Felaktigheter i Metro

Felaktigheter i Metro

I mitt flöde har det dykt upp en artikel här i dagarna, en artikel som jag känner att jag vill kommentera. Jag tänker mig att barnmorskorna som intervjuats förmodligen har mer koll än vad som kommer fram här, antagligen har ju deras fakta filtrerats genom en journalist som kanske inte är fullt insatt. Men den här artikeln innehåller för mycket felaktigheter för att jag kan låta det passera oemotsagt.

Detta är artikeln jag menar: 

Barnmorskan: 10 frågor du vill ha svar på inför förlossningen

Har ni läst den? Vad tänker ni spontant?

Här är mina reaktioner:

Klipp från artikeln är inom citattecken.

“Vilka är de vanligaste förlossningsskadorna?

– Det vanligaste är bristningar. Sedan kan det bli bäckenbottenskador. Det är inte vanligt, men förekommer. Det ser vi inte med blotta ögat och det går inte att förutse. Man märker det efter ett tag och då är det oftast att man inte kan hålla urin eller avföring, säger Sara Espebo, som jobbar som barnmorska i Katrineholm och driver podden Barnmorskepodden.”

Okej. Gör om, gör rätt.

Det finns bristningar i olika grader. Det första som menas är nog grad 1-bristningar, och dessa innefattar bara slemhinna. Bäckenbotten skadas i alla bristningar som klassificerar som 2, 3 eller 4. Utöver dessa skador som graderas 1-4 kan bäckenbotten också skadas i den muskelgrupp som kallas levator ani. Att påstå att bäckenbottenskador inte är vanligt är bara dumt. Upp emot 20 % av alla vaginalt förlösta kvinnor får levatorskador. Kanske 50-70% får grad 2-skador. Minst 4-6 % drabbas av sfinkterskador, alltså de som klassifieras som grad 3 eller 4.

Jag menar att påståendet att “bäckenbottenskador inte är vanligt” är ett typiskt sådant uttalande som används i försök att lugna kvinnor, men som snarare gör saken värre för den som redan drabbats. “Jaha, är det SÅ OVANLIGT??!” tänker kvinnor, och fortsätter skämmas och inte prata om problemet.

“Hur vanligt är det att man spricker? Gör i princip alla det eller är det ovanligt?

– Det är faktiskt inte alla som gör det. Det är också skillnad på att vara förstföderska och omföderska. Om man får sitt andra barn är risken att spricka mindre. Det har också betydelse om man till exempel väljer att använda ryggbedövning, det ökar också risken för att man ska spricka. Om situationen blir att det blir en instrumentell förlossning, alltså att det är ett akut skede och man till exempel måste använda en sugklocka, så ökar också risken. Sen har det självklart med vävnaden hos kvinnan att göra, vilket vi inte kan påverka.”

Här har jag också en del tankar.

Dels finns det faktiskt forskning som tyder på att epiduraler på något sätt kan skydda mot levatorskador. Att påstå att “välja att använda ryggbedövning ökar risken för att spricka” är i min värld att skuldbelägga kvinnor. Att alla inte spricker är i och för sig rätt, men sifforna på att överhuvudtaget få en bristning (oavsett grad) är 85-90 %. Det är i min värld bättre att säga att i princip alla spricker, men långt ifrån alla får de allvarligaste skadorna. Bäckenbottenutbildning.se har heller inte med ryggbedövning på listan över faktorer som ökar risken för bristningar.

“Kommer mitt underliv någonsin bli sig likt igen?

– Så här tänker jag, det viktigaste är egentligen inte huruvida man spricker eller inte. Det viktigaste är att vi hittar det och ser det för då kan vi göra någonting åt det. Skulle man sen uppleva att det inte känns som det har gjort innan ska man aldrig skämmas eller vara rädd för att söka hjälp. Vi har flera bäckenbottencentrum i Sverige där man som kvinna kan komma och få hjälp, men man måste våga söka hjälp. Jag tror att det finns mycket skam kring det här. Så ja, ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan, gör någonting åt den och skulle det vara något bestående – att man söker hjälp.”

En bra poäng avslutar artikeln!

Jag tror dock att vi behöver vara oerhört försiktiga att lova att “ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan”. De flesta som går igenom operationer för att ordna upp missade eller defektläkta förlossningsskador har liksom kommit förbi det där med att vilja ha ett underliv som känns som innan barnen. Ibland står vården för en  en föraktfull inställning, att det skulle vara det det handlar om. Har haft patienter som på riktigt mött vårdgivare som med “lilla gumman-attityd” hävdat att “du får nog ta och acceptera att du aldrig kommer se ut som förut, va”. Sanningen är nog någonstans mitt emellan. De flesta kvinnor är väldigt lite ytliga, men kräver en god funktion. Det går ofta att uppnå med bra kirurgi och rehab efteråt.

Referenser:

• Incidence of and risk factors for perineal trauma: a prospective observational study
• Vaginal delivery and the pelvic floor: Outcomes of levator ani injury
• Obstetrical factors associated with levator ani muscle injury after vaginal birth