvägsinfektioner och misstänker även att hon har framfall. Hon kan inte hålla inne fisar för fem öre, och det händer att hon inte hinner till toaletten. Hon går ständigt runt med jättebindor för säkerhets skull.
Och sjukvården verkar inte speciellt intresserad av att hjälpa henne på något sätt.
Först idag kopplade jag liksom ihop allt det här. Att min mammas mående idag förmodligen hänger mycket ihop med hennes barnafödande. Och blir heligt förbannad över att unga kvinnor idag fortfarande inte får hjälp och stöd att fatta beslut kring sina förlossningar, eller att deras beslut inte respekteras. Min mamma födde barn på 1970/80-talen. Har vi verkligen inte kommit längre?
Det här gör mig otroligt ledsen och förbannad… Du är stark och GRYM som fortsätter föreläsa och kämpa för bättre förståelse och vård!
Jag får även bekräftat något som slagit mig de senaste åren, efter kontakt med flertalet barnmorskor i och med tre graviditeter – ett missfall, en abort (pga skadat foster) och en pågående. Det verkar finnas en yrkesskada dem emellan – om det sen beror på att en viss typ av människor dras till detta yrke eller om det är ett beteende man lär sig under utbildningen/arbetet vet jag inte. Men yrkesskadan består av ett rätt nedlåtande, “mammigt”, besserwissrigt sätt att prata med sina patienter/mammorna. De vill med största sannolikhet bara väl, men jag har till 90% mötts av sådant klappande på huvudet, sådant “lilla gumman nu ska jag berätta” och en hel del skratt och skak på huvudet. Samtliga gånger har jag haft rätt i det jag frågat/bett om. Det är något yrkesgruppen måste ta tag i – sin kvinnosyn helt enkelt! Förstår att de möter många hypokondriska, överdrivet nojiga människor och att detta påverkar dem – men de MÅSTE kunna se fall till fall och inte ANTA att kvinnan inte vet bättre och måste klappas på huvudet som en 5-åring som klantat sig…
Förlåt för babbel. Och heja!!
Så trist att de förminskade dig på det viset!
En fråga om statistiken, gäller den endast ruptur grad 4 eller även 3?
Grad 4 hade jag för mig. Kan inte svara för alla studierna, men generellt verkar grad 4 vara förknippat med större risk att drabbas igen.
Så bra skrivet! Och vad jag känner igen retoriken även om jag inte har någon skada, men samma sak gäller ju i kontakt med vården i samband med föräldraskap över huvudtaget tycker jag! Översitteriet och nedlåtande attityd, INGENSTANS har jag upplevt mig så kvinnofierad och förmodat tokpuckad som i samband med att jag blev mamma. Själv letade jag efter forskningsbelagd och publicerad info om amningsfördelar men fann bara moralism och felaktig muntlig info från min mvc-Bm. Att du som jobbar med detta varje dag får det bemötandet är ju helt sjukt.
Ja men visst är det så! Har själv en kanditatexamen inom ämnet miljö och stort fokus under utbildningen lades på de fettlösliga miljögifter som ackumuleras i våra kroppar över tid. Det enda sättet att bli av med dem som kvinna är att amma och att första barnet är mest utsatt eftersom de får ett helt liv av ackumulerade miljögifter via bröstmjölken liksom. När jag tog upp detta på gruppsamtal om amning blev jag typ idiotförklarad.
Har jag förresten kommenterat och tipsat om boken Att föda som en man av Tove Karlsson förut? Den handlar om födandets ideologi och kamp mellan “naturligt” och medikaliserat typ, det var flera år sen jag läste den, långt innan jag fick barn själv, men tycker den förklarar mycket av kvinnosynen i förlossningssammanhang!
Nä, den låter intressant!
Usch vilket extremt tråkigt bemötande du fick av de där personerna. Så okänsligt av dem! Vill passa på och säga: Tack för att du är så engagerad i dessa frågor och driver på så mycket!
Jag har haft lite samma upplevelse. Barnmorskor förstår inte alls varför jag är rädd för en ny bristning med nästa barn. Jag fick “bara” en grad 3b, men när jag var på besök hos kirurgen för att undersöka sfinktern efter 8 månader sa han att han starkt avråder mig från vidare vaginala förlossningar och att nästa barn bör födas med kejsarsnitt pga ärrvävnaden. Även om det var en 3b bedömdes min skada som komplicerad och det kanske inverkar? Oavsett är det så skönt att ha det där i journalen när jag blir ifrågasatt. För det fanns inga riskfaktorer med min förlossning, inga fel begicks och ändå gick det som det gick. En läkare sa till mig att vissa har vävnadstyper som brister lättare, och det lär ju inte ha förändrats till nästa barn. Jag sörjer att inte få föda vaginalt, men inte en chans att jag vågar chansa igen. Jag har som du bra och dåliga sfinkterdagar och det har tagit många månader hos psykolog att må bra psykiskt igen. Inte en gång till. Min mamma lever med en kronisk tarmsjukdom och jag har sett hennes förnedring när hon inte hinner till toaletten i tid, jag vill inte riskera ett liknande öde i framtiden.
Hej, jag fick samma bedömning (fick också grad 3 på 1:a förlossningen) men sen när det väl gällde och jag var gravid med barn 2 så var det inte helt självklart att jag skulle få ett snitt. BVC läkaren skickar ju en rekommendation och remiss, sen bedöms den på så kallad ”snittkonferens”. Fick ett nej först men ja efter att jag bröt ihop på mötet på sjukhuset…
Tack för ditt svar. Jag har varit hos Aurora och specialistmödravården efter min förra förlossning och blivit rådd till snitt. Känns som det ska mycket till för att inte godkänna. Men jag kommer stå på mig, även om jag så gärna vill föda vaginalt så tar jag inte risken igen.
Fick en 4:a på min första förlossning o syddes ihop rätt snart efter med flera styng.
Vid andra förlossningen var det inte ens tal om att snitta, hade jag läst din artikel hade jag begärt det. Var INGEN som berättade att det kunde bli fel andra gången.
Nu gick det bra, men har svårt att hålla fisar o det har hänt att jag inte hunnit till toa i tid.
Fixar inte riktigt att nysa eller hoppa studsmattta med mina barn utan att läcka, och man skäms!
Så viktigt det du skriver om!
Så bra skrivet! Men helt fruktansvärt att bli ifrågasatt så. Jag grät när jag läste ditt inlägg pga igenkänning. Jag är fortfarande inte klar med kampen om att få hjälp med min förlossningsskada och vi vill ha ett till barn så sedan måste jag väl orka ta fighten angående att inte vilja föda vaginalt igen efter skadan efter förra gången….
Jag blir så ledsen av att läsa de senaste dagarnas inlägg. Så himla sorgligt att det kan få vara så här, gå till så här. All kärlek till dig, fina du.
Jag blir så förbannad.
Själv hade jag en oerhört långdragen och jobbig första förlossning. Höll på med aktivt värkarbete i 38 timmar, barnet låg i vidöppen hjässbjudning och jag fastnade på 8 cm öppen i 8 timmar. För att få hjälp av tyngdkraften och att barnet skulle vrida sig rätt tillbringade jag de sista 14 timmarna stående eller på alla fyra. Lägg till en puckad barnmorska som gjorde en massa felbeslut.
Den första förlossningen var ett trauma som dessutom stökade till min anknytning till min son de första månaderna.
Andra varvet fick jag hjälp att bearbeta detta av en helt fantastisk barnmorska på mvc och när min andra förlossning verkade bli en repris av den första; stort barn med vidöppen hjässbjudning och jag fastnade på 7 cm beslutades det efter några timmar att jag skulle snittas. Jag hade två helt fantastiska barnmorsketeam och en läkare och hela processen präglades verkligen av det som du efterlyser – autonomi, beslutskompetens och informerar medgivande. Jag upplevde verkligen att jag blev lyssnad på, fick rätt information och att de vägde in hela bilden (att även om det kanske skulle gå att genomföra en vaginal förlossning hade jag en traumatisk sådan bakom mig som skadat anknytningen och jag skulle inte behöva riskera att gå igenom det igen).
Jag hade turen att få ligga på uppvak på själva förlossningsavdelningen, så att jag fick ha man och barn med mig, vilket innebar att jag fick en tredje barnmorska vars enda uppgift var att kolla att allt släppte som det skulle. Och när hon hör varför det blev snitt kläcker hon ur sig “ja, men det där hade du kunnat fixa vaginalt”. Blir fortfarande helt rabiat när jag tänker på det. Till en nyförlöst mamma (med det hormonpåslag det innebär), utan att veta något om mig och min förhistoria och utan att ha varit där i rummet när beslutet togs. Så säger hon en mening som underkänner hela min upplevelse och som inte ens spelade någon roll i sammanhanget. Snittet var ju redan gjort.
Jag kanske inte borde tagit åt mig så mycket som jag gjort, men hon borde verkligen inte ha sagt så hur mycket hon än tänkte det.
De barnmorskor jag frågat ger mig samma svar: “en större bristning som LAGAS ger sällan besvär” Vad menar dem faller under begreppet besvär ? Det verkar som att man ska vara rejält analinkontinent. Att ha rejält bråttom till toalett är inget besvär?
Samlagssmärta blir lite luddigare. Lite glidmedel är standard hjälpmedel nr 1. Det riktigt luddiga blir när man säger att man känner obehag. Vad är obehag? Är det psykiskt?
Att ha ett underliv som typ ständigt FÖRNIMMER, som Mia så rysligt väl satte ord på, är inget jag fått gehör för i mina möten med 3 barnmorskor.
Jag har all respekt för barnmorskor och det fina arbete dem gör. Men jag saknar en “alla kort på bordet” öppen dialog med oss födande. Det är komplicerat, jag förstår det.
Följande meningar har olika barnmorskor sagt till mig: “man blir ju aldrig sig lik igen efter en förlossning” , “med idoga knipövningar blir nästan alla kvinnor av med såna besvär”, “Din bristning kommer att läka finfint- 99% procent blir HELT BRA”
Hmm? .. 99% ? Ha! , den barnmorskan sa även att jag skulle sluta fundera och istället borde jag gå hem och njuta av mitt barn. Jag blev lite stött.
Och jag undrar , finns det några barnmorskor därute som själva drabbats av en förlossningsskada? Eller som genomlidit en förlossning som flera år senare skapar ångestkänslor och/eller sorg?
Jag skulle så gärna vilja höra mer från barnmorskornas synvinkel, mer personligt/privat kanske. Fast det blir ju svårt såklart.
Jag gjorde ett urakut snitt med första barnen efter en flera dygn långdragen förlossning och mådde fysisk och psykiskt dåligt länge efteråt (mår fortfarande dåligt när jag tänker på det) För mvc läkaren och bm var det självklart med planerat snitt när jag väntade andra barn. När jag kommer till läkaren som ska boka in snittet sitter hon ändå och försöker övertala mig om fördelarna med vaginal förlossning, den underbara upplevelse jag kommer gå miste om och att jag ska gå hem och tänka på det. Dessutom kläcker hon ur sig att jag borde pratat med psykolog och gjort en bäckenmätning efter förra förlossningen. Det är så dags då när ingen har sagt något tidigare. Efter att jag fullständigt bryter ihop godkänner hon tillslut snittet men säger ändå att jag ska fundera och höra av mig om jag ångrar mig. Det planerade snittet blev tillslut en helt annan, positiv upplevelse än det urakuta. Så som en förlossning och första tiden efter ska vara. Men mkt oro på vägen dit med rädsla för att inte bli lyssnad på, få bestämma över sin egen kropp och vad jag vet är bäst för mitt eget fysiska och psykiska välmående.
Mycket av vårdpersonalens kommentarer som nämns här osar unket och av kompetensbrist. Som jag förstår det saknas också adekvat utbildningsmaterial för vårdpersonal om förlossningsskador.
I min egenremiss till närmaste Bäckenbottencentrum kommer jag anmäla mig som frivillig, de får fota och dokumentera så mycket de vill om intresse finns.
Det är så oerhört skevt att en som skadats under sin första förlossning och säkerligen inte bara har fysiska skador utan även psykiska men ska ifrågasättas för att denne vill föda med kejsarsnitt. Jag tycker att det handlar om så mycket mer – att få välja en annan metod, rätten till sin egen kropp osv – även om kejsarsnitt utgör andra risker. Lyssna på den födande människan lixom. Hemskt att du som både är i branschen och har varit med om detta ska bli bemött såhär. Tack för att du väcker debatten till liv! Du är en av de som lägger grunden för framtidens förlossningsvård och förbättringar.
Jag blir både arg och ledsen när jag läser ditt inlägg och kommentarerna till detsamma. Jättebra att de håller en utbildningsdag i ämnet, det behövs uppenbarligen, men oh så frustrerande när kommentarerna du får är såpass oförstående och respektlösa. De visar ju att de som lyssnar inte förstått (eller ens försöker förstå). Har du återkopplat till de som organiserade utbildningsdagen om detta? Ditt blogginlägg borde vara obligatorisk läsning för alla som var med!
Allvarligt, hur förväntar du dig att man ska fatta vad “dåliga sfinkerdagar” betyder? Du måste prata om bajs. Dessutom fattar jag inte varför du skriver att din livskvalité inte påverkas när du måste vara nära en toalett och måste flytta pga att ni bara har en toalett? Om du inte vill att någon (vanlig person/barnmorska/läkare) ska fråga varför du blev snittad sluta säg att du inte har påverkad livkvalité och förklara vad du har för besvär! /Läkarstudent
Oj, VÄRST vad du tar i. Hej och välkommen hit, men var gärna trevlig. Om en vanlig läkare/barnmorska sitter på en föreläsning med specifikt syfte att förbättra förlossningsvården så hoppar jag innerligt att dessa individer kan sin anatomi så pass att de förstår vad en analsfinkter har för funktion och vad som händer när den är nedsatt. Annars blir jag än mer oroad för förlossningsvården. Och, vad gäller HRQOL och KASAM, begrepp som jag hoppas du förstår och kan, så kan upplevda symtom avgöra ganska lite av dessa. Hoppas ni lär er sådant på läkarutbildningen!
Mathilda: Jag tycker det låter som att du aktivt försöker missförstå inlägget ovan. Tråkigt, själv tyckte jag att det var väldigt bra och hade många poänger. Jag tror också att det är lättare att bedriva effektiv vård om man släpper på prestigen och lyssnar in sina patienter.
Hej!
Jag är relativt nyutbildad läkare och även nybliven mamma som älskar denna blogg. Min förlossningsvård har varit fantastisk, men jag inser också att jag har haft tur då jag vet vilka krav jag hade kunnat ställa (och inte) om jag hade drabbats av komplikationer.
Jag är så ledsen över att kommunikationen brister i så många fall, ffa när det gäller sådana saker som gemene man finner pinsamt att tala om. Då måste vi i professionen vara extra lyhörda och reagera bara någon tvekar i dörröppningen. Självklart skall man kunna ifrågasätta, men i så fall väl underbyggt.
I kommentarerna kan man verkligen se att kommunikationen behöver bli bättre. Jag vet att det INTE är ett genomgående karaktärsdrag hos vårdpersonal att vara dryga och nedlåtande, däremot vet jag att den gången man möts av fel kommentar fel dag, vilken typ av människa man än är, kommer den kommentaren etsa sig fast länge.
Vi är många inom vården som KÄMPAR för att alla skall känna sig respekterade och lyssnade på, faktiskt både patienter och personal. Det utgör definitivt en stor del av läkarutbildningen, iaf fram till 2014. Jag hoppas därför att ovanstående kommentar skrivits i all hast, på fel dag och med en helt annan tanke än den som framkommer!
Jag vet inte varför mina kommentarer inte blir godkända. Jag förstår på fullt allvar inte varför min kommentar ses som problematisk. Mitt syfte är att ge feedback på en föreläsning som Mia tycker är väldigt tydlig. Jag tycker inte att det hon påstår är tydligt är tydligt. Mia är inte deras patient. Hon är deras föreläsare. Hon har världens chans att påverka förlossningsvården och borde ha som syfte att nå ut med det hon vill säga och bli förstådd. Som föreläsare – inte som patient. Som patient har man såklart inga krav på sig att kommunicera på ett bra sätt. Det skulle jag aldrig förvänta mig av en patient. När ska dessa barnmorskor/läkare ha chansen att ställa ”dummar frågor” om inte på din föreläsning? De ska ju inte ställas till deras patienter i alla fall. Och om du tycker att ”varför blev du snittad?” är en helt orimlig fråga efter din föreläsning så har du ju misslyckats med din kommunikation – som föreläsare.
Angående tonen i min kommentar så tycker jag att den inte är mer otrevlig än blogginlägget. Om du förväntar dig trevliga kommentarer så tycker jag att du kan hoppa över att skriva dryga och onödiga saker som tex ”Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor.” Inser dock nu när jag läser igen att du kanske på fullaste allvar tror det? I så fall ber jag om ursäkt för missförståndet.
Feedbacken då, i mer saklig (trevligt) form:
Du verkar i ditt inlägg tycka att din slide är självförklarande och att frågorna som du fått inte borde komma efter den. Jag tycker att den skulle bli mycket tydligare att förstå om du tog bort ”Ingen nedsatt livskvalité” och byter ut ”dåliga sfinkerdagar” till typ dagar med nedsatt sfinkterfunktion. Även i tal, jag förstod verkligen inte vad du menade i ex förlossningspodden. Jag tror även att du ”…brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär” kanske borde ses över? Om du inte är bekväm att prata om dig själv finns det säkert andra som kan användas som exempel.
Jag är inte barnmorska och det här är kanske inte alls bra feedback för föreläsningens syfte, men jag reagerar på att du tror att du har gjort dig förstådd och inte verkar tolka din publiks frågor som en möjlighet att göra din föreläsning tydligare (som föreläsare, inte patient, åter igen).
Mikaela. Jag har ju liksom du läst samtalsmetodik etc och tillämpar det i patientkontakt. Varför måste jag tillämpa det i min kritik mot en föreläsare?
Felicia. Din kommentar är elak och du vet ingenting om hur jag är lämplig eller inte att jobba i vården. Jag är irriterad på en föreläsare, inte en patient. Min kommentar har ingenting med hur jag bemöter patienter att göra.
Hej Mathilda,
Angående blockering av dina kommentarer så är det så här. Eftersom din första kommentar upplevdes som otrevlig och efter bakgrundskontroll av ditt uppgivna namn/mail som vi inte kunde hitta något om så bedömde vi dig som ett troll. Denna bedömning gör vi för väldigt många kommentarer varje vecka. Ber om ursäkt om detta föll sig fel då vi vill ha en öppen (men trevlig) diskussion på bloggen. Vi önskar att de som kommenterar på bloggen visar transparens (mot oss, inte allmänheten) för vem de är och vad de står för.
Angående din feedback. Var du på föreläsningen? Om du var det är det tråkigt att du inte tog upp feedbacken på plats. Var du inte där så har du liksom missat 95% av grejen. Dels var det många fler slides med, dels sas det en massa (som det görs på föreläsningar) och dels var inte fokus på Mias mående idag/efter andra förlossningen. Sliden var med för att ge en avrundade helhetsbild, då det hade varit konstigt att helt skippa den andra förlossningen i sammanhanget. Om du hade velat haft fokus på något annat än vad föreläsningen primärt handlade om är en annan fråga.
Utifrån vad föreläsningen skulle handla om fick Mia extremt mycket positiv feedback på plats. Likaså för de andra föreläsningarna tidigare under våren i SKLs regi.
När nu Mia fortsätter att föreläsa i höst, kommer hon numera även kunna tala om hela cirkeln som sluten nu när hon ska opereras för den äntligen undersökta skadan som tidigare inte tagits på allvar. Det verkar vara väldigt vanligt att kvinnor med besvär får höra att “allt är normalt” och så även i Mias fall. Till saken hör då att anpassa livet efter besvären.
Angående påverkad livskvalitet hoppas jag att du som blivande vårdgivare lär dig att livskvalitet framför allt beror på ett förhållningssätt till ens hälsa/livssituation/omgivning och inte direkt på om en har en nedsättning/skada. Googla ACT om du inte redan är bekant med detta.
Mathilda: man kan inte riktigt skilja på att vara föreläsare och patient när man föreläser om sina upplevelser av att vara patient. Mia är inte patient i förhållande till de hon föreläser för men har fortfarande en utsatt roll. De barnmorskor och läkare som lyssnar på hennes föreläsning pratar inte detaljerat om hur det fungerar för dem att kissa, bajsa, ha sex – det är enbart Mias funktioner som diskuteras. Istället för att skriva att ”du måste prata om bajs” så hade du kunnat skriva ”jag förstår att det kan vara jobbigt att dela med sig av mer detaljerad information men för mig som vårdgivare hade jag fått större förståelse om du hade beskrivit mer vad dåliga sfinkterdagar innebär för dig”. Dock bör ju en föreläsning anpassas efter de man föreläser för och i det här fallet får man ju verkligen anta att vårdpersonal inom förlossningsvården har kunskap om vad ”inte optimal sfinkterfunktion” innebär. Hur det är att leva med nedsatt sfinkterfunktion ur ett patientperspektiv är något som borde ingå i läkares och barnmorskors grundutbildning.
För info så är det inte vårdgivare som bestämmer vad som är nedsatt livskvalitet för en patient eller inte. Det är patientens upplevelse. Du kan således inte säga att Mia ska säga att hon har nedsatt livskvalitet när hon inte upplever det så.
Självklart ska väl ”dumma frågor” få ställas men när frågan om varför Mia snittade andra gången ställs i kombination med att frågeställaren inte tycker att Mia har kvarstående besvär så kan man inte annat än att bli upprörd. Då funderar man verkligen vad vårdpersonal anser vara kvarstående besvär om inte nedsatt sfinkterfunktion, smärta och tyngdkänsla räknas. Det ger dock förståelse varför vårdens bemötande av förlossningsskadade ser ut som det gör.
Mia du är bäst och så modig och gör sådan skillnad för massor av kvinnor.
Blir rädd av att läsa kommentarer som från Mathilda “läkarstudent”. Det är såna människor som ska arbeta med detta? Ofattbart.
Heja dig <3!!!
Jag har länge varit förundrad över den goda tonen i kommentarsfälten på er blogg. Trodde först i min naivitet att ämnet helt enkelt inte lockade till sig troll men nu inser jag att det troligen ligger mycket arbete från er sida i detta. Tråkigt för er att behöva städa men skönt för oss läsare att ni gör det!
Tror inte risken är särskilt stor men glöm aldrig att det här är er blogg, det är ni som bestämmer! <3
Först! Tack Mia och Joseph för ett så makalöst fint arbete, och den här bloggen som är livselixir för oerhört många födande och deras partners. Så skulle jag vilja rikta mig till Mathilda : för det första är Mias föreläsningar unika eftersom hon då arbetar VARJE DAG med förlossningsskadade kvinnor. Hon vet exakt hur skadade underliv både ser ut, känns och vad det ger för fysiska följdbesvär. Hon möter patienters kamper och problem och kan hänvisa till många patienter och deras livskvalitetbeskrivningar. Men så är hon då själv förlossningsskadad, och att relatera till det i föreläsningar inom vården är ovärdeligt, då bemötandet från vården inom just dessa skador helt ärligt är förfärligt. Att då hålla nivån på personliga upplevelser blandat med vetenskaplig evidens är faktiskt ett jäkla trolleri att få till utan att bli för privat eller slaskig, därför den sortens info inte alltid är relevant. En dålig sfinkterdag är en mycket bra beskrivning på en sfinkter som har dysfunktion . Att ordmärka en slide är ju oerhört omoget om en då inte är moderator. Men jag kan beskriva en dålig sfinkterdag för dig, eftersom jag inte proffesionellt ska utbilda vårdpersonal, utan bara är den där stackars offerpatienten som absolut inte ska bemötas som ditt och datt. Och ursäkta nu mitt dåliga språk och trista ton , men hur fan kan inte vårdstuderande fatta VARFÖR man gör ett snitt på en patient som har en tidigare sfinkterskada??? Har de ingen som helst koll på hur en avsliten muskel funkar efter ihopsyning? Eller att en slemhinna med ärrvävnad inte håller för samma påfrestning som en hel? Eller att en slemhinna och sfinkter som rivs sönder en gång till kanske aldrig nånsin ens kan få en funktion som ens liknar att funka och att den sk livskvaliteten då aldrig nånsin blir bra. Här får du en liten inblick från oblyg patient som gärna briserar ut privat slask : vid minsta operfekr bajs, dvs lite hårt eller för löst spricker det lite vid ärret i ringen, det blöder och svider, vid löst bajs är det omöjligt att torka rent, då tillslutningen inte är helt perfekt- sk soiling, har en en skön diarré så rinner det faktiskt ut en inte har skitnära till toa. Om en är gasig samtidigt pruttar man hela tiden och då följer det med bajsrester ut eftersom slemhinnans defekt samlar på sig lite längs ärret som inte går att klämma ut pga defekt längs slemhinnans ärr uåäppåt. Före mens så svullnar slemhinnan och då ilar det i ärren, från analring upp till livmodertappen ungefär, sköna hugg som klingar av , ganska likt tandvärk. Och eftersom en kan bajsa lite extra inför mens och tömmer tarm som då blir extra öm, och eftersom tom så sipprar det ut brunaktig slem. Som flytningar typ. Att ha penetrerande sex funkar fint om en har en väldigt skillad partner som har exakt kunskap och känsla för ens anatomi, men EFTER ett traditionellt samlag blir slemhinnan och även analöppningen ” trött” och behöver hämta sig ett par dygn innan ok. Under dessa dygn är det då pruttfest, ilningar i ärr och gärna lite sånt där märkligt ändtarmsslem. Om en ser till livskvalitet på en då väldigt lyckad operation som min, där jag sytts av ett empatiskt geni, så får en ju relaterade till skadan och det framsteg som skett med tiden. Det handlar ju om anpassning och progress. Nedsatt livskvalitet och besvär är ju inte alltid exakt samma. Nä du Mathilda , din kritik suger faktiskt, och din cyniska inställning till en unik föreläsare är både spetsig skammande och fylld med härskarteknik. Hon borde, du är otydlig, gör så bla bla bla. Och vet du va, att ställa relevanta och privata frågor kan en göra på olika sätt, likaså framföra kritik. Och nä, ingen här har skyldighet att hålla god ton mot dig när du själv är stöddig. Stöddig kan du va på egen plattform. Mvh dåligton tillbaka kaka.
Hej!
Jag är sämst på att läsa bloggar numera och jag är även dålig på att svara på kommentarer efter att jag själv har efterfrågat saker i Facebook-gruppen (förlossningsskadade) där du har hjälpt mig flera gånger.
Jag har aldrig förstått att du har varit med om typ samma skada som mig utan jag trodde “bara” att du jobbade med detta. Jag hade kejsarsnitt med första barnet efter att jag inte kom igång själv och har dåliga värkar (både då och andra förlossningen). Andra förlossningen sfinkterruptur grad 3 och 4.
Jag såg även att du har skrivit om PCOS (såg det bara länkat här vid kommentarerna nånstans) och jag har ju även det – något jag själv får för mig kan ha haft betydelse för hela mina graviditeter och förlossningar men å andra sidan sa de att andra hormoner tar över testosteronet efter en viss stund av graviditet så jag har kanske fel ang det 😉
Nåväl, jag ska ta mig tid och läsa fler inlägg en annan dag men just nu vill jag bara säga att jag verkligen inte kan förstå de frågor du fick – men jag känner igen “attityden” så jag mött många med den efter min skada.
Jag är glad för att du jobbar på för att folk ska förstå. Det betyder otroligt mycket! <3
Mathilda, det är bara så konstigt att Du blir så pass irriterad att du känner behov av att uttrycka dig så SURT i ditt första inlägg. Du tycker Mia ska formulera sig på ett annat sätt, och det är väl helt okej att du tycker det. . Att du oxå reagerar på hennes mening” att barnmorskor så gärna vill förlösa” förstår jag inte alls. Min reaktion på den meningen var precis motsatsen ; att här visar Mia återigen hur hon FÖRSÖKER FÖRSTÅ tanken bakom barnmorskans fråga, om varför snitt efter sfinkterruptur. För det är ju så, att även om en är symptomfri efter en ruptur så är det en märklig fråga. Tycker jag.