Idag går jag BB-marschen tillsammans med tusentals andra

Idag går jag BB-marschen tillsammans med tusentals andra

För fem år sedan föddes vår äldsta son. Det var en hemsk upplevelse. Men varken han eller jag dog. Jag dog inte, men om några veckor ska jag genomgå en operation för att laga delar av det som gick sönder den där måndagsmorgonen i juli 2012. Jag hoppas att operationen lyckas, men faktum är att jag redan då – åtta timmar efter min förlossning – genomgick samma operation. Om det var otur eller brist på kompetens hos läkaren som sydde kommer jag aldrig få veta, men i princip ingenting blev faktiskt lagat.

Folk kanske tycker att jag börjar bli tjatig nu.

Men så här: Det finns delar av mig som aldrig kommer kunna lagas. Utöver det fysiska traumat och de skador som ska reopereras, finns ett helt psykiskt trauma som jag hittills lyckats lägga bakom mig. Men inför den kommande operationen försöker jag vänja mig vid tanken på att jag kanske kommer återuppleva samma trauma igen. Kommer smärtorna framkalla ångesten från förr?

Det här inlägget ska inte bara handla om mig. Jag är långt ifrån ensam.

  • Förlossningen är inte alltid en positiv upplevelse.

ÄVEN om mor och barn överlever mår långt ifrån alla bra över hur förlossningen gick till. Den behöver heller inte ha resulterar i en omfattande förlossningsskada, traumaupplevelsen kan uppstå av flera olika orsaker. Och vet ni? Det är fortfarande inte socialt accepterar att prata om att en förlossning kan vara lika behaglig som en trafikolycka.

  • Kvinnor skuldbeläggs för att de pratar om sina upplevelser

Jag vet mammor som fått höra av barnmorskan på BB att ”prata nu inte om det här med dina vänner” och vi alla intalas om att det är till vår egen nackdel om vi berättar vad vi varit med om. Att uttrycka alla sorters känslor kring en förlossningsupplevelse behöver inte betyda att du inte är tacksam för att både du och barnet lever.

  • Det är inte okej att vår kultur innebär att kvinnor ska lida i tysthet

”Kvinnor har fött barn i alla tider och du gnäller, trots att vi har världens bästa förlossningsvård”. Jag kontaktas regelbundet av kvinnor som i ett mejl till mig för första gången berättar om sina upplevelser. De har alltså kommit igenom återbesök hos barnmorska, en hel BVC-tid och åtskilligt umgänge med både familj och troligen andra mammor, och de har aldrig kunnat berätta om sina upplevelser. För vi ska ju inte prata om sånt här! Det blir också otroligt fel när kvinnor söker vård för förlossningsrelaterade åkommor och gång på gång möts av attityden att ”det här är saker du får leva med efter att du fött barn”. När det handlar om fullt behandlingsbara tillstånd, bara någon tog det hela på allvar.

  • Traumat försvinner inte bara för att vi förtränger det

Det här vet vi alla va? Vi alla behöver få prata om vår oro, ångest och de trauman vi går igenom i livet. Förlossningstrauman är inget undantag. Även partners upplever traumatiserade känslor från tuffa förlossningshändelser. För båda föräldrarna kan traumat påverka föräldraskapet och anknytningen till barnet. Om inte ens den nyförlösta får prata om sina känslor, hur ska partnern få utrymme för detta? Jag har stött på reaktionen att ”tidigare generationers kvinnor har inte klagat”. Nä, men det är väl så dags. Med all modern kunskap vet vi att det inte är nyttigt att förtrycka känslor.

Och det här är när skadan redan är skedd.

Men grejen är ju att förlossningstrauman och förlossningsskador går att förebygga. Det är inte nödvändigtvis samma sak. Men det finns evidensbaserade sätt att förebygga stora förlossningsbristningar. Det är en väg att gå. Känslan av trauma kan dock handla så mycket mer om själva upplevelsen, än om det specifika utfallet. Det handlar om känsla av kontroll, integritet, kroppsrespekt och empati inne på förlossningsrummet. Två kvinnor kan på pappret ha lika dana förlossningar, men två helt olika upplevelser. Det här kan ofta påverkas med tid, närvaro, trygghet och en inlyssnande attityd från närvarande personal. Och det här med tid och närvaro snålas det med inom svensk förlossningsvård. Det hjälper knappast om barnmorskan är supererfaren, trygg och inlyssnande, om hon är på andra sidan korridoren när jag föder barn.

Fem år senare, och jag kommer inte sluta prata om det här

När jag om några veckor rullar in på operation för att förhoppningsvis få mina förlossningsskador lagade en gång för alla, då kommer kanske mitt eget förlossningstrauma aktualiseras på nytt. För någon annan är det där blödande såret, både i underlivet och i hjärtat, färskt och akut i denna sekund. Varje vecka händer det, om och om igen.

Idag går jag BB-marschen tillsammans med tusentals andra över hela landet.

För kvinnors rätt att föda barn i en trygg miljö. För rätten att ha en närvarande barnmorska under pågående förlossning. För att slippa åka alltför långt, för att slippa föda i bil. För rätten att personalen på förlossningen ska ha kompetensen att göra allt enligt konstens alla regler, för att vi inte ska drabbas av skador. För att den som syr ihop dem som drabbas av icke-undvikbara skador ska sy så att de faktiskt blir bra lagade. För att kvinnor ska våga prata om alla nyanser av förlossningsupplevelser. För att det ska vara självklart att få hjälp när vi söker hjälp för våra förlossningsrelaterade besvär. För att vi ska sudda ut de tabun och den skam som omger förlossningsrelaterat lidande.

Previous

Next

4 Comments

  • Ska också marscha idag.
    Kommer du vilja ge någon feedback till kliniken som opererade dig första gången?
    Jag har väl egentligen inte med det att göra så du kan bara låta bli att svara om det känns så.
    Funderar på att ge min klinik feedback på det som blev mindre bra men drar lite på det för jag vet inte hur det kommer tas emot. :S

  • Tack för att du lyfter alla dessa viktiga frågor! Det ger så mycket att läsa att man inte är ensam om sina upplevelser. Födde vårt första barn för lite över ett år sedan och jag kan fortfarande inte tänka tillbaka på det utan att grina och få panikkänslor. Nu är jag gravid med andra barnet och känner precis så som du skriver, att jag ser fram emot denna förlossning ungefär lika mycket som jag hade sett fram emot en trafikolycka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *