Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

För varje ny termin brukar vi förvånat titta på varandra och konstatera att ”vad stora barnen blivit, vad enkelt det blir nu”. Vi har 21,5 månad mellan våra barn, och vi ska inte sticka under stolen med att det har varit vansinnigt intensivt i perioder. Det är kanske inte egentligen enkelt nu, det var helt orimligt tufft förr. Hehe.

Att överleva småbarnsåren. För den som ännu inte kommit dit, och för dem som för länge sedan passerat tror jag att ordet ”överleva” kanske låter magstarkt?

Men föreställ dig. Sömnbristen i nära nog nivå att kunna användas som tortyrreskap, det gungande rörelsemönstret du lägger dig an med för att få ett gråtande barn att komma till ro, det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna hem från jobbet i tid, det dåliga samvetet över ett tappat tålamod, besvikelsen över att inte vara tillräckligt rolig och glad som förälder.

Listan kan göras lång.

Vi pratar kanske inte regelrätt överlevnad som i bemärkelsen att försöka leva en dag till utan vatten i en öken, som i att faktiskt behålla livet. Men överlevnad som i att faktiskt fungera väl som förälder, som partner, som anställd. Det är inte helt enkelt.

Jag hittade några synonmer till ”överlevnad”: att klara sig, leva igenom, genomleva, uthärda.

Dessa stämmer väl ganska väl överens med småbarnsåren?

Den senaste tiden har jag tänkt på mina överlevnadsstrategier.

  • Att acceptera och inse att ett välbalanserat ”livspussel” är en myt.

Den där perfekta harmonin mellan att göra succé på jobbet, vara den roligaste föräldern som aldrig blir oresonligt arg, laga god och näringsriktig mat och dessutom vara en engagerad partner existerar inte. Den som påstår det ljuger. Det finns saker vi hinner och orkar med, och det finns saker som vi inte pallar. Alla gör inte alls, hur mycket det än verkar så på Instagram. En del verkar ha mer resurser än andra, men samtliga av oss sitter där med det dåliga samvetet och räcker inte till. Vissa dagar klarar jag kanske allt både jobbmässigt och på hemmaplan, men dessa dagar är verkligen sällsynta. Oftast så vinner något över det andra i det ständiga pågående livspusselkriget om min tid. Att acceptera att det kanske måste få vara så kanske kan minska känslan av att alltidalltid det är jag själv som är förloraren.

  • Att ha en hårdfiltrering på ”råd”.

Allt jag läser och hör har potential att lägga sten på bördan vad gäller mitt ständiga dåliga samvete. Jag skulle kunna skriva listor utan ände på vad jag skulle kunna lägga till i mitt liv och föräldraskap för att ”vi skulle må/sova/äta/leka/ligga bättre”. Men inget slår mina egna som när det gäller att ta hand om våra barn. Vi har vår egen familjehistoria att berätta, och det finns inget ”rätt” slut. Det finns ytterst få saker som jag inte kan tänka ut själv som skulle kunna revolutionera vår vardag.

  • Att hitta en fungerande nivå på mina förväntningar på mig själv.

Är barnen sjuka och kinkiga kanske den rimliga förväntningen på mig själv och min dag att ta hand om barnen, ta en snabbdusch och koka snabbmakaroner? Och en annan dag kan förväntningarna vara mycket högre. Livet går i säsonger och jag måste  acceptera det. Kanske kan jag ställa mig själv frågan ”vem kommer bli besviken om jag inte gör a,b och c idag?” Är det bara jag själv som påverkas har jag möjligheten att tänka om!

  • Att våga visa svaghet. 

Enda sättet att få hjälp och stöttning när det behövs är att be om hjälp. Ingen gissar sig till att jag inte orkar en till arbetsuppgift eller kommer krevera inombords om jag måste läsa en till Alfonsbok. Det finns oftast resurser att omfördela bördan, om inte på hemmaplan, så på arbetet. De allra, allra flesta medmänniskor vill varandra väl och ställer upp när de får en konkret fråga om hjälp.

 

Vad har du för överlevnadsstrategi? 

Previous

Next

8 Comments

  • Jag har inte funderat så mycket i överlevnadatankar men förstår vad du menar. Överlag känner jag mig glad och nöjd med vardagen och då tänker jag att det inte gör så mycket om vissa dagar känns skit, vilket förekommer typ varje vecka. Självklart är det inte alltid så lätt att tänka så när man är mitt i en sån där superjobbig-gnäll-dag, men med lite distans funkar det för mig. Och man älskar ju de där små liven så oerhört mycket 🙂

  • Tycker att allt blev lättare med omgång två. Kanske för att man överlevde första svängen med småbarn och därför vet hur fort det går i backspegeln? Och bara hänger med nu liksom. Det kanske inte är ett tips, utan mer en uppmuntran till folk att våga skaffa fler barn 🙂

  • Tack för inlägget! Jag har en snart 3 åring och en på 6 månader och livet handlar mycket om att ”överleva” just nu. Jag upplever också att om man nämner för folk att man tycker det är tufft kan man få ett litet skratt till svars som att jo det är det väl för alla/vi har alla varit där… detta inbjuder ju inte direkt till vidare samtal om hur jag känner och har det just nu. Tycker det är en tråkig attityd som snarare förminskar än hjälper.

    Tack för inlägget! Skönt med någon som går före som är ärlig med hur det är, inte bara skrockar.

    • Hej Maria. Tråkigt att du har det tufft. För mig/oss har det gjort gott att dels prata med varandra över vad som känns extra kämpigt i de jobbigare perioderna och dels kunnat ha bloggen som en bra ventil.
      Uppmuntran är i alla fall att det på riktigt blir lättare och bättre för var dag som går. Så klart lite jobbigare när barnen ”fasar”, men på det stora hela, blir det bättre.
      Lycka till!

    • Maria, du är inte ensam! En 10-månaders och en snart treåring här och det är tufft emellanåt! (Eller nästan jämt) Har inga bra tips, ville mest säga att du inte är ensam med att känna så 🙂

  • Precis så!
    Man får verkligen vända sig inåt och fundera på vad som är viktigt för en själv och sin familj. Vad ger oss energi och glädje.
    Sortera i aktiviteter och sluta ha dåligt samvete för sånt man tycker man borde göra.
    Det kommer alltid en ny period och nya åldrar på barnen då annat hinns och passar.
    Tycker också den insikten blev lättare att ta tillslag efter tvåan. Det går ju faktiskt så fort.
    Och många av mina vänner har äldre barn och jag måste liksom komma ihåg att jag inte kan göra precis allt som dom kan, min tid kommer.

    Men jag tycker verkligen att man får så mycket förståelse från vänner o familj när man kanske får ställa in eller tacka nej. Det värmer.

  • Både skräms och får trygghet av inlägget och kommentarerna. Sitter här gravid i v38+4 och det kommer bli 20 månader mellan barnen. Blev idag pepp av mig själv när jag för första gången fick testa det där med ett barn som plötsligt lägger sig på asfalten på parkeringen utanför affären och absolut inte vill resa sig därifrån. Inte så mycket skrik och så men den där totala vägran att följa med. Ledde till att jag bar ett sprattlande barn under ena armen och matkassarna i andra. Väl i bilen var barnet nöjt som om inget hänt och jag överlevde. Fick en känsla att jag kommer nog fixa det med bebisen också ☺️

    • Nu är alla barn individer, men i min erfarenhet är barn ganska kortsinta när det kommer till hur vi som föräldrar agerar när barnet i fråga ”testar gränser” eller har en temper tantrum. Precis som du skriver så går det över lika fort och plötsligt som det började. Ibland undrar för vems skull barnens utbrott och beteenden är till. För att de ska utvecklas och lära sig något, eller är det för min skull? Kanske lite både och?
      Tack för din kommentar Indis och lycka till med de sista veckorna och förlossningen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *