Är du inte orolig inför din operation?

Är du inte orolig inför din operation?

Jag fick en fråga från en annan tjej som drabbats av en sfinkerruptur vid förlossning och som står inför samma operation som jag. Hon undrade om jag övervägt att inte göra operationen, och hur jag tänker kring risken att operationen inte lyckas igen. Jag har valt att lägga det här inlägget som en del av den inläggsserie om anal inkontinens som pågår just nu, också för att förtydliga att spannet av vad som är ”anal inkontinens” är mycket stor.

Min historia

Jag fick en sfinkerruptur grad 4 för 5 år sedan.halvårskontrollen uppgav jag att jag i princip vad återställd. Jag kan nu i efterhand tycka att det ställdes för få frågor, och att de släppte mig för lätt. Jag är en positivt tänkande person, och jag var föräldraledig då. Det som funkade då var kanske inte hundraprocentigt definitionen av återställd. Jag kunde inte sätta ord på mina besvär tillräckligt för att peka på vad som var fel. Sommaren 2015 slutade Wollmar med blöja. Det var då det började bli tydligt för mig att jag hade problem. Jag får signal om att jag är bajsnödig på alldeles för kort varsel. Jag är också i mitt medfödda tillstånd alltid lös i magen. Dessa två faktorer, tillsammans med att toaletten nu inte alltid var ledig, framstod nu som ett problem. Hösten 2015 började jag äta imodium dagligen och har sedan dess varit förhållandevis besvärsfri. Jag gick till gynekolog i januari 2016 för att få en kontroll, för att jag då hade en känsla av att något inte alls var som det skulle. Fick igen höra att allt såg bra ut. Jag får alltid lite panik över att bo tillsammans många personer med bara ett badrum och jag kan inte alltid hålla fisar, men det är på en nivå att jag inte besväras sååå mycket. Under våren 2017 har vi på allvar börjat fundera över att skaffa ett tredje barn. I och med en graviditet skulle jag behöva sluta med imodium, och det var då jag insåg att jag inte skulle varken vilja eller faktiskt klara det. Därför såg jag till att få komma till bäckenbottencentrum i Huddinge, och kom dit nu i juni. De konstaterade kvarvarande skador som går att laga, och på måndag smäller det.

Har jag övervägt att inte göra operationen?

Ja, absolut. Det kommer göra ont. Jag kommer behöva vara sjukskriven, pausa livet till stor del, och jag kommer inte få träna som jag brukar på rätt länge efteråt. Jag har inte stora besvär på daglig basis, och jag har ställt mig frågor om det verkligen är värt det. Och mitt svar är ja. På grund av bilden här under. Den föreställer bäckenbottens styrka under ett livsspann, och den kommer inte bli bättre. Visst kan bäckenbottenträning minska nedgången. Men om jag har muskler som inte är träningsbara på grund av att de faktiskt inte sitter ihop som de ska, då kanske min nedgång i bäckenbottenstyrka är sämre än vad den hade behövt vara. Symtom av bäckenbottendysfunktion blir sällan bättre med åren, och jag vill ha bästa möjliga funktion, så länge jag kan.

Just nu vet jag att min kropp är frisk i stort. Jag är stark generellt, jag läker bra. Jag vill kunna optimera mina förutsättningar att må så bra i min bäckenbotten, så länge jag kan. Och troligen får jag lättare att må bra på sikt om jag har så hela muskler i bäckenbotten som möjligt. Jag vill kunna springa som 60-åring. Jag vill kunna ha en aning bättre sfinkterfunktion redan nu ganska snart. Det räcker för mig.

Vad händer om operationen inte lyckas?

Det finns ett fåtal läkare som jag hade varit villig att opereras av. Jag skulle inte ha gett den läkaren som sydde mig första gången en ny chans. Jag har däremot förtroende för dem på Bäckenbottencentrum i Huddinge. Jag har regelbundet patienter som opererats där. Jag läser journaler de skriver, jag ser deras resultat i form av patienter som kan komma tillbaka till bättre livskvalitet efter en operation. Jag vet att alla inte upplever en hundraprocentig symtomlindring efter en operation, men för mig duger de resultat jag sett. Jag är beredd på att jag inte kommer märka en dag-och-natt-skillnad vad gäller min bäckenbotten. Men jag tror att det ska mycket till att något faktiskt ska bli sämre. Jag skulle ångra mig oerhört om jag inte gav mig själv chansen.

Jag står inför att låta dem laga min sfinkter och min mellangård igen

Jag är nervös för själva operationen, jag är en aning orolig för smärtan. Jag vet med mig att jag inte är världsbäst på att hantera smärta. Jag tänker tanken att jag inte kommer märka så otroligt stor skillnad efter operationen. Men jag tror att jag ger mig själv bättre förutsättningar att må bra på sikt.

Mina mål med operationen

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Vad är det värsta som kan hända?

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att läkaren skulle råka paja något mer. Jag har ju varit med på ett par såna här operationer, och känner mig rätt trygg med att de inte kommer hända. Jag har ju inte en intakt intern sfinkter, men jag är ändå ganska nöjd över att de säger att de inte ska försöka laga den utifrån min skada och min historia. Det säger mig att de vet vad de gör, att det inte bara höftar och hoppas på det bästa. Det andra som skulle kunna hända är ju en infektion eller att stygnen helt sonika går upp. Jag tänker att de kommer göra sitt bästa operationsmässigt och att jag får sedan göra mitt bästa med hygien och en lagom dos vila och blodcirkulationsfrämjande aktivitet. Skulle stygn gå upp så brukar det mest vara de ytliga, och det kan jag leva med. Helt enkelt tänker jag att det är värt att ta riskerna med den här operationen.

Med allt detta sagt: jag kommer ändå vara skitnervös på måndag

Håll alla era tummar eller be en bön för mig!

 

Alla inläggen i serien i ordning:

Previous

Next

6 Comments

  • Så fint beskrivet resonemang kring hur du tänkt om operation/inte operation. Jag skickar mina varmaste lyckönskningar och håller tummarna för dig på måndag.

  • Du tänker helt rätt tycker jag och jag håller alla tummar och tår på måndag för att allt ska gå så bra som det bara kan. <3

  • Jag är så glad för din skull, att du får göra den här operationen! Jag känner igen mig i allt du skriver, framförallt känslan av att ”det funkar ju rätt bra ändå”, men jag har precis samma problem som du och med två små barn som ockuperar toaletten är det sjukt jobbigt. Mycket jobbigare än vad jag tror många kan förstå. Idag hände tyvärr det jag hade hoppats, och faktiskt inte ens trodde, skulle hända. Jag skyndade hem med båda barnen från förskolan för jag var verkligen tvungen att gå på toa. Fisarna gick inte att hålla inne (vilket är vanligt för mig i dessa situationer) och tillslut kände jag att det inte bara var luft som kom ut. Det var inte mycket men jag kände mig så jävla förnedrad. Är det så här jag ska ha det nu liksom? Nu är jag föräldraledig och kan styra min tid så jag oftast kan undvika att sånt här händer men om 1,5 månad börjar jag jobba och jag får smått panik av att tänka att det här skulle kunna hända på jobbet. Jag måste komma ihåg att ha extra trosor med mig…

    Jag är så tacksam för all hjälp jag har fått av dig med att skriva egenremiss till Bäckenbottencentrum som jag verkligen hoppas tar emot mig. Och tack för det här inlägget som kom i precis rätt tid för mig. Stort lycka till på måndag! Det kommer gå super.

  • Hej, jag vill bara önska dig ert stort, stort lycka till inför operation och efterföljande återhämtning! Håller alla tummar och tår för dig.
    /En av alla dina blogg-läsare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *