Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

 

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

Statistiska beräkningar och information

En forskargrupp med bland annat forskare från Sahlgrenska Akademin i Göteborg har under en längre tid jobbat med studier kring riskfaktorer för att utveckla problem med inkontinens, framfall eller andra bäckenbottenbesvär. Risken för bäckenbottendysfunktion efter skada finns redan vid första förlossningen, medan risk för framfall exempelvis ökar med antalet förlossningar.

Forskargruppen har byggt och testat en statistisk modell som gör det möjligt att förutsäga risken för bäckenbottendysfunktion 12 och 20 år efter förlossning. Statistiken bygger på data från över 8000 kvinnor från Storbritannien, Nya Zealand och Sverige. men utifrån modellen kan man ändå hämta ett stöd för en individuell bedömning.

Nu har de släppt sin beräkningsmetod fritt tillgänglig på nätet.

Tanken är att både lugna kvinnor med låg risk, men också hitta de kvinnor som löper hög risk och erbjuda dem kejsarsnitt.

HÄR FINNS KALKYLEN. Öppnas bäst på dator.

Bakgrunden till detta

Upprinningen till forskningen verkar ha varit en diskussion på ett internationellt möte för urogynekologer i Irland, där en av diskussionsämnena var ”Ska instrumentella förlossningar överges till fördel för kejsarsnitt?”. Man tar avstamp i att förlossningar i merparten av fallen är fantastiska och naturliga processer som är positiva för alla involverade. Men vaginala förlossningar är också ensamt den största riskfaktorn där bäckenbottendysfunktion på sikt (bäckenbottendysfunktion är ett paraplybegreppp som omfattar urininkontinens, analinkontinens och framfall), och 46% av alla kvinnor kommer att drabbas i någon utsträckning och form.

Riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion kan gå att förutse.

För de kvinnor som har högst risk borde kejsarsnitt framställas som ett val, och kvinnan bör få den information som hon behöver för att själv kunna ta ställning.

De stora riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion på lång sikt kalkyleras utifrån bland annat följande faktorer:

  • urininkontinens innan graviditeten
  • ålder vid förlossningen
  • antal förlossningar tidigare
  • ärftlighet/familjehistorik
  • barnets uppskattade vikt (över 4 kg ökad risk) och huvudstorlek
  • mammans längd (under 160 cm ökad risk) och mammans vikt

Beräkningen grund till individuell information

Författarna menar att utifrån dessa faktorer kan risken för bäckenbottendysfunktion kalkyleras. Uutifrån detta kan kvinnan få information som kan utgöra grunden för ett informerat val om förlossningen. I vissa fall borde även kvinnans/parets önskemål om antal barn tas med i beräkningen, i och med att det finns en begränsning i hur många kejsarsnitt som eventuellt kan utföras.

Låt mig citera:

”The majority of women have a good childbirth experience with minimal or reversible pelvic floor damage during the process. It is important that this majority of women is informed that they are unlikely to risk irreversible pelvic floor problems following giving birth. Women need to know the real risks and likely outcomes before embarking on this – mostly – very natural process, which usually has good outcomes for all but can be associated with medium- to long-term pelvic floor damage.”

Detta får mig också att tänka på följande stycke ur den nyaste SBU-rapporten:

”I förlossningssituationen finns två individer med i princip samma människovärde att ta hänsyn till, kvinnan och barnet. Ibland kan ett beslut innebära ett val mellan att riskera att skada den ena individen för att förhindra en skada på den andra. Ett påskyndande av en förlossning med sugklocka, tång och eller klipp för att förhindra en hotande syrebrist hos barnet kan t ex innebära att kvinnan tillfogas en skada som i värsta fall kan innebära ett livslångt handikapp. Avgörandet vilar på medicinsk grund men innebär också alltid ett etiskt övervägande; Hur stort ska hotet mot barnet vara för att motivera ett ingrepp som innebär en högre risk för skada hos kvinnan?”

Detta är SÅ viktigt att ta med i beräkningen. Konsekvensanalysen av vad som kan hända under en förlossning aldrig är etisk enkel. Det går aldrig helt att förutse ALLA skador. Uppstår en situation där barnets hälsa står på spel och det inte längre går att backa bandet och välja kejsarsnitt istället – ja då kanske risken för skada på mamman ökar.

Kejsarsnitt inte en garanti för att undvika bäckenbottenbesvär.

 ”The role of elective cesarean delivery in the prevention of pelvic floor disorders remains controversial and, given the potential maternal and fetal risks, is unlikely to be an effective prevention strategy for most women. It has been estimated, for instance, that approximately 9 cesarean deliveries would be necessary to prevent urinary incontinence in 1 primiparous woman of average risk. However, a strategy of offering cesarean delivery to women who are at substantially higher than average risk for pelvic floor disorders may be a more appropriate and effective prevention strategy.”

Mina sammanfattande tankar om detta:

  • Det är fantastiskt viktigt att kvinnor får rättvisande information om risker, fördelar och nackdelar med förlossningsalternativ
  • Ingen mamma skulle välja sig själv före barnet, men vill att vården ska tänka på hennes bästa medan det fortfarande är möjligt.
  • Många kvinnor VILL bli informerade om riskerna med förlossningar. Vi ska inte vara så oroliga för att förlossningsrädslan ökar, vi ska förse kvinnor med adekvat information.
  • Information om förlossningsskador bör vara med sanningen överensstämmande, även statistiskt sett och den här informationen är ett bra steg på vägen.

 

Vad tänker du när du läser detta?

 

Referenser:

Predicting risk of pelvic floor disorders 12 and 20 years after delivery

UR-CHOICE: can we provide mothers-to-be with information about the risk of future pelvic floor dysfunction?

 

 

 

Previous

Next

15 Comments

  • Oj, vilka intressanta undersökningar! Själv höll jag på att bli galen som gravid för att det var så dåligt med information om förlossningsskador. Alla jag kände som fått barn innan hade behövt sys (olika mycket…), men i allt material som mvc delade ut nämndes bristningar bara i förbigående och påverkan på bäckenbotten fanns inte med alls. Och de mer ”officiella” hemsidorna var likadana. Slutade med att jag gick igenom socialstyrelsens statistik för min åldersgrupp och region och läste publikationer om detta (som jag har tillgång till genom jobbet på universitetet men det har ju långt från alla…). Först efter det kände jag mig lugn. Jag tror att det som skrämde mig mest innan var att jag inte skulle förstå vad det var som hände i förlossningssalen och beslut som skulle få långvariga konsekvenser skulle fattas över huvudet på mig.

    Angående förlossningsskadade kvinnor har de enligt mig verkligen inget ansvar att hålla tyst. Och om en del skräckhistorier blir stora rubriker och uppmärksammas i media så tänker jag att det finns en chans att mer resurser når förlossningsvården i stort.

  • Jag vill ändå understryka att mörkertalet är stort, kvinnor som lever med skador som negligeras och förminskas, som leder till långvarig,” oförklarlig” livslång smärta helt i onödan, inte finns med i dessa analyser. Eftersom de helt enkelt tystas eller lever i ovisshet om vad som är fel, och intalas att om du kan knipa är en du frisk lilla stumpan. Följdproblem i höfter, knän, fötter, buk och ländrygg, som bortförklaras med övervikt eller inaktivitet. Och om inte patienten då tystnar, delas fibromyalgidiagnoser ut frikostigt med en klapp på axeln och en karta smärtstillande. Eller psykofarmaka.

    • Ja, underrapporteringen/mörkertalet är absolut ett problem, men det är ju ändå bra att det forskas med en riskbaserad approach för att minska antalet på sikt. Jag tror också att de väljer att uttrycka och förstärka det positiva, just eftersom deras arbete anses vara så kontroversiellt. Där tycker jag också att sbu-rapporten hade en väldigt bra inriktning, just med att de i princip rekommenderar att kvinnor ska undersökas med ultraljud efter förlossningen, för att säkerställa diagnos på ev skada.

  • Jätteintressant! Jag håller helt med i dina slutsatser. Just individuell bedömning och riskanalys är viktigt tror jag.

    Och keep up the good work! Jag läser allt här, men kommenterar alltför sällan, oftast för att jag läser i mobilen när jag ligger kvar hos nattade barn för att försäkra mig om att de verkligen sover 🙂

    • Ja, men jag tror också verkligen det. Min enda riskfaktor för skada var ju ”förstföderska” vilket är en av de största riskfaktorerna för just sfinkterrupturer, men enligt det här scoringsystemet hade jag ändå fått riskökning pga under 160 cm och barn på 3900 gram (nära nog 4 kg tänker jag..). Jag tror ändå det finns bra saker som kan komma ur detta! Jag hoppas verkligen att de kommer framåt med arbetet, för vad jag förstått så är de inte utan motstånd från sina egna läkarkretsar.

  • Jag är nog glad att detta system inte använts för mig, 157 cm lång, högt bmi, både mamma och syster opererad för urininkontinens, första barnet 3975 g och helt livrädd för kejsarsnitt. Jag hade nog upplevt det som en stark påtryckning att göra kejsarsnitt snarare än som ett hjälpmedel. Själv gör jag hellre en operation av ev framtida inkontinens än en operation för att ta ut mitt barn ur magen. Bristningar är jag inte speciellt rädd för även om jag förstås vet att de kan orsaka problem. De jag känner personligen som fått svårare bristningar har alla blivit bra efter operation så för mig har det varit vad jag förväntat mig om det skulle ske (Jag fick andra gradens bristningar själv och upplever åtminstone att allt är som det ska 4 år senare).

    • Förstår hur du menar! Men jag tror aldrig att det kommer bli så att kvinnor övertygas/pressas att kejsarsnittas, inte i Sverige i alla fall. Har du någon speciell orsak till att du känner att kejsarsnitt vore så läskigt? Menar inte att du måste ha det alltså, är bara nyfiken!

      • Jag tror det är att jag är en kontrollmänniska och att jag vill styra min egen kropp i den mån det går och inte överlåta det till ”proffsen” liksom. Jag har också sjukhusskräck och dålig erfarenhet av en annan större bukoperation med komplikationer så det känns verkligen inte som något tilltalande för mig annat än i en situation där det handlar om direkt liv och död. Det är lite spännande tycker jag att vissa jag pratat med som velat ha och/eller fått planerat kejsarsnitt är lika mycket kontrollmänniskor men de litar mer på tekniken än på kroppen medan jag känner tvärtom. Jag tror många av oss som är obekväma med kejsarsnitt är av samma typ som de är obekväma/rädda för vaginal förlossning.

        Det är tyvärr ganska vanligt i tex USA att pressas till snitt och jag tycker förlossningsvården här blir mer och mer lik USA faktiskt med mer teknik, mer press till epiduralbedövning istället för mänskligt stöd och hög användning av värkstimulerande dropp utan tydlig medicinsk koppling och vissa sjukhus vägrar tex att låta kvinnor föda i säte eller föda tvillingar vaginalt även om de är bra kandidater för detta. Jag köper att man rekommenderar kejsarsnitt i dessa fall men när det bara finns ett val på ens sjukhus så blir ju rekommendationen ”lag”. Jag är personligen ca 25 mil från ett sjukhus som accepterar att ens försöka en sätesförlossning så skulle mitt barn sätta sig i säte har jag i praktiken inget val alls.

        Jag misstänker att någon som har flera riskfaktorer skulle få höra att de tar ett riskfyllt beslut om de går emot läkarens rekommendation tyvärr, och att man pressas att välja det vården tycker oavsett vad man själv tycker. Samtidigt tycker jag det är bra att man kan bedöma risker för de kvinnor som vill höra vad det finns för risker för just dem.

        OBS! Jag har av någon anledning två konton och en dator accepterar bara ett konto och den andra bara ett annat konto så därför byter jag användarnamn. Vet inte hur man fixar detta.

          • Jag önskar också att man verkligen fick information om de troliga skadorna innan. För visst är det väl typ 80% som får någon typ av skada? Jag blir skogstokig på att man mörkar riskerna med just vaginal födsel för det känns inte alls som det är för mödrarnas skull utan för att man är rädd för att fler ska kräva snitt om man är ärlig. Har läst på lite olika ställen att när man informerar om risker med kejsarsnitt så är studien/studier (måste ju vara studier, men kanske är det någon specifik) baserad på både urakuta, akuta och planerade snitt. Hur kan det var okej att använda den statistiken som sköld när en blivande mamma vill ha ett planerat snitt? Varför särskiljer man inte grupperna, det är ju stor skillnad på att behöva plocka ut ett stressat barn som mår dåligt i alla hast, och på ett planerat snitt där mamma och barn mår bra.

  • Jag tycker att det är toppen och ett ganska självklart sätt att använda statistiska undersökningar kring förlossningar (varför finns inte fler?) men jag har som mamma utan medicinsk utbildning svårt att tolka siffrorna. Jag provade att skriva in mina och syrrans siffror och tycker att båda gav väldigt höga siffror, fast vad är högt liksom?

  • Hm.. vad jag tänker. Till att börja med kan jag säga att jag kniper haha. Det var den första reaktionen hos mig. Men sen tänker jag.. att jag inte vet.. Att det är så himla svårt att veta vad som kan vara bäst. Jag har funderat på kejsarsnitt och börjat läsa på lite inför den här förlossningen. Främst pga jobbiga sjukhusupplevelser som jag faktiskt känner oro för att det ska påverka förlossningsarbetet. Men att jag inte vet vad som är bäst. Och att jag undrar om någon ens kan råda mig till vad som är bäst.

    • Jag tänker att man ALLTID ska ta sina egna funderingar på allvar. Prata med barnmorskan, be om extra Aurorasamtal även om du inte känner dig regelrätt förlossningsrädd. Att få lite extra möjlighet att gå igenom alla alternativ och möjligheter kan optimera tryggheten hur det än blir. Var en besvärlig patient, mitt måtto!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *