Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

 

De där första veckorna, månaderna, med bebis. Det gör något konstigt med en. Det skapar så märkligt inåtriktade perspektiv på livet, gör allt att bli helt skevt i tid. Jag upplever att många drabbas av en konstig slags kroppspanik, en stress att snabbt, snabbt bli återställd. ”Om jag inte blir normal inom ett par månader, så döms jag till att leva med den där degiga magen och dålig kondition resten av livet.”

Så tydligt i bloggvärlden

Visst märkts det så tydligt på många olika mammabloggar. Att många drabbas av de där skeva perspektiven. Bloggare tycker en massa och får också utstå en massa människors åsikter om föräldraskap och moderskap, barnuppfostran och sånt. Tycker både att bloggare själva och deras läsare kan framstå som helt vansinniga ibland. Bloggarna verkar tycka att det är deras fulla rättighet att basunera ut sitt egna skeva kroppsideal. Läsarna verkar ofta tycka att det är deras fulla rätt att basunera ut sina egna tankar om barnuppfostran.

Jämfört med att vara ny på jobbet

Det finns ingenting annat nytt i livet som vi tänker att vi kan, behärskar och har full rätt att oödmjukt uttrycka åsikter om, som just föräldraskap. Jag menar såhär – de flesta som börjar på nytt jobb har efter 8-9 veckor fortfarande ett förhållandevis ödmjukt förhållningssätt och en insikt att en bara börjat nosa på grunderna i yrkets kunskapsdjup. Efter två månader kan de flesta inte ge kategoriska svar eller måla upp bilden av att veta allra bäst. Men många föräldrar har efter två månaders föräldraskap fått en släng av de där skeva tidsperspektiven som bara bebisbubblan och sömnbrist kan ge, och börjar helt sonika få hybris och känna sig som världens uppslagsbok i föräldraskap.

Barn två och framåt

Det var för vår del ödmjukande att få barn nummer två. Saker som var dödsviktiga för oss i början med Wollmar, sånt som jag kunde tänka att andra föräldrar gjorde ”fel” insåg vi att verkligen inte gick att överföra rakt av till andra. Typ, med ett enda barn som sov superbra var det viktigt för oss att han sov mycket i sin egna säng. Nu, heh? I flera år sov vi större delen av nätterna alla fyra i samma säng. Wilfred sov med oss för att han sov för kasst annars. Wollmar sov med oss för att han helt sonika tog sin napp och snuttis och travade över till vår säng varje natt. Ingen bar bort barnen, det var helt bortprioriterat när att överhuvudtaget få sova står lååångt över sovkomfort i prioritet.

Tips med den här titeln

Jag har tipsat om den amerikanska podden ”The longest shortest time” förut. Den är såå bra. Dessutom är namnet något så ofantligt vackert och lite trösterikt. De här åren med barnen, det är den längsta kortaste tiden som finns.

På just det här ämnet, om föräldrar som tror sig veta bäst handlar detta avsnitt! 

Previous

Next

3 Comments

  • Tack! Bara tack. Jag fick mitt andra barn för tre månader sen och hittade i samband med det den här bloggen. Hittade er. Jag är SÅ tacksam för det. Ni är en sådan fantastisk oas i föräldrabloggvärlden som för det mesta bara ger mig dåligt samvete för att jag inte gör eller känner si eller så. Ert sätt att skriva om föräldraskap, förhållningssätt till föräldraskap och kvinnokroppen ger mig en känsla att av allt kommer bli bra och att allt är ok.

    Sedan blev jag blev så otroligt berörd av detta inlägg, vilket gjorde att jag var tvungen att skriva till er. Det var som att något släppte då det plötsligt fanns ord för mina känslor och att ett rum för dem skapades inom mig. Jag grät till och med en skvätt. Oj vad luddigt beskrivet, men jag hittar inga andra ord just nu.

    För att sammanfatta, ni är fantastiska. Tack.

  • Åh vad jag känner igen mig! Är efter andra barnet SÅ mycket ödmjukare och då har jag nog ändå lagt mig vinn om att inte uttrycka mig dömmande tidigare också. Men nu funderar jag tex på det här med sömnmetoder eftersom även barn två hatar att sova och kämpar emot som en galning. Skulle aldrig övervägt nån metod med ettan pga man vet ju att bara vidriga föräldrar gör sånt typ, men nu när jag tänker på två år till med 90-minutersnattningar som alltid slutar med bråk så tänker jag att det ena inte nödvändigtvis är sämre än det andra.. alltså jag tror att det är det faktum att jag nu har självförtroende nog att veta att mitt föräldraskap är tillräckligt bra för att kunna ha utrymme att acceptera det som går sämre typ? Jag måste inte göra ALLT rätt och bäst längre och sen ändå ha ångest över att allt är så svårt, jag vet att jag är good enough. Gör sån skillnad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *