Holistisk kvinnohälsa 

Holistisk kvinnohälsa

Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. ”Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”.

Den här inställningen gör mig lite ledsen

Alltså, jag gillar ju mina patienter. Men tro mig, mitt mål är ju att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.

Klart som korvspad att vi ser till hela kvinnan

Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.

Däremot finns det ju en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser räcker till. När jag nu inför sommaren försöker få en överblick över alla mina pågående patienter räknade jag dem till 150 stycken. Vad jag som enskild vårdgivare räcker till för varje enskild av dessa 150 personer är ju naturligtvis begränsat.

Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse

Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig då och då. (Kanske helst egentligen lite tätare än nu ändå. I ett annan vårdsystem hade jag kunnat jobba mer med manuella behandlingar och med mer regelbunden träning. De resurserna finns inte idag). Där emellan skulle de som behöver träffa kiropraktorn, och de flesta skulle dessutom gå på massage en gång i veckan. De skulle i den bästa av världar kunna göra sina övningar med en peppig och kunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)

Den holistiska kvinnohälsan är ingen one man show

Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa.  Nu är jag en slags helikopter-vårdperson för ett större antal kvinnor. De får ta ett stort ansvar för sin rehab själv. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll.

 

Tankar om holistisk kvinnohälsa

 

Previous

Next

3 Comments

  • Jag vet inte riktigt vad holistisk betyder men med avseende på hur du skriver på din blogg tror jag du redan har ett holistiskt synsätt? Tänker att ingen kan kunna hela människokroppen med psyke och allt, så om en vårdpersonal gör det den kan samt konsulterar/remitterar till andra professioner är det liksom så bra det kan bli.
    Dock har jag bollats runt mellan vårdcentral (står handfallna och remitterar ej vidare), KK (”allt är gynekologiskt normalt, vi skickar dig till Psykakuten, sen får du söka på vårdcentralen igen, och NEJ vi har ingen fysioterapeut tillgänglig för dig”), Psyk (är nog duktiga på psyket men remitterar tillbaka till KK för mitt fysiska problem) osv… Jag tror ju att mitt problem beror på både förlossningsskada och psyke och blir mest frustrerad av att själv leka läkardetektiv och söka vård om och om och om igen utan att få hjälp.
    Kanske kunde vården arbeta mer i team med olika professioner i?

    • Och vårdsituationen i stort kan ju såklart inte du avhjälpa, men det är när jag träffar människor i vården som ser hela mig och som jobbar lite som du verkar jobba som jag faktiskt känner mig hjälpt och inte bara avspisad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *