Tankar om o-ombedda råd till föräldrar

Tankar om o-ombedda råd till föräldrar

En dag kom Mia och jag att prata om det här med o-ombedda råd till föräldrar. Alla som blivit föräldrar (och ibland de som bara hunnit några veckor in i en graviditet för den delen) har varit med om det. Ibland är det från någon närstående, en förälder, en mor- eller farförälder, ett syskon eller en vän. Ibland kommer det från en ytlig bekantskap eller från någon man knappt känner. Råden som kommer gällande barnuppfostran och omhändertagande av barn är många och vitt skilda.

Jag vill tro att det någonstans i de allra flesta fall finns en välmening bakom råden som ges. Men ibland kan det enda en hör vara en förtäckt formulering av ” jag tror mig kunna sköta ditt barn bättre än du”.

Låt mig fördjupa resonemanget.

Som i all kommunikation finns två delar i det hela. Sändaren, den som lämnar rådet och mottagaren/mottagarna, (=föräldern/föräldrarna).

SÄNDAREN:

Om vi fokuserar på sändaren först. Vem är sändaren och vad driver denne? Jag har skrivit ihop ett par faktorer/personligheter som i sig själva eller tillsammans skapar en rådgivare:

  • yrkesexpertis (i varierande grad)
  • ”det här funkade för mig”-personen
  • en önskan att göra saker bättre (så kallad Mr. Fixit)
  • översittare
  • äkta empatiskt person som verkligen vill väl
  • en person som talar innan hen tänker (”har ingen farstu” som Mias norrländska kollega brukade säga)

Alla ovanstående faktorer kan göra att Sändaren känner sig manad att ge dig ett råd. Kommer rådet från en främling så kan en ifrågasätta om de har någon rätt att blanda sig i över huvud taget. Men de vill ju så himla gärna lämna det där tipset, rådet, den där hänvisningen.  Om inte annat så de de i alla fall försökt.Men råd från främlingar faller sällan i god jord då de liksom inte har förtjänat förtroendet.

Undantag: En främlings råd ska antingen vara mycket förtroendegivande (typ från en yrkesperson), vara förmedlat med outstanding retorik, helt enkelt vara världens bästa råd eller  tilltala en mycket desperat förälder som är beredd att testa vad som helst.

MOTTAGAREN:

Som mottagare ställs en inför en rad med frågor. Är det här ett råd och är det kritik? Det är så klart lite knivigt att veta. Kan det verkligen vara kritik om det är ett välment råd som ges i all kärlek från någon som vi älskar och litar på? Kan det vara så att vi som nyblivna föräldrar är lite för känsliga? Att våra föräldrainstinkter driver oss enbart vilja fostra våra barn på ”vårt sätt”? Vad är det som gör oss till barnexperter bara för att vi lyckats bli gravida/söka om adoption, vänta in, eventuellt läsa lite baby-/barnböcker och sedan ta emot vårt barn?

Känslan av att bli kritiserad gör att vi i mottagarsituationen ser ut som trotsiga tonåringar som inte vill lyssna på omvärldens visa ord, utan bara tar illa vid för allt som sägs och surmulet går iväg. Till mottagarens försvar bör vi se på det hela från en annan vinkel.

Alla är unika

Om vi tar allt vi sagt tidigare men utgår från föresatsen att alla människor är unika (arv, miljö och allt det där ni vet).

Det innebär att även om alla barn från dag ett har liknande behov (mat, sömn, hygien etc) så är omständigheterna såklart vitt skilda från familj till familj.  De personer finns med i barnets liv, alltså oftast föräldrarna, är de som känner barnet allra bäst och har de bästa förutsättningarna att möta barnet och dess behov livet genom.

Tyvärr så innebär inte detta att föräldern per automatik kan tolka barnets samtliga signaler, ge barnet vad den behöver och på så vid bygga en individ som kommer att gå en ljus framtid till mötes. Men oavsett så är det vi som barnets päron som på ett aktivt sätt behöver ta besluten kring vårt barns uppfostran och i förlängningen är det vi (och vårt barn) som kommer att få leva med konsekvenserna av de besluten. Dessvärre kommer vi inte alltid ofelbart att ta de bästa besluten. I sömnbristens och vardagsstressens träsk blir våra dåliga beslut än värre och mot ett trotsigt barn beter vi ibland så illa att man kan undra var allt förstånd tog vägen. Men som en klok kompis förälder brukar säga, så tål barn ganska mycket dålig uppfostran. Jag tror verkligen att det är sant.

Så kommer vi då åter till de o-ombedda råden.

Vara eller icke vara? Nu utgår jag ju mest ifrån mig själv, men följ med i min tankegång:

Det är ytterst sätt mitt (och min partners) ansvar att följa ett råd eller inte. Eftersom jag förmodligen har gett o-ombedda råd själv och förmodligen kommer att ge dem i framtiden så borde jag inte kasta sten i glashus.

Däremot önskar jag blir bättre på att ge råd till blivande och varande råd-givare. Genom att tänka på vad jag säger, hur jag säger det och när det sägs. Fråga först – ”skulle du vilja höra min tanke om detta?”. Och absolut inte döma förälderns beteende på något sätt och inte förvänta mig att de tar åt sig. Alls.

Tankar kring detta?

image

Previous

Next

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *