Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Previous

Next

6 Comments

  • Pingback: Samling av inlägg om graviditeter och tiden efter - BakingBabies
  • Åh vilket bra inlägg! Det sätter ord på mina tankar. Jag själv går inte till gym för att jag inte trivs bland utseendehetsen där. Dock har jag skivstång och hantlar hemma för att kunna träna för min skull. Tänk om träning kunde vara mer rörelseglädje? Själv tränar jag på det du säger om att inte träna för att en har ätit en bulle. Tränar gör jag för att det är kul och jag mår bra, äter gör jag för att det är kul och jag mår bra men dom har inget med varandra att göra!

  • Innan min förlossningsskada tränade jag ofta. På gym med vikter och gruppträning. Jag tränade för att bli stark och må bra. Jag körde danspass som jag tyckte var roliga. Jag hade funktionella kläder. Där kunde jag ha fokus på rörelseglädjen och min träning.

    Jag åkte dock hem efteråt och duschade. För i omklädningsrummet och duschen blev det jobbigt att faktiskt vara i minoritet med att ha hår på kroppen och naturliga bröst…

  • Håller med!! Träning för att må bra! Och jag äter allt möjligt, ingen noja över onyttigt alls (for real). Har precis låst upp träningskortet och behöver något att omvandla till muskler. Tränar inte för att bli smalare, utan starkare!

  • Jag tränar för att jag vill ha en funktionell kropp och jag vill att den ska hålla hela livet, jag hade tänkt bli ungefär hundra. 😉 Och för att det är gött att bli svettig och känna mig stark och snabb.
    Och för att bli snygg.
    Det där sista är ju lite tråkigt men tyvärr sant, jag har inte lyckats värja mig för snart 32 års exponering av hur en kvinnokropp ska se ut. 🙁

  • Jag älskar att träna för jag älskar hur träningen får mig att må. Sen är det förstås en bonus att kroppen kanske blir snyggare, fastare och allt det där. Har varit rätt överviktig under några år av mitt liv, efter en flerårig period utomlands utan sovrutiner och träningsrutiner, storrökandes bar jag på ca 25 kgs övervikt. Jag mådde verkligen därefter med, hade krämpor varje dag och ont i kroppen trots att jag bara var 25. Det tog ett tag att komma tillbaka (ett par år efter hemflyttning) men när jag väl återfunnit träningsglädjen gick jag ner alla kilon och har mått prima sen dess! Jag vill aldrig hamna där igen, det var inget roligt ställe att vara på fysiskt och psykiskt.

    jag tycker absolut det måste gå att förena feminism med att vilja ha en stark och smidig kropp… jag vägrar tänka annorlunda för jag precis som övriga här vill ha en kropp som håller för småbarnsåren och som känns frisk och stark. Sen tycker jag fokus har skiftat väldigt sen jag fick barn, före det var det en önskan om att vara bikinisnygg men nu efter snart två oerhört nedbrytande graviditeter handlar all träning om att kroppen ska fungera och att viktmässigt ligga på en nivå där den hälsporre jag fick efter första inte gör sig påmind så att jag kan gå obehindrat. Tränar dessutom bara hemma i mitt eget gym, har aldrig tränat så ofta och regelbundet som de senaste åren och jag har inte ens ett gymkort!

    Det känns väldigt skönt att läsa att fler känner såhär!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *