Skulden på offret

Skulden på offret

Jag fick ett nyss en kommentar på ett av de senaste dagarnas sfinkterruptursrelaterade blogginlägg som fick mig att se rött. Nu har jag ju varit lite arg här på bloggen det senaste. Jag tror dock att ni mer återkommande läsare förstår att jag oftare försöker vara konstruktiv än just bara arg. Men nu kan jag inte riktigt hålla mig.

Kommentaren ifråga är raderad, men jag tänkte citera innehållet:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar….utöver att man ju inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Jo ett klipp också som fortfarande 20 år sefter DEN förlossningen har ont. Jag fick rådet att massera….men jag tänker att jag liksom inte haft den tiden för att ligga och massera mig själv då där fasligt mycket med mina sex barn och heltidsarbete. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips och att sen inte bli förvånade över avslaget. Det som ingen talar om förrän EFTER förlossningen. Och som läkare och anställd på det sjukhus som förlöser flest barn i Sverige och utan tillskott av resurser står inför den värsta perioden någonsin säger jag: Knip till i september!;)”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat på barnmorskan? Skulle det ha hjälpt?

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikts om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”.

Vem har nämnt något om avslaget?

Varför denna ”lilla gumman”-attityd? Varför? För att denna kommentatör själv är läkare och har fött 6 barn?

”Knipa till september”

Knipa till september? Hej och välkomment till BakingBabies. Här delar vi med oss av konstruktiva råd och tips samt försöker påverka kvinnosjukvården till det bättre.

Previous

Next

26 Comments

  • Jag lyssnade på min barnmorska under alla de 13 timmar jag var inne på förlossning. Jag tog Eda efter att barnmorskan föreslog det, jag frågade om jag kunde göra något för att snabba på förloppet och gjorde allt hon föreslog ( vilket eg mest var att sitta på en pilatesboll). Efter att ha varit fullt öppen i (minst) 8,5 timme försökte jag krysta i ca 30 min i olika positioner, tog i så jag blev blå utan krystvärkar men det hände ingenting.. Till slut förlöstes jag med sugklocka och trots ett snedklipp fick jag en sfinkterruptur och har idag 4,5 år senare fortf problem..
    NEJ det räcker inte att lyssna på barnmorskan!!!

  • Jag sprack – kände det tydligt – just medan jag krystade utan krystvärkar, eftersom alternativet hade varit sugklocka (troligen med värre skador). Nej, det är verkligen inget universalmedel att lyssna på bm. Dessutom, med tanke på hur de krystvärkar jag ändå hade kändes är jag övertygad om att det faktiskt finns krystvärkar som inte går att behärska.

  • Hade barnmorskorna och läkarna lyssnat på mig hade jag inte gått sönder… Men det är tyvärr ett fenomen bland en del vårdpersonal- deras kollegor kan inte göra fel. Trots att LÖF och IVO finns.
    Men det är ju lätt att säga “krysta inte om BM säger åt dig att inte krysta”. Du kanske hade en BM som sa till dig. Du kanske hade en BM som hade koll både på ditt underliv och att du hörde det hon sa. Du kanske kunde låta bli att krysta. Du hade kanske inte alla riskfaktorer för sfinkterruptur. Men å andra sidan- jag har ju kunnat andas mig igenom gallstensanfall. Så då tycker jag att alla andra också ska klara sig utan operation och smärtstillande.

  • Min barnmorska förklarade att både jag och hon gjorde precis vad vi kunde men ändå blev det är grad 3 skada plus mer pga stort barn, stort huvud och kort mellangård. Vilken jävla skitkommentar!

  • Om jag lyssnade på barnmorskan eller inte hade nog inte påverkat min förlossning ett dugg. Sonen kom i vidöppen hjässbjudning och fastnade i mitt bäcken påvägen ut. Barnmorskan gjorde vad hon kunde och jag gjorde vad jag kunde men det slutade ändå med sfinkterruptur grad 3. Blir fortfarande panikslagen av tanken av den yttre pressen dom utsatte mig för och den första tiden efteråt. Det får jag leva med resten av livet.. Tack och lov va det med andra barnet och jag slipper utsätta mig för det nånsin igen..

    • När tusan är ironi någonsin lätt att uppfatta i skrift tänker du? Må hända när man känner varandra mycket väl. Behåll du din ironi till din vänkrets, här uppskattar vi att få riktiga råd och att äntligen ha någon som tar våra bekymmer på allvar, och med stor kunskap dessutom.

    • Om det är du, Anna Voltaire, som skrev originalkommentaren och faktiskt är läkare på SöS hoppas jag som nummer ett att du söker dig till ett annat yrke, förslagsvis där du inte behöver bemöta folk alls och absolut inte inom vården och i andra hand önskar jag att jag slipper se dig i närheten av min förlossning i oktober. Jag har redan råkat ut för en av dina osympatiska kollegor (eller så är det du, vad vet jag?) och jag hade hoppats på att hon var ett undantag men om du är en till så skrämmer ni mig på riktigt. Vad är det för jävla kvinnosyn? Människosyn? Syn på vård? Lyda? Som om vi har nåt fucking val annat än att lyda i ett av de största kroppsliga trauman en vanlig människa är med om i livet?

  • Jag tycker att det är märkligt att som vårdpersonal endast ha perspektivet att det är patientens uppgift att lyssna på vårdpersonalen för att undvika skada. Som vårdpersonal borde man väl snarare reflektera över hur man som personal kan kommunicera med patienter med svår smärta och få dessa att följa de instruktioner man ger.
    Att säga till patienten att denne ska ta det försiktigt för att ändtarmsöppningen är på väg att spricka låter som ett exempel på vad man ska säga om man vill att patienten ska gripas av fullständig panik och inte kunna samarbeta för fem öre. Sedan min förlossning har jag bara blivit mer och mer förskräckt över att upptäcka att så många inom förlossnings- och kvinnosjukvården saknar kunskap kring kommunikation och patientcentrerad vård. Däremot verkar många ha en fenomenal förmåga att dumförklara en.

  • Vad är det med vårdpersonal och gudskomplex egentligen? Hade en barnmorska sagt till mig mitt i kryatningsarbetet att min ändtarm var på väg att spricka hade jag fått absolut panik eftersom det var exakt det jag var rädd för. Och vem går in i en förlossning och tänker att man ska skita i att lyssna på bm?

  • Enda ironin jag kan urskilja, är att du menar att det är ont om resurser i sommar?, och typ, ingen bra ”idé” föda under sommaren på det sjukhus du jobbar på?
    Annars ditt lilla tips om att LYDA barnmorskan är även för mig provocerande. Jag gjorde precis som min bm sa, då jag är gammal elitgymnast och på senare år yogafantast, har jag millimeterkontroll över min kropp. Och jag såg fram emot att lyda min bm under förlossningen. Det visade sig tyvärr vara jättedumt av mig, hon borde ha lytt mig istället. Jag ville ha ett lugnt guidat framfödande, liggandes på sida eller ståendes på knä. Som forskning visat gynnsamt. Men hon ville ha mig på rygg med hög värkstimulerande, samt fick jag ENBART order om att krysta, krysta hårdare, dubbla kryst sen trippla kryst på varje värk. Sen ploppade ungen ut. För att göra lång historia kort: jag frågade min barnmorska varför hon hade så bråttom att driva ut mitt barn, och hennes svar var: jag tyckte du verkade lite trött, och även om jag hade förlöst dig ENLIGT KONSTENS ALLA REGLER, så hade du kunnat spricka lika illa. Jag tappade hakan litegrann …. och inser ju att denna barnmorska indirekt säger att det spelar ingen roll vad vi gör. Jag tror hon var utbränd ,hon har sagt upp sig vet jag. Och ja jag födde i juli, borde ha knipit till september.

  • Enda ironin jag kan urskilja, är att du menar att det är ont om resurser i sommar?, och typ, ingen bra ”idé” föda under sommaren på det sjukhus du jobbar på?
    Annars ditt lilla tips om att LYDA barnmorskan är även för mig provocerande. Jag gjorde precis som min bm sa, då jag är gammal elitgymnast och på senare år yogafantast, har jag millimeterkontroll över min kropp. Och jag såg fram emot att lyda min bm under förlossningen. Det visade sig tyvärr vara jättedumt av mig, hon borde ha lytt mig istället. Jag ville ha ett lugnt guidat framfödande, liggandes på sida eller ståendes på knä. Som forskning visat gynnsamt. Men hon ville ha mig på rygg med hög värkstimulerande, samt fick jag ENBART order om att krysta, krysta hårdare, dubbla kryst sen trippla kryst på varje värk. Sen ploppade ungen ut. För att göra lång historia kort: jag frågade min barnmorska varför hon hade så bråttom att driva ut mitt barn, och hennes svar var: jag tyckte du verkade lite trött, och även om jag hade förlöst dig ENLIGT KONSTENS ALLA REGLER, så hade du kunnat spricka lika illa. Jag tappade hakan litegrann …. och inser ju att denna barnmorska indirekt säger att det spelar ingen roll vad vi gör. Jag tror hon var utbränd ,hon har sagt upp sig vet jag. Och ja jag födde i juli, borde ha knipit till september.

  • Jag blir arg, förbannad och uppgiven om vartannat. Efter min första förlossning, där jag också krystade två timmar utan krystvärkar (OBS! På uppmaning av barnmorskan. Det var inte alls svårt att sluta krysta direkt när hon sa till eftersom – surprise – jag inte hade några krystvärkar) sprack jag i en total sfinkterruptur.

    Efter den förlossningen som var i juli i Malmö var jag fullständigt skräckslagen för att bli gravid och tvingas föda under sommaren med alla semestrar. Tack och lov ”knep jag igen” och födde nästa barn i mars. Om jag hade läst kommentaren om att ”knipa igen” under den tiden hade jag brutit ihop. Kommentaren är raljant och definitivt över gränsen för hur en vårdanställd ska bete sig.

  • Jag lyssnade på min sköterska. När hon sade att jag inte fick krysta, så lät jag bli. Hon hjälpte mig att andas genom smärtan och inte trycka på. Min barnmorska var asbra!

    Men sedan kom förlossningsläkaren in, slet ut mitt barn med en sugklocka i ett drag och min sfinkterruptur grad tre var ett faktum. Dessutom med två djupa vaginala rupturer. Ingen fysisk undersökning behövdes för att konstatera skadan (hur såg jag ut därnere egentligen?).

    Nej usch för detta skammande av kvinnor, framför allt av andra kvinnor! Och en läkare? Nej du! Bra rutet Mia, helt rätt!

  • Jag förstår att du blev förbannad Mia! Just det här, att skuldbelägga en kvinna som förmodligen redan har nog att bearbeta, det är så fruktansvärt fel och det borde inte förekomma alls. Jag kan bara se tillbaka på mig själv och den enorma skam jag kände som inte kunde ”föda barn ordentligt”. Jag drabbades aldrig av panik under min förlossning, jag lyssnade på barnmorskan och vi hade ett bra samspel. Trots detta sprack jag och ändtarmen skadades illa. Det tog mig lång tid att ens våga berätta för mina närmaste vänner om allt jag varit med om och anledningen till att jag hade svårt att berätta var för att jag skämdes!

    Man ska aldrig lägga skulden på den skadade kvinnan, hon har nämligen nog mycket att bearbeta och ta sig igenom. Den skam, den skuld och den ångest jag levde med den första tiden efter min sfinkterruptur, den går inte med ord beskriva.

    Min ändtarmen vill fortfarande inte hela (nästan 6 år efter förlossningen) och jag tvingas därför leva med stomipåse på magen, allt på grund av en sfinkterruptur. Jag kan säga som så, om vården hade lagt över skulden på mig när jag var som mest ömtålig, då hade jag inte levt idag.

    Tack för att du tar kampen Mia, kram <3

  • Det gör mig bedrövad och förbannad och jag skäms över att en människa som (till synes) på allvar fäller en sådan kommentar har samma yrke som jag. Det framgår inte av kommentaren och jag hoppas verkligen inte att hon är förlossningsläkare. Jag hoppas att hon håller sig till att titta på biopsier och preparat i mikroskop och aldrig träffar en patient.
    Hon missade tydligen det grundläggande: ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”.

    Ber om ursäkt om jag råkade dubbelposta.

  • Jag tycker att man ska kunna förvänta sig av en läkare att hen ska kunna ha ett helheltperspektiv och inte utgå ifrån sig själv när hen ger råd. Varje födande person och varje förlossning är olika. Bara för att det, enligt hennes upplevelse, skyddade henne från förlossningsskador att ”lyssna på barnmorskan” betyder inte det att det fungerar för någon annan. Det borde en läkare veta.

  • Funderade en hel del på detta igår kväll och också på kommentaren från ”Läkarstudenten” du la upp på instagram.
    Vill börja med att jag verkligen fördömmer tonen, nedlåtenheten och översitteriet. Men, jag reagerar också på attityden jämtemot vårdpersonal.
    Jag är läkare tidigt i karriären och arbetar inom kirurgi, dvs på akuten. Analbesvär är dagligt arbete för mig men inte i samband med förlossning utan oftast bölder, hemorojder, blödningar, förstoppning osv. Och det är viktigt att vi avdramatiserat dessa besvär och pratar om dem. Det finns ju massor av besvär, inkontinens, smärta, osv från området där otroligt många lider i det tysta. Förstår att du inte vill prata om dina privata problem i målande ordalag men ibland önskar jag att alla gjorde det. Det hade hjälpt många om vi pratade om analbesvär som vi pratar om tandvård.

    Tyvärr är valet ofta för den enskilda läkaren omöjligt. Jag träffar tex ofta människor med otroligt smärtsamma hemorrojder och inkontinens av detta som söker akut. Det jag då kan göra är att sätta upp dem för kö till mottagningsbesök. Kön är kilometer lång. Tills dess kan jag smärtlindra och tipsa om blöjor. Kommer sedan patienten till mottagning och bedöms kunna opereras startar ytterligare en kö där de få analkirurger som finns jobbar stenhårt men måste prioritera. Benigna tillstånde eller cancerkirurgi? Vården går på knäna och som läkare måste jag dagligen informera patienter om att det inte kommer gå fort eller att inläggning inte går trots stor smärta.
    Detta gör mig otroligt frustrerad.

    Jag tror det är bra att man pratar om bemötandet i vården kring det här men man måste samtidigt förstå att läkare och ssk är människor som allt som oftast gör sitt bästa för att hjälpa människor under taskiga omständighter.

    Tycker disskusionen ska lyftas till där den hör hemma, vad har vi för resurser till kvinno och förlossningsvård? Det är inte vårdpersonalens fel. Prioriteringar måste ses över!

    Min poäng är att vi måste stå enade. Vårdpersonal och patienter tillsammans för en bättre vård. Att uttrycka sig ironiskt om läkare som grupp är kontraproduktivt och enskilda läkare kan inte stå för allt som blivit fel för en patient. Resursbristen drabbar oss alla!

    • Hej! Tack för din kommentar. Anledningen till att jag lyfte upp just läkarstudentens kommentar på instagram är att det kom i precis anslutning till kommentaren i inlägget här. Har du läst här innan?
      I fredags, alltså för bara några dagar sedan, skrev jag detta:
      http://bakingbabies.se/2017/06/16/sfinkterrupturshistorien-som-gar-igen/
      Jag kan inte tycka att jag som 1. Vårdgivare 2. Offentlig person 3. Privatperson har något som helst mer ansvar att prata om mitt mående än vad jag alltså alldeles nyligen gjorde.

      Jag tror att du heller inte läst här tillräckligt för att se/förstå min/vår kamp för att rikta uppmärksamhet på orimliga krav inom vården, på oss alla. Jag förstår att din kommentar är vänlig och välvillig. Jag har alltså rest runt med SKL under hela våren som en del av den stora satsningen på förbättringsarbete inom kvinnosjukvård. Jag förstår att du vänder dig emot en del av kommentarerna som kommer in, men du behöver inte förklara detta för mig.

      • Hej, vilket snabbt svar!
        Jag tycker inte heller att du har ansvar för att prata mer om ditt mående än du är bekväm med. Jag uttryckte bara en önskan att detta ska avdramatiseras för att förenkla för alla. Både att få stöd och att inte bli så stigmatiserande.
        Jag har läst väldigt mycket på din blogg under längre tid då jag tycker det är väldigt intressant och mycket uppskattar hur vetenskaplig du är. Eftersom jag planerar att bli rektumkirurg och jobba med dessa frågor och andra i de nedre regionerna önskar jag att det lyfts fram i ljuset så att alla de därute som lider i det tysta kan få hjälp. Bara att jag ibland träffar kvinnor som haft framfall, inkontinens, inget sexliv osv sen de fick barn (ofta för typ 40 år sedan!) Får mig att se rött. Jag tycker att anal undersökning och dessa frågor ska vara rutin att ta upp på efterkontroller samt också på typ 50 års kontrollen. Nu ligger allt för mycket ansvar på patienten att ta upp frågan.
        När jag jobbar försöker jag fråga så avdramatiserat som möjligt och tänker att om jag kan fråga öppet och utan omskrivning hjälper det patienten mycket. Men där kan man ju tycka olika och just för att det är så stigmatiserat tror jag att det ofta kan bli fel i bemötandet. En obekväm doktor ger en obekväm patient, tyvärr är doktorer bara människor!

        Tack för en bra blogg!

    • Jag håller absolut med om att resurserna är knappa och jag kan förstå att man som vårdgivare blir frustrerad när man vill hjälpa men stoppas av brist på medel.
      Kompetensbrist och långa väntetider är ju väldigt tätt sammanlänkade med brist på resurser men det som gjort MIG ledsnast är faktiskt de vårdgivare som bemött mig illa. Och det är som jag upplever det just bemötandet som diskuteras mycket i kommentarerna.
      Man kan också fråga sig om det är värre med generaliserande kommentarer på en blogg eller att förlossningsskadade kvinnor alltför ofta bemöts på ett empatilöst sätt?
      PS: Mia, du är helt fri att moderera bort mina kommentarer om du tycker att de bidrar till ett ej konstruktivt klimat på din blogg.

    • Jag arbetar själv inom vården och har tidigare haft uppfattningen att vårdpersonal oavsett yrkeskategori sliter något oerhört för att göra sitt bästa för patienten. När något blir fel kan mycket förklaras utifrån resursbrist, fruktansvärd arbetsmiljö och organisatoriska fel. Sedan blev jag själv patient inom kvinnosjukvården och det sättet jag har blivit bemött på kan inte förklaras av resursbrist. Snarare känns det som om personalen har en väldigt förlegad syn på kvinnan, lite svbk (sveda-värk-bränn-kärring) över det hela. Som patient blir man förminskad och förlöjligad för att man söker vård för sina besvär. ”Du kan ju inte förvänta dig att saker och ting hamnar på plats efter en förlossning för att är så svårt att sy”, ”man får ju ändå tänka att dina besvär är psykiska när ingen har hittat något fel” är kommentarer man kan få. Kompetensbristen kring bäckenbotten och dess funktion är pinsam. Att de flesta inte verkar ha insikt hur mycket en bäckenbottendysfunktion påverkar en kvinnas hälsa och livskvalitet är skrämmande. Det är svårt att vilja stå enade med vårdpersonal när man som patient blir så dåligt bemött.

      • Jag tänker rätt lika som du. Under mars var det en feminism-månad under en viss hashtagg på instagram och typ alla mina inlägg kom att handla om hur ganska mycket felbehandling av kvinnor i om vården kan ha sin grund i att man ser på kvinnor som gnälliga, känsliga och icke-adekvata. Nu blev detta mer en allmän tanke, men det är viktiga saker att diskutera!

  • Angående “knip till i september” så läste jag en liknande kommentar i metro gör ett tag sedan om att en borde planera så att en slipper föda på sommaren för att inte belasta förlossningarna nör vårdpersonalen behöver ha semester. Detta fick mig riktigt arg och ledsen för alla som försöker få barn, så otroligt lätt är det inte att planera. Har en försökt i ett par år och fått ett par missfall (som vi) eller haft andra svårigheter så gör en ju knappast abort ifall barnet väljer att komma under sommaren. Tror ingen kvinna idag frivilligt planerar att föda barn på sommaren pga den undermåliga bemanningen i förlosdningsvården och jag kan bara skatta mig lycklig att jag slipper det och är planerad till hösten.

  • Jag kände båda gångerna att jag inte blev ledd på rätt sätt av barnmorskan i krystfasen. Första gången kunde jag inte känna krystvärkarna/hade inga men jag kände att jag tog i för hårt och att jag sprack för att jag blev mer eller mindre tvingad att krysta väldigt hårt. Mitt barn var lite medtaget så kanske var det nödvändigt och jag fick ”bara” andra gradens bristning samt en väldigt rejäl bristning i främre delen av slidan som inte räknas in i graderingen men var den som gjorde att jag fick sys med narkos för att jag blödde så mycket. Andra gången så försökte jag dölja mina krystvärkar så länge det gick för att ingen skulle säga något hur jag skulle göra och så fort barnmorskan märkte att jag krystade så tvingade hon mig att byta ställning och stod och jagade på mig så jag tappade mitt eget fokus och mitt eget tempo. Jag tror att jag sannolikt fick en andra gradens bristning igen för att jag blev störd av barnmorskan för det blev ett helt annat tempo.

    För övrigt har jag råkat ut för vårdpersonal som var avfärdande på andra platser, en läkare på vårdcentral som försökte driva mig till lögn genom att säga att en kroppsdel som tydligt var svullen inte var det tex. Läkare som vägrade lyssna på mig när jag sa att jag inte kunde ta en viss allergimedicin för ”det kan alla”. Kollade med en släkting som är receptarie som bekräftade att den biverkning jag fick var åtminstone hyfsat vanlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *