Tema anal inkontinens

Tema anal inkontinens

Det här är ett inledande inlägg på en serie om anala läckage. Det första du kanske tänker är ”Öh, det här vill jag inte läsa!”, men jag tänker att du nog ska göra det ändå.

Under den kursträff som jag var på förra veckan hade jag och ett gäng kurskompisar gjort fördjupningsarbeten utifrån just detta tema. När jag ändå gjorde min fördjupningsuppgift passade jag på att också göra en bloggserie om samma ämne. För vi behöver prata om detta!

Det börjar pratas allt mer om bäckenbottnar, urininkontinens och framfall. Det är bra. För bra några år sedan vara det så piniga ämnen att det bara var väääääldigt frispråkiga tanter som pratade om det. Nu tycker jag att det är bäckenbottenprat lite var stans, både i mammagrupper, i träningsböcker och på bloggar. Härligt! Anala läckage sitter liiite längre in att släppa stigmatiseringen kring. Låt oss göra det nu.

Anala läckage är kanske inte det du tror

När vi pratar om anala läckage är det lätt att tro att det alltid handlar om stora funktionsnedsättningar och personer som läcker hela lass med bajs när det går illa. Visst, det finns personer som har det så. Men anala läckage är ett begrepp som täcker även förhållandevis små besvär. Anale läckage säger alltså varifrån läckaget kommer, inte vilken mängd eller vad det handlar om. Anal inkontinens handlar om oförmågan att kontrollera tarmen avseende gas och/eller avföring. Det är ett symtom, inte en sjukdom i sig. Fekal inkontinens är det begrepp som enbart handlar om avföringsläckage. Begreppet ”Soiling” handlar om att personen inte nödvändigtvis inte läcker gas, och inte heller bajs, men att underkläderna däremot får mindre fläckar av tarminnehåll.

Det är vanligt!

Vi vet inte hur många i befolkningen som lider av detta. Man tror att två tredjedelar av de drabbade kvinnorna inte söker vård, även om symtomen faktiskt påverkar deras dagliga liv. Sifforna skiljer sig åt mellan studier, men förekomsten är mellan 2-25 %. Upp emot nittio procent av kvinnorna som får fekal inkontinens utvecklar sina besvär efter 40 års ålder. Hos kvinnor är de största riskfaktorerna ålder över 50 år, rectocele (=bakre framfall), stroke, kognitiva funktionsnedsättningar eller kronisk diarré samt livmoderborttagning. Hos män är riskfaktorerna ålder över 85 år och prostatacancerbehandling. Det sägs alltså att lika många män och kvinnor är drabbade, men jag skulle vilja påstå att yngre kvinnor är mer drabbade än män, och därför lider både längre och kanske mer. Anala läckage är förenade med skam och tabu och har inverkan på psykisk och fysisk upplevda hälsa och social livskvalitet.

Inläggen i serien kommer publiceras i ordning kommande dagar:

  • Varför läcker jag från tarmen?
  • Kan jag göra något själv åt anala läckage?
  • Vad kan vården göra åt anala läckage?
  • Operation av missade eller felläkta sfinkterskador

Referenser till inläggen i serien:

Alla inläggen i serien i ordning:

 

Previous

Next

3 Comments

  • Superbra initiativ! Efter att själv ha fått en perinealabcess som utvecklades till en fistelgång mellan hud bredvid analen och själva analen, är jag redan väldigt van vid ämnet haha… Det tog mig ungefär 2,5 år att bli besvärsfri när det kommer till läckage, och totalt tre op: 2 tömning och ”renskrapning” av böldområdet, och den 3:e när fistelgången hade bildats och de klyvde den och en liten del av sfinktermuskeln. Var totalt livrädd innan att jag skulle bli ännu sämre efter sista operationen, men peppar peppar så kan jag äntligen gå utan trosskydd. Well, ofta i alla fall, men efter nummer två krävs generellt en dusch av området pga annars fastnar rester i vecken/ärrvävnaden som är resultat av operationerna. Är ändå stort framsteg mot tidigare då det läckte vätska från fistelgången varje dag och jag aldrig kunde gå utan trosskydd. Min snippa gör nog krumsprång av lycka att få känna sig luftad igen!

    Mitt tips till andra är att inte ge er utan kämpa för att få hjälp, och att fortsätta kolla upp efter operationen om det är så att det inte är helt hundra bra. Nöj er inte med halvbra om ni tror att något fortfarande är fel, be om en ny undersökning så de får kartlägga hur det hela ser ut. Det är ju inte så lätt att se själv om det läkt ordentligt exempelvis.

    Heja dig Mia!

  • Jag tycker absolut att jag upplevt en ovilja att prata om tarmbesvär efter förlossning så jag blir väldigt glad över den här serien. Det blir alldeles för lätt att börja skämmas över sina besvär när det är så tyst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *