Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 6-11

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 6-11

Veckan i bild: Blombuketter i mängder, mjukisbyxor, serier och läsning på sängen, första riktiga duscharna och en T-shirt med texten ”WMN PWR” (women power) som jag fått av en patient en gång.

 

Söndag 29 oktober

Började dagen med att få smärtlindring på sängen, tjugo minuter innan det var dags för familjen att gå upp. Joseph är världsbäst på att hålla koll på timing av läkemedlen och kommer som en duktig sköterska och ger mig tabletter och vatten. När tabletterna kickat in kunde jag sedan ansluta till frukostbordet, men bara för att äta färdigbredda smörgåsar och upphällt kaffe. Sen gick jag och tog en dusch. Försökte mig på att ha i balsam också, men eftersom mitt hår förvandlats till en sängliggandes dreadlock så var det på snudd för ett för omfattande projekt. Kom tillbaks till sängen och fick vila i flera timmar efter det.

Måndag 30 oktober

Den här dagens kändes som den första på min sjukskrivning. I ärlighetens namn, förra veckan försvann i en morfindimma. Men idag började det vända! När jag vaknade kände jag att jag skulle klara mig på bara alvedon och ipren och behövde inte börja dagen med morfin. När Joseph och barnen gått låg jag kvar och vilade, men kände mig mer med i huvudet än på länge. Kunde gå upp från sängen fler gånger och stå lite vid datorn, kunde diska lite och plocka lite i köket. Vid lunch kände jag hur smärtorna blev värre igen och jag kröp tillbaks till morfinasken och sängen. En bra förmiddag! När Joseph skulle hämta barnen var jag sedan så smärtlindrad att jag kunde möta upp dem utomhus. En liten kort promenad på 40 meter utomhus! Det ni! Sen blev det sängen igen resten av kvällen.

Tisdag den 31 oktober

Den här dagen hade jag fasat för. Det går inte sådär fantastiskt bra med försäljningen av vår lägenhet och vi hade kommit överens med mäklaren om en extrainsatt lunchvisning, vilket innebär att jag inte kunde ligga i pyjamas och skrota någonstans i lägenheten. Jag hade morfintabletterna i fickan hela förmiddagen och tog det extra lugnt, även om jag faktiskt inte hade så värst ont. När det var dags för mäklaren att börja komma smög jag iväg. Hade tänkt mig att jag skulle gå till ett cafe som är omysigt, men väldigt nära. När jag väl kom ut i det kalla solskenet märkte jag att jag faktiskt kunde gå bättre än vad jag hoppats på. Så jag gick ca 100 meter, till ett trevligare ställe. Tog en kaffe och en chokladboll och halvlåg på en soffa och kollade på serier på surfplattan. När jag kom hem hade jag ont, åt lunch i sängen och vilade ut smärtan. Vid fyra kom nästa utmaning: hämta på förskolan. Vi bor bara någon port ifrån förskolan, så gångsträckan visste jag nu att inte var ett problem. Mer att eventuellt trilskande barn skulle vara det. Men de var så försiktiga med mig och det gick jättebra.

Onsdag 1 november

Vaknade efter första natten utan morfin och hade sovit sååå gott. Hade inte heller särskilt ont. Joseph fick klä på barnen och ordna frukosten, att stå länge och att sitta och kränga på barn kläder skulle fortfarande inte gå. Men jag klarade att gå och lämna på förskolan. Valde att gå och vila liggandes efteråt, men det var mer en försiktighetsåtgärd än att smärtan faktiskt krävde det. Sedan ungefär ett dygn känner jag också att smärtan kan motas med vila, och att allt handlar om en god balans mellan aktivitet och vila. Strax innan jag skulle gå och hämta på förskolan stod jag upp lite för länge och fick ett smärtgenombrott som nog egentligen skulle krävt morfin. Det var en extremt sammanbiten hämtning på förskolan och vi tillbringade eftermiddagen i soffan, läsandes. Anledningen till att jag sett till att verkligen inte ta morfin var att mäklaren var snäll nog och komma hem till oss med pappersarbetet för försäljningen. Nu är vår lägenhet såld! Vi firade med bubbel på kvällen. Det innebar också att jag gick och la mig helt utan smärtlindring. Det gick det med.

Torsdag 2 november

Det märktes på morgonen när jag vaknade att onsdagen varit en tuffare dag. Jag hade mer ont helt enkelt. Jag använder de här dagarna till att gå och småhandla. Bananer ena dagen, tandkräm nästa. Jag väljer med flit butiker längre och längre bort, det blir min naturliga stegring av en del av rehaben. Jag tycker överlag att det går bra att gå. Jag går med korta steg och jag går inte snabbt, men håller jag mig till det så gör det inte heller särskilt ont. Att stå är just nu det värsta av allt, och att sitta på hårt underlag är inte bekvämt. Måltider går numera helt bra, men inte för länge. Däremot kan jag inte laga mat. Jag tycker också att knipen känns starkare och stabilare, men jag har inte vågat känna efter.

Fredag 3 november

Idag har jag varit sjukskriven i två arbetsveckor, även om det känns som att förra veckan faktiskt inte existerade i sinnevärlden. Jag börjar bli frustrerad ändå. Joseph tycker att det går jättemycket framåt, och det gör det. Men jag längtar efter långa promenader och att kunna laga mat. Det här med mat är en utmaning, för nu i helgen åker Joseph och barnen iväg. Jag skulle egentligen rest med dem till västkusten, men jag kan inte sitta så länge som en resa kräver. Och inte stå och vänta på potentiellt försenade tåg heller. Nu blir jag istället ensam hemma, vilket är en LYX för en småbarnsförälder. Men jag föreställer mig att jag kommer leva på yoghurt och smågodis hela helgen.

Rehabstatus

Jag kan röra mig allt lättare och vågar nu komma ner till golvet och göra övningar. Vi pratar fortfarande inte om någon ”riktig” träning, men det jag gör känns okej. Jag fokuserar på hållningsmuskler, rumpa och bäckenbotten. Ibland föreställer jag mig att jag får lite mer ont efter att jag kniptränat, men det kan lika gärna vara att jag varit igång lite mer generellt just då.

Vill du läsa mer? Här är delar av historien:

Previous

Next

5 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *