Felaktigheter i Metro

Felaktigheter i Metro

I mitt flöde har det dykt upp en artikel här i dagarna, en artikel som jag känner att jag vill kommentera. Jag tänker mig att barnmorskorna som intervjuats förmodligen har mer koll än vad som kommer fram här, antagligen har ju deras fakta filtrerats genom en journalist som kanske inte är fullt insatt. Men den här artikeln innehåller för mycket felaktigheter för att jag kan låta det passera oemotsagt.

Detta är artikeln jag menar: 

Barnmorskan: 10 frågor du vill ha svar på inför förlossningen

Har ni läst den? Vad tänker ni spontant?

Här är mina reaktioner:

Klipp från artikeln är inom citattecken.

”Vilka är de vanligaste förlossningsskadorna?

– Det vanligaste är bristningar. Sedan kan det bli bäckenbottenskador. Det är inte vanligt, men förekommer. Det ser vi inte med blotta ögat och det går inte att förutse. Man märker det efter ett tag och då är det oftast att man inte kan hålla urin eller avföring, säger Sara Espebo, som jobbar som barnmorska i Katrineholm och driver podden Barnmorskepodden.”

Okej. Gör om, gör rätt.

Det finns bristningar i olika grader. Det första som menas är nog grad 1-bristningar, och dessa innefattar bara slemhinna. Bäckenbotten skadas i alla bristningar som klassificerar som 2, 3 eller 4. Utöver dessa skador som graderas 1-4 kan bäckenbotten också skadas i den muskelgrupp som kallas levator ani. Att påstå att bäckenbottenskador inte är vanligt är bara dumt. Upp emot 20 % av alla vaginalt förlösta kvinnor får levatorskador. Kanske 50-70% får grad 2-skador. Minst 4-6 % drabbas av sfinkterskador, alltså de som klassifieras som grad 3 eller 4.

Jag menar att påståendet att ”bäckenbottenskador inte är vanligt” är ett typiskt sådant uttalande som används i försök att lugna kvinnor, men som snarare gör saken värre för den som redan drabbats. ”Jaha, är det SÅ OVANLIGT??!” tänker kvinnor, och fortsätter skämmas och inte prata om problemet.

”Hur vanligt är det att man spricker? Gör i princip alla det eller är det ovanligt?

– Det är faktiskt inte alla som gör det. Det är också skillnad på att vara förstföderska och omföderska. Om man får sitt andra barn är risken att spricka mindre. Det har också betydelse om man till exempel väljer att använda ryggbedövning, det ökar också risken för att man ska spricka. Om situationen blir att det blir en instrumentell förlossning, alltså att det är ett akut skede och man till exempel måste använda en sugklocka, så ökar också risken. Sen har det självklart med vävnaden hos kvinnan att göra, vilket vi inte kan påverka.”

Här har jag också en del tankar.

Dels finns det faktiskt forskning som tyder på att epiduraler på något sätt kan skydda mot levatorskador. Att påstå att ”välja att använda ryggbedövning ökar risken för att spricka” är i min värld att skuldbelägga kvinnor. Att alla inte spricker är i och för sig rätt, men sifforna på att överhuvudtaget få en bristning (oavsett grad) är 85-90 %. Det är i min värld bättre att säga att i princip alla spricker, men långt ifrån alla får de allvarligaste skadorna. Bäckenbottenutbildning.se har heller inte med ryggbedövning på listan över faktorer som ökar risken för bristningar.

”Kommer mitt underliv någonsin bli sig likt igen?

– Så här tänker jag, det viktigaste är egentligen inte huruvida man spricker eller inte. Det viktigaste är att vi hittar det och ser det för då kan vi göra någonting åt det. Skulle man sen uppleva att det inte känns som det har gjort innan ska man aldrig skämmas eller vara rädd för att söka hjälp. Vi har flera bäckenbottencentrum i Sverige där man som kvinna kan komma och få hjälp, men man måste våga söka hjälp. Jag tror att det finns mycket skam kring det här. Så ja, ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan, gör någonting åt den och skulle det vara något bestående – att man söker hjälp.”

En bra poäng avslutar artikeln!

Jag tror dock att vi behöver vara oerhört försiktiga att lova att ”ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan”. De flesta som går igenom operationer för att ordna upp missade eller defektläkta förlossningsskador har liksom kommit förbi det där med att vilja ha ett underliv som känns som innan barnen. Ibland står vården för en  en föraktfull inställning, att det skulle vara det det handlar om. Har haft patienter som på riktigt mött vårdgivare som med ”lilla gumman-attityd” hävdat att ”du får nog ta och acceptera att du aldrig kommer se ut som förut, va”. Sanningen är nog någonstans mitt emellan. De flesta kvinnor är väldigt lite ytliga, men kräver en god funktion. Det går ofta att uppnå med bra kirurgi och rehab efteråt.

 

Referenser:

Previous

Next

10 Comments

  • Tack för att du bemöter detta! <3
    Jag tror att det är många i förlossningsvården som verkligen tror att det är så här. När jag skulle få information om min grad 2-skada innan hemgång från BB sa de att jag fått en helt naturlig bristning, inget att fundera över. Ingen info om vad som gått sönder, bara ett blad om knipövningar.
    När jag sökt för mina besvär (många besök har det blivit) har typ alla börjat prata om att jag inte kan förvänta mig att det ska se ut som innan. Fast jag ju har sökt för funktionsbortfall.
    Och att säga att man kan göra något åt skadorna så länge man hittar dem tycker jag är fel så länge tumtricket är comme il faut.

  • Sen pratas det så ofta, även i den här artikeln, om att kvinnor inte söker hjälp för att de skäms.
    Jag undrar om det är vanligare att kvinnor går med sina besvär för att de skäms eller de går med dem efter att de sökt för dem men fått höra att ”allt ser fint ut”?
    Ett sätt för vården att minska skammen kring skadorna kanske vore att börja prata om dem? 🙂

  • Jag tänker också att information som denna om hur ovanligt det är med skador kan skapa orealistiska förväntningar hos dem som väntar barn. Att det lättare blir att man kraschar psykiskt om man får en skada utan att innan förlossningen fått information om riskerna och tillfälle att förbereda sig.

  • Artikeln fick mig att fundera över det här med vävnadstyper och att vissa brister lättare. Hur vet man det? Kan man testa på något sätt för att se om man har en bristningsbenägen vävnad? Min förlossning slutade i sfinkterruptur, efter en ”normal” förlossning. Ingen sugklocka, inget stort barn, jag var inte ”gammal”, inget jättelångt krystskede, långsamt framfödande med perinealskydd (finska greppet). Barnmorskan sa till mig att vissa har en vävnad som helt enkelt brister lättare.

    Vi vill så småningom försöka med ett syskon, och för mig känns vaginal förlossning uteslutet efter dessa ord. Min vävnadstyp lär ju inte ha förändrat sig till nästa barn tänker jag? Om det inte fanns en bidragande orsak denna gången känns ju risken att det sker igen precis lika stor? Eller tänker jag fel här?

  • Jag reagerade på samma saker som du, särskilt det om att man kan bli som förut! Jag har genomgått två operationer utan att bli bra, och de kan inte göra något mer. Hela mitt liv är annorlunda på grund av skadan.

  • Själv funderar jag på om grad 2 bristningar borde delas upp i fler kategorier. Båda förlossningar har jag fått grad 2 och första gången var det massor av stygn och det tog ganska länge att bli mer som vanligt igen. Andra gången kunde jag inte ens känna att det gjorde ont i underlivet efter förlossningen och jag rörde mig i princip obehindrat efter en dag utan smärtor och även funktionen av underlivet kom tillbaka väldigt mycket fortare. Skillnaden mellan båda förlossningar när det gällde hur kroppen kändes var milsvid men samma grad av skada.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *