Jo, precis så illa är det

Jo, precis så illa är det

Susanne Nyström på Eskilstunakuriren skrev en otroligt mästrande ledartext här om dagen med rubriken ”Så illa är det inte på BB”.

Jag tycker att det här är så otroligt intressant. Här har vi en tyckande journalist, kanske har hon fött något barn själv. Vad vet jag. Men hennes åsikt om att förlossningsvården inte är i kris ska alltså stå över både barnmorskors och befolkningens upplevelse?

Har alla andra fel, säger du?

Kontentan av hennes text är att andra som beskriver en kris inom förlossningsvården har fel. Det intressanta är här är ju att både medborgare och professionella är ganska eniga om att patientsäkerheten är hotad i och med den orimliga arbetsbelastning som barnmorskor har. Susanne skriver att ”det kan vara värt att komma ihåg att det värsta som hända inte är att föda på ett annat sjukhus än det man valt.”

Jag fattar att hon försöker få fram att hon upplever problemen som kraftigt förstorade. Hon försöker som så många andra hänvisa till statistik om överlevnad, och peka på att vi ju har det så bra.

Men hör här.

  1. Det är ingen som klagar på överlevnaden för barnen. Barnadödligheten är inget som oroar oss i någon större utsträckning.
  2. Det handlar heller inte om vårdplatserna, om det fria valet eller om resvägen.

Kan politiker och oinsatta journaliser bara slutra jiddra om vårdplatser någon gång?

Det handlar ju inte om det. Visst, om journalisterna letar hittar de ju alltid någon som kan berätta om hur jobbigt det var att resa långt under pågående latensfas. Och det är väl ingen som förnekar, att det inte är kul.

Men grejen är ju att vareviga kvinna skulle gladeligen åka långt, till ”fel” sjukhus, om hon bara visste att hon var garanterad några grundläggande saker. Att barnet ska överleva är en garanti som hon tar för given. Kalla oss bortskämda västerlänningar, men så är det. Det vi vill bli garanterade är att någon tar emot oss och ger oss en trygg plats att föda på. Att denna någon som tar emot oss är en kompetent barnmorska. Att vi ska få evidensbaserad vård och skydd för skador. På våra egna kroppar. För vår hälsa på kort och lång sikt.

Det värsta och det näst värsta

Det värsta som kan hända är visserligen att komma hem utan frisk bebis, det håller alla med om. Men eftersom vi tar det för givet, så är det näst värsta att vi kommer hem med en skada som kommer ge oss med för livet. En skada som är förebyggbar genom evidensbaserad vård.

Vet ni vad jag skulle säga är rätt illa?

Kvinnosynen som den här journalisten förmedlar. Synen på födande. Att vi inte skulle kunna höra talas om kris utan att börja agera helt icke-adekvat. Synen på barnmorskor. Att de inte skulle kunna skilja mellan sina egna upplevelser av arbetspassen och den bild som målas upp i media. Synen på oss som berättar om våra upplevelser och erfarenheter, att vi personligen skulle orsaka andra kvinnor skada genom att spä på en oro.

Sluta omyndigförklara oss.

  • Sluta tro att du själv vet bättre än den stora massan, speciellt om den stora massan jobbar dagligdags med problemet de uttalar sig om.
  • Läs på om bäckenbottenskador och om förlossningstrauman.
  • Gå en mil i en barnmorskas, mina, Hanna Öhmans, Gördelkerstins eller DoulaEmmas skor. Och återkom sedan med hur icke-adekvat gnälliga vi är.
  • Lyssna, alltså lyssna på riktigt på vad en gravid kvinna är orolig för. Anta inte att du vet.

 

Previous

Next

11 Comments

  • Ibland känns det som att poängen med texter i den här tonen bara är att skribenten ska få dumförklara andra och därigenom få visa sig på styva linan.
    När jag blir dumförklarad blir jag så arg att jag inte ens kan uttrycka mig vettigt. Tack för att du har sinnesnärvaron, du skriver precis vad jag känner!

  • Bra replik på ett så urbota dumt debattinlägg!
    Blir liksom dej rejält arg över hennes slutsatser. Typ “skärp till er, föda barn har kvinnor gjort i alla tider och nu överlever ju de allra flesta bebisarna – var nöjd och sluta klaga.” Oerhört förminskande av både professionellas och födandes upplevelser.

    Om jag tänker tillbaka på min egen förlossning för ett drygt halvår sedan var den på pappret en succé, bebis kom ut medtagen och fick snabbt bra vård, jag skadades inte fysiskt och vi fick komma hem från sjukhuset efter en vecka – alla nöjda och glada. Min egen upplevelse (och pappans också för den delen) av förlossningen är att den var en mardröm. Barnmorskan var stressad och ytterst sällan på rummet, hon kom in och kollade bebis hjärtljud och sånt, men hann inte prata med mej som var så borta av smärta att jag oftast inte visste om att hon var där eftersom hon inte sa något. När jag var kollad så att allt var okej fysiskt fick jag ligga ensam i rummet i 45 min då läkar-teamet jobbade för att hjälpa bebis med andningen på en annan avdelning, barnmorskorna på förlossningen hade fullt upp med andra födande och jag “satt ju inte i sjön”. Jag har aldrig i mitt liv upplevt en sån utsatthet och otrygghet som vid förlossningen och timmen efter. Det är mycket tveksamt om jag vågar mig på ett andra barn utifrån detta. Jag är självklart tacksam att bebis och jag är oskadda, men god vård när det kommer till bemötande kan jag verkligen inte anse att vi fått på förlossningsavdelningen.

    • Åh, förstår att det var en utsatt situation som lämnar dig med en massa negativa känslor! Hoppas innerligt att du vågar skaffa fler barn om du har en någon sådan längtan. Uruselt att vårdens brister får sådana tydliga hinder för oss att göra det vi vill i livet. Kram!

  • Jag tycker du sätter fingret på något jätteviktigt, jag ska föda mitt andra barn inom en månad och känner mig trygg med att jag och barnet kommer få tillräcklig vård för att överleva och om möjligt undvika skador. Jag litar helt och fullt på personalens kompetens och engagemang.

    Vad jag däremot inte känner mig trygg med är om man kommer ha tid att se vad jag och min sambo behöver utöver smärtlindring och livräddande vård.

    Jobbar som sjuksköterska på en ortopedavdelning och jag vet ju själv att jag känner mig trygg i att vi håller liv i våra patienter men jag vet att jag inte alltid har tid att möta upp de andra behoven. Jag vet att många patienter som egentligen behöver en pratstund för själens skull låter bli att säga något för de ser att jag inte har tid. Fast man kanske har klickat på det där sättet man behöver för att kunna prata. Jag är rädd att glömma bort hur stor existentiell grej t.ex. En fotledsfraktur kan vara för en människa.

    Det behöver jag ju inte förklara i det här kommentarsfältet att i Sverige 2017 ska man kunna ställa högre krav på förlossningsvården än att komma hem med en levande bebis och inga undvikbara förlossningsskador. Men jag blir så ledsen när det tydligen är det jag ska vara nöjd med.

  • Mycket bra svar på en oerhört korkad text. Jag hoppas du skickade en länk till ditt inlägg till journalisten? Hon behöver verkligen ta del av det du skriver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *