Josephs lopprapport – Lidingöloppet

Då var lidingöloppet avklarat. Och som vanligt är vid lopp längre än 21 km så är känslan ”Åh va härligt att det är över!”

Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva några inlägg i bloggen kring träningsupplägget inför loppet samt känslor/tankar mm. I och med att både Mia och jag välsignades av en kraftig förkylning med ont i halsen och hosta så blev det inte så mycket inför loppet pepp. Mitt sista löppass innan loppet var 6 km den 4 september. Och tyvärr blev det inte jättemycket sprunget i augusti som en hade kunnat hoppas. Men nog med bortförklaringarna. Både Mia och jag springer året om så grundkonditionen är där. Vi fick till många långpass under sommaren så det var bara till att hoppas på det bästa.

Jag har en gammal fotledsvrickning a la innebandy som inte alltid är snäll vid längre pass eller träning i terräng. Eftesom Lindigöloppet bjuder på båda två tejpade Mia foten för ökad stabilitet. Som ni märker finns det gott om fördelar att leva med en fysioterapeut.

Vi lämnade barnen hos Mias syster, drog hem för en tidig lunch och for sedan ut till Lidingö. Jag tillhörde startgrupp 4 med starttid 13.00. I och med att det har regnat hela veckan var en stor oro att det skulle vara jättelerigt på spåret. Framför allt när alla 15 km löpar sprungit klart och ett par tusen löpare innan mig. Men det var inte så farligt faktiskt. Så klart var det lerig lite här och var men det fanns utrymme att springa runt på torr mark utan att vada genom en lermyr.

Starten och 0 – 14 km:

Som vanligt började jag ganska hårt och höll ett gott tempo i början. Vid vanliga lopp tillåter detta att komma ifrån några i samma startgrupp och få lite mer utrymme längre fram. I Liningöloppet verkar denna taktik inte spela någon som helst roll. På de flesta stället kan en max springa 2-3 personer på bredden och i och med att det är så pass trångt lämnar inte folk en ledig fil till vänster för omspringningar. Nu ska jag inte påstå att jag var den snabbaste katten i klubben. På det stora hela blev jag nog mer omsprungen än tvärtom denna gången. Fram till 14 km kändes det helt ok, men efter det började de göra ont i fotsulorna. Ni vet som om att något filat och filat ner dem. I efterhand visade det sig att det hade fallit ner finkornig sand i skorna, troligen parksand från barnens skor som stått över löparskorna i skohyllan. Grymt oruttat!

Mjölksyra i björkstammarna 15-30 km:

I början kände jag mig grymt stark i backarna och kunde hålla samma tempo i backarna som på plan mark. Men under den senare hälften av loppet gick det allt segare och när väl den beryktade abborrebacken. Innan hade jag verkligen tänkt att jag skulle springa den precis som jag springer alla backar. Men utan någon som helst backträning sedan maj gick det inte längre än till hälften. Samma sak hände vid Karins backe nära slutet av loppet och benen var så stumma och så fulla av mjölksyra att jag började gå även på plan mark. Men inpå de sista kilometrarna insåg jag att om jag alls skulle komma under 3 timmar så var jag tvungen att lägga på ett kol. Som tur var var det ganska mycket nerförsbacke efter Karins och jag lyckades komma upp i fart. Sista 500 metrarna kom jag till och med upp i en riktigt hygglig fart. Sluttiden blev 2:59:31. Sjukt nära men ändå under 3 timmar!

Sammanfattningsvis:

På det hela hade det så klart varit ett mycket roligare lopp om jag hade lagt ner mer tid på förberedelser. Jag tycker på sätt och vis om både backar och terränglöpning, men trots att Stockholm marathon var en mycket mer smärtsam upplevelse så var den ändå roligare. Vi får se hur det blir i framtiden om det blir ett återbesök till Lidingö i september. Kanske om jag ska smälla av den svenska klassikern som någon slags 40-årskris. Hehe…

Previous

Next

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *