Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör just nu har aldrig har blivit gjort förut.

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade nog en yrkesroll på en skola på funktionshindrade som hon och gammelfarfar drev. Jag kan aldrig tänka mig att hon hade båda full tjänst på skolan och fullt ansvar för barn och hem. Aldrig i livet.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blir förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om ”vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små. Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, ”egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt resonabelt, att leva som vi lever nu. Jag tror inte att min mormors mor, min egen mormor eller min mamma för den delen haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda – trots att vi inte behöver tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör.

Kan vi tänka tillsammans kring det här? Finns det orimligheter i vår vardag som skulle gå att ”skala bort”? 

Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Previous

Next

11 Comments

  • Det här är så konstigt! Jag har de senaste dagarna tänkt på exakt samma sak!

    Igår ringde jag min farmor för att få höra henne berätta om 50 och 60-talet då hon uppfostrade fyra barn, tog hand om hushållet samt skötte ekonomin för sin makes växande företag. Har hört mycket berättas av henne tidigare men ville höra mer och ställa fler frågor. Bakgrunden till det var mina tankar om dagens ”livspussel”, hur galet det är att vi förväntas heltidsjobba, ta hand om barn, hushåll, oss själva, intressen och relationen till vår partner. Allt på så himla lite tid!

    Min farmor berättade att hon under ett par månader vårdade sin döende mor och sjukliga far. Varje dag cyklade hon till sitt föräldrahem för att ta hand om föräldrarna. Under tiden kom en hemvårdarinna för att ta hand om de tre barnen (sista barnet var ännu ej fött) och sköta hushållet. Det ansågs orimligt att farmor skulle kunna ta hand om två hushåll samtidigt, därför ansökte farmor och farfar om hjälp hos kommunen med en hemvårdarinna. För min farmor var det väldigt viktigt att få vårda sina föräldrar deras sista tid i livet. I dagens läge hade de sjukliga föräldrarna fått bo på servicehem eller haft hemtjänst, för vilken vuxen ska idag klara av arbete, barn, sitt eget hem samt att sköta sjuka föräldrar? Fast när jag skriver det inser jag att det ju givetvis är massor med vuxna (kvinnor!) som har det så här…

    Det jag också slogs av när farmor berättade var hur mammorna i grannskapet hjälptes åt! Flertalet av dem var hemma med barnen, men barnen gick mellan husen och verkade turas om att leka hos varandra. Behövde någon mamma hjälp var det inget problem att hitta barnvakt. När det blev allt vanligare att även mammorna yrkesarbetade ställde de andra mammorna upp genom att tex se till att grannbarnen också fick frukost innan skolan osv. Dessutom bodde de ofta nära far/morföräldrar och annan släkt, vilket inte är lika vanligt idag.

    Min slutsats är att tidigare generationers kvinnor var fantastiska på alla sätt och vi, och som ni skriver, deras arbete kan och ska inte förnekas. Jag är djupt imponerad av allt de utfört och hur de lagt grunden till var vi står idag gällande jämställdhet och föräldraskap. Frågan är hur vi förvaltar arvet? Känns som att vi vuxna, både män och kvinnor, men framförallt kvinnor slår knut på oss in i absurdum. Varför har Sverige så många sjukskrivningar av kvinnor med utbrändhet/nedstämdhet osv? Inte så konstigt med tanke på ovanstående, det är inte rimligt att hinna allt som vi förväntas göra. Jag tror vi måste börja bromsa, gå ifrån normen om att alla (även män!) ska arbeta heltid jämt (åtminstone när barnen är små). Vi måste också hjälpas åt mer, ska jag hämta mina barn på förskolan kanske jag även kan hämta grannens barn? Osv osv.

    Tack för ett mycket intressant inlägg, der här går att diskutera och tänka kring hur länge som helst!

  • Kul att läsa! Jag vet att min mormor har en spännande historia, från moderlös fattig flicka med 11 syskon och tvungen att lämna hemmet för att försörja sig som piga till att driva eget kafé i Falun och ha råd att köpa en äkta päls för sina egna pengar, men jag ber att få återkomma med detaljerna när jag förhört mamma.

    Och Mia! Ok att du inte vet skillnaden på en frontlastare och en traktorgrävare, men det heter för 17 inte grävskopa, det heter grävmaskin. Har du inte lärt dig något alls under dina fem år som förälder? 🙂

  • Visst finns det tusen orimligheter i vår vardag som vi lever idag. Inte undra på att hälften av oss går på knäna i en begynnande utmattning. Jag försöker verkligen skala av, säga nej och dra gränser. Men det är oerhört svårt. (och jag går ändå på behandling för stress/utmattning)

    Det är så stor skillnad i var vi hämtar våra referenser från nu och då.
    Jag menar – min mormor var oerhört noga med att tex inte förarga de andra kvinnorna i byn. Man gjorde likadant, jämförde sig med varandra osv. De möttes inte så ofta, bara ibland på kafferep. Tiden däremellan jobbade de själva i hemmet med tyst miljö omkring sig (hon bodde i skogen, vid en sjö)
    Medans min vardag är full av sociala medier, världen som basuneras ut i mina öron hela tiden, kunder som frågar saker, outtalade krav om att hemmet ska vara fint, maten bra, företaget gå strålande och så däremellan träningen. Jag tänker nog minst en-tre gånger om dagen att jag inte orkar med min omvärld riktigt. Att strömmen av intryck är för mycket, på tok för mycket.
    Som om utveckligen gick alldeles för fort. Som om våra hjärnor inte hunnit med. Kraven blir fler o fler. Allt perfekt.

    Min mormor kunde åtminstone tänka sina tankar slut när hon stod och jobbade i hemmet. Och kvinnorna hon hämtade sina referenser ifrån var ett begränsat antal, inte ett ständigt flöde av nya.
    Men ok – det måste jag ju också säga – att jag inte skulle vilja byta liv med henne alls. Hon var inte självförsörjande och ensamstående med fyra barn.

    Frågan är vad vi ska förändra i framtiden för att få mer balans? Vi har allt idag, kan få allt, gör allt och ändå uteblir harmonin för så många av oss. För många val o möjligheter?

  • Jag tänker ju äldre jag blir 😉 att jag skiter i vad andra tycker om vad jag gör. Fyra barn eller om vi vill ha fler. Vårt beslut och många är lite oförstående där. En del bara måste påpeka hur jobbigt det måste vara. Tycker ju inte jag uppenbarligen liksom. Hur jag får ihop allt? Är en fråga som lämnar dålig eftersmak. Som att de jämför vad de gör, vilket så klart är mycket, och sedan tänker sig att fler barn inte skulle få plats i den ekvationen. Men jag har ju lika många timmar som alla andra, min ekvation går ihop för att jag prioriterar annorlunda. Mer specifikt än så går ju inte att säga. Jag blir liksom stressad av såna frågor av nån anledning och försöker då nästan ursäkta mitt liv. Jo det är fullt upp säger jag. Men jag trivs ju bra och tycker kanske inte att det är för mycket. Därför tänker jag att jag skiter i vad andra tycker om mitt liv. Jag lever som jag vill och tänker inte ursäkta mig. 🙂 så rörig kommentar och ingen kommer väl fatta vad jag försöker förmedla. Typ att alla prioriterar ju sin tid olika, alltså är det rentav OMÖJLIGT att jämföra sig med någon annan och därmed onödigt.

  • Både min farmor och min mormor jobbade när deras barn var små. Vet dock inte om dom jobbade heltid, däremot fanns arbetet hemma på gården eller på nära cykelavstånd. Likadant för mammas del när jag och mina syskon var små. Jag kan inte komma ihåg att vi åt halv- eller helfabrikat i någon större utsträckning , men den stora grejen var att vi flera gånger i veckan åt hos farmor istället för hemma (vi bodde grannar) och den lagade maten åts till lunch och inte på kvällen. Det var alltså oftast inte så att en och samma person lagade till alla måltider. Så funkade det även i tidigare generationer, att släkten bodde nära och man hjälptes åt. Det syltades och saftades och bakades till husbehov och det gjorde man också tillsammans. Nu låter det ju som jag är uppvuxen på 50-talet men är faktiskt född tidigt 80-tal.

    Den stora tidstjuven för mig och min sambo är restiden till jobbet då vi båda har 45 minuter enkel resa, sen får vi plussa på tid för att lämna och hämta på förskolan också.

    Min farfar lärde sig för övrigt laga mat och sköta hushållet när han blev sjukskriven pga ryggen, då var istället farmor ute och körde traktor.

  • Kommer ihåg när jag pratade med farmor om när farfar som jobbade på bank hade chefen hemma på middag. Hon berättade att hon brukade laga sparrissoppa till förrätt och jag som visste att hon aldrig tyckt om matlagning sa något om att det var ju ändå rätt avancerat.
    ”Det finns på påse, vet du.”
    Kommer dock inte ihåg vad hon lagade till huvudrätt. 😉

  • Inntresant läsning, har funderat mycket på det här också. Vet att min mamma berättade att mormor förväntades börja arbeta istället för som tidigare generationer som bara tagit hand om hemmet och min mamma som förväntades arbeta och sköta hemmet. Pappa var föräldra ledig på fredagar ett tag, han var en av få pappor som var de. De första åren av mitt liv drev mamma eget företag och jag spenderade dagarna med morfar, han var pensionär, mormor jobbade. Jag är född 1986 och började hos dagmamma när jag började lekis vid 6år, brorsan 5år- då började mamma jobba heltid som pappa. Vi har sjukt mycket krav på oss idag . Jag är en av de mammor som inte tänker gå med på de. Jag har lagt ner mitt hobby företag-hästar, som var tänkt som min framtida karriär. Jag har levt med panik ångest och psykisk ohälsa sedan jag fick barn och skulle sköta både hästar, gård och renovering. Så numera är jag en hemma mamma som bara ägnar min tid åt barn och hem medans sambon jobbar. Vi ska även sälja gården som tar allt för mycket av oss! Vi håller på prioriterar i livet! Vi ska leta efter ett litet hus med garage, enkelt att sköta, nära till samhället. Jag älskar att ha tid med mina barn och bloggar om livet som hemma mamma. Jag försöker få in flera på samma spår

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *