En fjärde trimester för föräldrar och barn

Fjärde trimestern

En fjärde trimester för föräldrar och barn

wpid-dsc01552.jpg

Det finns en tanke, speciellt i USA, gällande att de första tre månaderna i en bebis liv är ”den fjärde trimestern”. Att det är en förlängning av livet i livmodern. När jag först läste om detta tänkte jag mest ”jaha, that’s nothing new”. Sedan har jag läst lite mer om detta och inser att det ändå står för ett tankesätt som nog ändå hade hjälpt mig litegrann, i alla fall under första barnets första tre månader.

Mänskliga bebisar föds väldigt små och outvecklade jämfört med andra däggdjursungar. Våra hjärnor är så outvecklade vid födseln. Till och med en av de mest grundläggande reflexerna, andningen, kan vara oregelbunden och inte 100% tillförlitlig. Bebisars tre första månader i livet handlar om en mognad i det centrala nervsystemet. Efter tre månader är andningen mer stabil, bebisen kan hålla upp huvudet, le och delta i enklare sociala samspel. Därför kan de tre första månaderna i livet kallas ”den fjärde trimestern”.

Barnets fjärde trimester

Det här är inte en blogg om barnhälsa, och följande avsnitt syftar till att skapa ett sammanhang. Jag är medveten om att jag inte på något sätt är en barn-expert. Men i alla fall, här kommer ett resonemang utifrån barnets fjärde-trimester. Grundtanken är att att barnet inte förstår riktigt vad som händer när den föds ut, och att bebisen kan tycka att separationen från mammans mage är problematisk.

Kanske blir dagar månader, och bebisen är fortfarande inte särskilt nöjd?

”Så fort jag lägger ner henne börjar hon gråta!”

”Han sover jättebra, men bara när han ligger på mig”

”Hon avskyr träning i magliggande, så fort jag lägger henne på filten börjar hon gråta!”

”Mitt barn gillar inte att åka vagn, så fort jag lägger ner bebisen där gråter den!”

Förespråkarna för ”Fjärde trimestern”-tanken menar att föräldrarna kan försöka göra bebisens övergång till livet utanför livmodern så icke-konfliktfylld som möjligt. De tre första månaderna efter förlossningen kommer bebisen skapa sig ett första intryck av världen. Bebisen kommer också lära sig att den själv måste göra saker för att få sina behov uppfyllda. ”Fjärde trimestern-tänket” syftar till att hjälpa föräldrar att tänka ut hur de kan hjälpa bebisen i sin nya omvärldsupptäckt.

  • Hud-mot-hud-kontakt.

Hudkontakten hjälper bebisen att reglera sin kroppstemperatur och puls. Det här har väl typ alla Sveriges barnmorskor anammat? Finns det någon förälder som inte fått det här inpräntat redan på BB?

  • Amma/mata efter bebisens önskemål. 

Inte efter scheman eller klockslag. Jag vet inte om det ens finns någon i Sverige som håller på så längre, men vi behöver ju inte gå längre tillbaks än till vår egen föräldrageneration för att höra om amning på specifika klockslag.

  • Rörelse

Anhängarna av dessa tankar förespråkar och att ge bebisen rytm och rörelse, genom att bära eller genom  låta bebisen vila i rörelse (vagga, vagn etc antar jag?) De förespråkar också bärselar/bärsjalar.

  • Undvika  förväntningar på bebisens sömn.

Den kan helt enkelt variera mycket och kommer innehålla många uppvaknande. (Det här håller jag verkligen med om. Med båda våra barn har det varit en magisk gräns vid 12 veckor, då har det hänt något och vi har kunnat inför rutiner och läggdags och nattningsritualer.) 

  • En matta av bakgrundsljud som kan likna det dova mullret inne i magen.

Vissa rekommenderar dammsugaren eller en hårfön som brummar på ett avstånd för att hjälpa bebisar att komma till ro. 

Det finns många fler tips men jag valde ut dem som ändå känns okej i en svensk kontext. Amerikanerna förespråkar ju till exempel att linda barnen, vilket är ett område jag inte ens tänker gå in på.

Däremot tycker jag att det är oerhört smart att tänka att det finns en ”fjärde trimester” även för nyförlösta kvinnor.

För den postgravida kvinnan

Fjärde trimestern infaller också under samma tid som den spontana återhämtningsperioden för mammans kropp. Att bebisen är ute innebär inte att mamman automatiskt återgår till att vara sitt forna jag. Blödningar, en kvarvarande linea nigra, bristningar, håravfall, sömnbrist, ömma bröst, urinläckage och rikliga svettningar är val kanske bara några exempel från listan vad en nybliven mamma har att stå ut med under de första månaderna.

Håll ut! När de första tre månaderna och upp till första halvåret passerat kommer du känna igen dig själv mer. Tills dess, försök att ha samma acceptans över kroppen som när du fortfarande var gravid.

Den tanken gillar jag. Vi ska nog inte ha så himla bråttom! Vi kan tänka att de där första tre månaderna är undantagna för allt. Det är okej att känna sig som ett vrak, att vara ett vrak. Att inte vilja umgås med någon. Att inte vara ett endaste dugg framåt, drivande, kreativ eller initiativrik. Att den största insatsen kanske är att bara vara.

För tiden går ju, och allt med bebisar är ju snabbspolat. Strax är de där första månaderna över, och allt börjar lägga sig på plats igen. Återigen, det här gäller kanske bara för oss som inte har en regelrätt postpartumdepression. Den löser sig kanske inte bara sådär, och kan vara behandlingskrävande på ett eller annat sätt. 

Senarelägga push-presenten?

Något som har slagit mig är att vid själva förlossningen/kejsarsnittet börjar en ny sorts prövning. Och jag har upplevt det som att det som är värt att fira mycket är när alla-tre-graviditetstrimestrar-plus-fjärde-trimestern-är-över. Jag VET att det finns folk som är gravida och föder barn som älskar det och som inte ser minsta lilla gnutta lidande i hela processen. Men jag råkar vara en sådan som gör det. Graviditeterna har varit mysiga men pissjobbiga och ena förlossningen gav mig en sfinkterruptur och den andra ett stort ärr på magen. De första tre månaderna med bebis är ju också rätt knöliga. Jag kan inte tycka att processen är uppoffringsfri. Att jag sedan älskar barnen och skulle offra både armar och ben för deras skull, det hör liksom inte hit.

Hur tänker du? Har du haft någon fjärde-trimester-känsla?

 

Previous

Next

8 Comments

  • jag hade mått sååå mycket bättre om jag hade haft detta tänkte. jag var så själsligt trasig från förlossningen och trodde aldrig jag skulle bli lycklig, bebisen nöjd och vi skulle få en anknytning. 3 månader senare var det som en slöja lyftes och det gick att andas.

  • Jag är i ”fjärde trimestern” just nu, har en 6 veckors bebis, och tycker att detta är ett jättebra tankesätt för att anpassa förväntningarna och bli lite mer förlåtande mot mig själv. Vad det gäller bebisen var jag ganska väl förberedd på hur den första tiden skulle bli men inte gällande min egen återhämtning. Den information man får om postpartum-tiden tycker jag mer handlar om typ att man inte kan börja löp- och styrketräna direkt eller att man kan vara trött och därför inte orka vara social första veckorna.

    Jag var inte beredd på hur ont jag skulle ha under den här perioden. Det i stort sett enda jag varit ledsen över sen förlossningen är att jag inte fungerar ens på vardaglig nivå. Alltså, jag har inga förväntningar på långa löppass eller ork till middagar på restaurang, men att den vardagliga funktionen inte finns där, det har varit påfrestande. Smärta i bröst som inte kommit i balans än, ledvärk i händer, knän, fötter, öm i ryggen efter epiduralen, ryggvärk efter amning och bebisbärande, infektioner i skavsår pga att kroppens vanliga förmåga till återhämtning inte riktigt funkar än osv osv. Och då är ändå alla mina skavanker ”normala” eller ”förväntade”. Det är helt enkelt, eller åtminstone kan vara, oerhört slitigt för kroppen att komma tillbaka, även bara till basal funktion. Och där tycker jag att ”fjärde trimester”-tänket kan underlätta förmågan till acceptans. Sorry för svinlång kommentar 🙂

    • Jag gillade din svinlånga kommentar, kände precis likadant att jag inte ens fungerade i vardagen.
      Min bebis hade svårt att komma till ro dagtid och jag minns att jag tänkte att ”nästa person som tipsar om att ta ut bebisen och söva honom i vagnen slår jag i ansiktet”. Hade så ont i fötterna att jag knappt kunde gå.
      Tack Mia (jag tror det var du i alla fall) för tips att inte böja handlederna när jag bar! 🙂

  • Alltså, detta med fjärde trimesten var jag väl medveten om innan förlossningen. Men när den väl kom så inser jag att jag inte hade fattat. Jag fattade inte förrän efteråt, när den var över. Jag hade behövt bli påminnd om den när jag var i den. För den kom som en chock och alla försök till uppmuntring och peppande kommentarer om ”det blir bättre” och ”håll ut!” Var nästan provocerande för när jag va i det kändes det verkligen som om det ALDRIG skulle ta slut! Att visa förståelse och ge en förklaring/påminnelse till varför jag kände som jag gjorde (= fjärde trimestern) hade nog hjälpt tror jag..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *