Att ges rätten till medgivande

Att ges rätten till medgivande

Med jämna mellanrum får jag frågan vad jag anser i debatten vaginal förlossningar versus kejsarsnitt, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag önskar ingen en sfinkerskada, och om vi VET att det står mellan en sfinkerskada och ett kejsarsnitt faller min röst på kejsarsnitt. Men vi vet ju aldrig, eller hur? Jag tror däremot att de mycket förenklade påståendena kring att en vaginal förlossning alltid är bäst för mamma och barn är påståenden på lite lös grund. Långtidskonsekvenserna av förlossningar kan ju vara förödande för livskvaliteten om det vill sig illa. Jag tycker inte att det statistiskt sett verkar vara särskilt många som drabbas i lika hög andel av besvär av sina kejsarsnitt på sikt.  Men ett snitt är en bukoperation och det kan  naturligtvis vara krångligare för kroppen att hantera en en okomplicerad vaginal förlossning. En del vaginala förlossningar kan ju dock verka så okomplicerade, men ändå innebära muskelskador. Levatorskador och framfall är ju såna saker som inte riktigt följts upp som en del av förlossningsstatistiken tidigare, och det gör ju att den informationen vi hittills haft också inte riktigt blir rättvisande.

Kommer vi någonsin veta?

Om vi ens någonsin kommer få tydliga svar om vad som är ”bäst” eller ”säkrast”, så kommer det ändå vara uttalanden som baseras på befolknings/gruppnivå. Vad som är bäst och säkrast för den enskilda individen är ju en helt annan sak.

Informerat medgivande

Jag brukar försöka svamla ur mig ett svar på frågan vilket sätt att föda på som är bäst, och istället hävda kvinnors rätt till informerat medgivande.

Handen upp

Hur många av er vaginalt förlösta kvinnor känner att ni fick tillräcklig information om de risker som en vaginal förlossning innebar?

Fick du tillräckligt med information?

View Results

Loading ... Loading ...

Fick du möjligheten att själv ta ställning utifrån den information du fick?

View Results

Loading ... Loading ...

Vad fick du information om?

Kommer information öka förlossningsrädslan?

Det här är ju ett ganska vanligt tankesätt. Att vi inte ska prata om det potentiella riskerna med vaginala förlossningar för att folk blir rädda. Men att informationen om riskerna med kejsarsnitt framgår med all önskad tydlighet är det ju ingen som bekymras av. Förutom de kvinnor som faktiskt upplever att ett kejsarsnitt skrämmer skiten ur dem.

Min spontana tanke är att om adekvat information skrämmer vanliga, vettiga människor så får vi helt enkelt göra följande:

  • Höja kvaliteten inom förlossningsvården så att riskerna minimeras
  • Sluta övertala kvinnor om att föda på ett visst sätt utan att informera om riskerna

Allt går inte att förebygga

Allt går inte att förebygga, men jag LOVAR att det knappast känns bättre att drabbas av ohälsa utan att ha informerats om risken innan. Bristen på information bidrar till skam, skuld och stigmatisering vilket lägger sten på bördan vad gäller ohälsa.

Informerat medgivande

Inom vården är vi ålagda att ta hänsyn till patientens autonomi och integritet samt att ge så mycket information att patienten själv kan ta ställning till om hen önskar en viss behandling eller insats, eller avstå densamma. Även inom förlossningsvården borde detta vara självklart, och kvinnor bör ha rätten att få information om både risker och fördelar med kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Två informerade blivande mödrar med ungefärligt lika bakgrund och hälsa skulle då alltså kunna fatta två helt olika beslut. Jag tror inte att vi behöver vara rädda för att alla kvinnor kommer låta förlossningsrädsla ta överhanden så att kvinnor överlag slutar föda vaginalt.

Enligt Patientdatalagen

Hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke. (Patienten ska dock få den vård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja inte kan utredas.)

Enligt patientdatalagen ska vi alltså få information om

  • hälsotillstånd,
  • de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
  • de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
  • vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
  • det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
  • väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
  • eftervård, och
  • metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

samt

  • möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare
    och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
  • möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt,
  • vårdgarantin,
  • möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat EES-land eller i Schweiz.

Tankar om detta? 

Referens:

Patientlagen

Tips! Läs också detta inlägg om att förutse risken med förlossning!

Previous

Next

28 Comments

  • Hej,

    Tack för ett fantastiskt bra inlägg! Det låter så här i efterhand, med den kunskap jag har idag efter två förlossningar, en bristning av grad 2 med en rad som det verkar livslånga men som följd helt otroligt men jag fick faktiskt i princip ingen information alls undör första förlossningen. Bara en massa ”allt kommer gå bra” ”det ordnar dig”. Eftersom de starkt avrådde från att söka information på egen han gjorde jag inte det. 34 år gammal åkte jag in till förlossningen med följande förväntansbild:
    1. Det kommer att göra fruktansvärt ont.
    2. När barnet kommer ut blir man omedelbart lycklig och all smärta är borta
    3. Några få kvinnor spricker men det är jätteovanligt och då sys man och får nästan aldrig några problem.
    4. Det är viktigt att gå ner i vikt efteråt annars kan man få problem vid nästa graviditet.
    5. Det är viktigt att knipa ibland annars kan man få något som heter framfall när man blir gammal.

    Detta var 2012 och var den samlade kunskap jag fått av MVC och förlossningskurser. INGENTING om muskler, rehabilitering, skador, sex, kiss och bajs INGENTING. Chocken var total. Minns att bara chocken över knipövningaprogrammet jag fick efter att ha sökt vård efter förlossningsskadan fick mig att gråta i flera veckor – att jag skulle behöva träna extremt mycket och hela dagarna för att bli bra ingick inte i min världsbild då.

  • … och hade jag vetat att mitt sexliv och möjlighet till sexuell njutning överhuvud taget stod på spel hade jag aldrig fött vaginalt om jag fått det valet – jag hade aldrig hört talas om att det ens var en fråga. Min samlade kunskap var ”Slidan är som ett dragspel och återhämtar sig oerhört snabbt” samt ”Det är viktigt att komma igång med samlivet för relationens skull.” (!)

  • Så himla bra inlägg. Tack Mia!

    Håller med kommentaren ovanför. Precis de förväntningarna hade jag också. Att om man sprack så blev man sydd så blev allt bra. Eller jag förstod ju med förnuftet att det fanns kvinnor som aldrig blev ”återställda” efter en förlossning (då jag hade sökt info själv innan förlossning. För på typ familjeliv/bloggar och dyl. kommer ju sanningen fram) men tänkte att det var såååå ovanligt och att det skulle med största sannolikhet inte hända mig?!

    Känner mig naiv och dum efteråt. Hade valt kejsarsnitt om jag hade fått backa tiden.

    Svarade alltså ”nej” på alla frågor.

  • Inför första förlossningen läste jag mig till info om risker själv, men fick nästan ingen av vården. Inför andra, när jag valde att föda hemma, fick jag MASSOR av info om riskerna jag utsatte mig för genom att utöva min rätt att göra ett aktivt val.

  • Jag fick endast information om hur bra vaginal förlossning är och hur dåligt kejsarsnitt är. På barnmorskan /specialistläkaren lät det som att det är väldigt ovanligt med förlossningsskador när jag frågade. Om det skulle hända var det oftast mindre bristningar som de lätt fixade till. Jag vet att mitt barn är stort men detta är inget de direkt tar hänsyn till, allt under 4,5 kg räknas dessutom som ”normalt” enligt dem. Återhämtningen skulle vara kort på en vaginal förlossning och lång på ett kejsarsnitt. Sen skulle det betyda det en skada på livmodern som kan innebära att man inte kan få fler barn. Man kan också få bestående men av själva bukoperationen enligt läkaren. Nu är jag enormt rädd för förlossningsskador då jag har en mamma och flera bekanta som har det så jag har stått på mig och kommer nu att få ett planerat kejsarsnitt. Det krävdes dock envishet och att man inte tog åt sig när barnmorskan/specialistläkaren ”dömde” en för att man inte ville förlösa som en urkvinna. När läkaren sedan berättade hur kejsarsnittet gick till sa hon det på ett sätt så min man nästan svimmade. Men jag är inte rädd för något av det utan just de ev bestående skadorna på underlivet så det berörde mig inte nämnvärt fast läkaren nog hade hoppats det.

  • Jag läste själv på om dom risker som fanns och när jag pratade med min barnmorska om detta så blev jag totalt idiotförklarad och överkörd.

    “Det är så dumt att läsa sånt själv för är man inte medicinskt utbildad är kan man inte sortera den informationen på ett klokt och källkritiskt sätt, onödigt skrämmande och felaktigt”

    Sedan att det blev precis som jag var rädd att det skulle bli, det var väl bara otur.

  • Känner igen mig så. Skammen av att inte fattat vad som kunde gå fel. Oron för framtiden, kommer jag kunna leva fullt ut? Trots samtal med vården om min rädsla för bestående men så nämndes inte framfall, som jag drabbades av.
    Fick vända mig till privat vård eftersom landstinget inte hade tid att erbjuda förrän efter 7 månader. Känner inte att jag fått gehör för mina symtom. Förbrukad vid 35 års ålder??

  • Jag var så rädd för skador att jag fick aurorasamtal. Jag fick höra upprepade gånger att många spricker vid förlossning men att större skador är så otroligt ovanliga att jag inte skulle tänka på det och absolut inte googla (det gjorde jag ändå). Om jag mot förmodan skulle få en större bristning så skulle den åtgärdas så att jag inte i efterhand inte skulle märka någon skillnad mot efter en förlossning med liten bristning. Jag fick också informationen att ett kejsarsnitt är svårare att återhämta sig från än en förlossning utan komplikationer.

    Jag valde utifrån informationen jag fick och min önskan att kunna återgå till mitt idrottande utan ärrvävnad i buken att föda vaginalt. Jag drabbades av en sfinkterskada som inte lagades korrekt. Skadan i sig och smärtan den medför är inte på långa vägar lika illa som det faktum att jag inte fått hjälp av vården efteråt, utan anses fullt återställd av flera läkare. Först nu efter 18 månader och egenremiss till annat landsting har jag fått skadorna konstaterade och ska nu få en reoperation av dessa.

    Tack för att du lyfter detta Mia!

  • Jag drabbades av en sfinkterruptur grad 3..men vad det innebar fick jag ropa ett information för. När jag födde min dotter hade jag en väldigt bra förlossning, lång krysttid men för i övrigt bra. Efter förlossningen när man skulle kolla hur mycket som gått sönder kom en läkare in och bestämde operation omgående. Inte ens då fattade jag, tänkte att det är väl bra om en läkare syr mig, då blir det bättre. Det var först dag 2 på BB efter att jag fått en folder om knipövningar i min hand som jag fattade att jag antagligen inte fått en vanlig bristning, då jag var helt orörlig och kunde varken stå och knappt sätta mig upp samt att jag fortfarande hade kateter. Först då larmade jag och krävde att någon kom in och berättade vad som hänt, först då fattade jag men inte ens då fick jag den info jag hade behövt veta, det googlade jag fram och tack och lov att din blogg fanns då! Alla dessa känslor och hur man efteråt blev bemött var fruktansvärt. Jag läkte inte så snabbt utan slemhinnor hade hoppat mellan suturer så hade ont väldigt långt efteråt och innan man kom förbi och fick träffa läkare var absolut inte lätt. När jag väl fick läkartid efter många samtal så blev jag otroligt bra bemött men av det bemötandet var av en läkare, som även var den som opererade mig. Läkaren hjälpte mig, förklarade och har även hjälpt mig att få möjlighet till planerat kejsarsnitt för framtiden, vilket jag tidigare motats med samt vid ett tillfälle även blivit jämförd med vilken kostnad ett planerat kejsarsnitt innebär om jag inte har medicinska kvarvarande symptom som tyder på att jag kan föda vaginalt igen.

    Jag hade verkligen önskat att någon informerade mig om riskerna och framförallt tog sig tid till mig efteråt. Kändes som ingen ville berätta för mig vad som hänt utan att det nästan var något man inte ville berätta nästan, så kanske det inte var men kan inte sluta undra varför ingen sa nägot. Vissa var naturligtvis förstående och hjälpsamma och de personerna är jag otroligt tacksam över.

  • Jag har sluppit rupturer vid mina två förlossningar, men har som andra fått höra att det bara är att laga efteråt. Om det nu skulle inträffa, eftersom det är så otroligt ovanligt.
    Min första förlossning kunde ha gått illa på andra sätt har jag förstått i efterhand, men min andra förlossning var otroligt lätt och smidig. Så min panik när jag känns typ som en sladdrig ballong efteråt, och får känslan av att allt ska trilla ut så fort jag lyfte bebis… För att inte tala om tvååriga storasyster. Fick noll hjälp och info. Hade redan hittat hit pga svåra bäckensmärtor, därför vågade jag gissa att det nog skulle gå över, och att loppet inte var kört. Och på återbesöket hos barnmorskan berömde hon bara knipet och ville inte gå in på ev risk för framfall osv.
    Det tog någon dryg månad, mycket oro och gråt och många knipövningar, men nu känner jag mig ok. Men fler vaginala förlossningar blir det inte.

  • För mig har det genom hela graviditeten, förlossningen och komplikationerna efteråt känts som att vad jag vill veta om risker, vad jag vill vara med och bestämma om och vad jag vill ha för liv efter förlossningen har varit helt irrelevant för vården.
    Ingen info om risker med förlossning, ingen hänsyn till önskningar i förlossningsbrev, eftervård har jag fått skrika mig till.
    Aldrig någonsin har jag känt mig så fråntagen rätten till min kropp. Den kropp JAG ska leva med resten av livet.

    • Det vore förresten väldigt intressant att läsa om nervskador efter förlossning om du får lust att skriva vid tillfälle. 🙂
      Eller du kanske redan skrivit om det?

      • Jag har skrivit om nervsmärtor men inte specifikt om nervskador vid förlossning. Det ger ju nedsatt muskelfunktions. Grejen är att jag tror att mycket som tidigare förklarats med nervskador faktiskt ät missade/defektläkta muskelskador som man hittills varit usel på att identifiera, och då har man slasktratt-diagnosticerat en massa nervskador. Så RIKTIGA nervskador från förlossning är lite oklart med. Man säger att de flesta sådana läker, men nerver läker med 1 mm/dygn så det är en ganska långsam återhämtning. En del av normalspannet av svaghet/nedsatt funktion efter förlossning som sedan läker bort är nog pga mindre nervskador. Men de som har långvariga problem har nog oftare muskelskador. Eller en kombination

  • Tack för bra blogg!
    Jag är själv sjukgymnast och som någon redan skrivit känner jag mig oerhört naiv som inte reflekterade över hur det skulle kännas efter förlossningen. Jag hade bara fokuserat på själva förlossningen. Mitt önskemål är att vi på föräldrautbildningen fått info om hur man tar sig igenom vardagen första veckorna efter förlossningen. Sprang på den här listan i efterhand: https://www.libero.se/du-just-nu/artiklar1/bebis/rad-for-att-klara-toalettbesok-efter-forlossningen/ och önskade verkligen att jag läst den innan. Undrar om antalet förlossningsdepressioner skulle minska om det pratades mer om detta?

  • Fick till viss del information om smärta, smärtlindring och förlossningsskador(1,2,3,4). Men markerades alltid tydligt att olika scenarior går inte att ge eftersom ”det är så olika och går inte att svara på”. Jag eftersöker absolut mer information om olika komplikationer som kan uppstå i ett längre tidsperspektiv och att inte bara uppmuntras vara uppmärksam på magsmärta och feber i början. Sen är det ju också grundläggande att inte anklagas för att vara kontrollfreak och känslig när man söker information inom vården också. Fick höra ”hur trodde du att det skulle vara efter en vaginal förlossning?” Ja, inte vet jag eftersom jag inte fick veta några alternativ.

    • Åh, den härliga kommentaren, jag känner med dig! Innan förlossningen får man höra typ ”allt kommer bli bra, lilla vännen, det är så sällan något händer så det är inget att vara stressad över” och efter förlossningen ”men trodde du verkligen allt skulle vara som innan?”.
      De dubbla budskapen tyckte jag var jättesvåra att tackla. Jag tyckte det kändes som förlossningsvårdens förhållningssätt kring skador/funktionsbortfall var: ”det är absolut inget konstigt eller något att skämmas över men vi pratar helst inte om det”.

      • Den där dubbla bestraffningen var bland det värsta. Först hånad för oron, efter förlossningen hånad för naivitet. Jag fick höra av en kvinnlig läkare på specialistmödravården när jag tagit upp min förstörda känsel i undetlivet ”Ja, vad trodde du då, att du skulle se ut som innan, som en tonåring eller?””

  • Innan min vaginala förlossning var jag livrädd. Jag blev inte tagen på allvar av min BM. Jag deltog i två träffar av ”föräldrautbildningen”. Där vi vid vid första mötet endast skulle prata om våra förväntningar av föräldraskap (i könsuppdelade grupper) och vid andra tillfället fick en genomgång av vad den vaginala förlossningen innebär i förhållande till barnets position i de olika förlossningsfaserna. Ingenting om smärtlindring eller skador. Vi fick se en förlossningsfilm där fokuset som jag minns det låg på ”kvinnans urkraft” under förlossningen. Jag kommer dock inte ihåg så mycket av den. Den skulle säkert vara peppande men jag fick en stor panikattack, var tvungen att lämna rummet och kollapsade i korridoren. Jag deltog inte i resterande två träffar. (Det är ju möjligt att de pratade om bra grejor som återhämtning eller sånt då) Jag blev tillslut skickad till ett aurorasamtal där jag inte upplevde att jag blev bemött i de rädslor jag hade.  Samtalet gick mest ut på att nej, de kunde ju inte lova att jag inte skulle tvingas utsättas för det jag var rädd för. Mest handlade mina tankar då om att känna mig utlämnad/maktlös, min nålfobi och att gå sönder. När förlossningen närmade sig var jag ändå rätt lugn för jag var såå trött på att vara gravid. Sonen fick tas med sugklocka och jag gick sönder. Jag fick inte veta hur mycket jag hade gått sönder men jag förstod ju att det var illa eftersom jag omedelbart blev körd till operation. Samt smärtan vid undersökningen efter att sonen kom ut. Så skulle det ju inte kännas. ”Alla” hade ju sagt att smärtan försvann så fort barnet var ute. Jag fick en broschyr precis innan vi skulle hem två dagar senare, av en sjukgymnast, där det stod allmänna råd efter en sfinkterruptur och stränga order att inte under några omständigheter bli förstoppad. Det blev jag dock ändå trots både paraffinemulsion och inolaxol. (Men det gick över direkt jag slutade med bulkmedlet och började dagen med en stor kopp kaffe istället). Jag hade önskat att jag först och främst blivit trodd och lyssnad på av min mvc-bm men också av auroran. En ordentlig förlossningsplan utifrån mina rädslor hade också varit bra och sedan att någon efter förlossningen tagit sig tid att förklara vad som hänt och vad jag kunde förvänta mig under återhämtningen samt vart jag kunde få stöd och hjälp vid behov. Som det blev nu så blev jag istället deprimerad, arg, bitter och full av självklandran. Så dålig jag var på att föda barn…Det tog nästan 5 år (och en flytt till ett annat landsting) för att få hjälp med känslolivet. Som jämförelse kan jag också berätta att vid mitt planerade snitt, nästan 6 år efter, fick jag massor av stöd innan. Flera personer, inklusive kirurgen, kom dessutom in och pratade med mig på bb ifall jag hade frågor eller funderingar. Så olika det kan vara.

  • Åh, vilket bra inlägg! Det är EXAKT det här som gör mig så vansinnig på mödra-/förlossningsvården, ojämlikheten i information. Det är absolut dags att sluta agera utifrån att kvinnor är svaga små varelser vara huvud inte ska brys med sånt som risker och hemskheter, förutom när det gäller saker vården inte vill att vi ska göra (kejsarsnitt, flaskmata t ex). Jag födde mitt första barn vaginalt och det andra med (ljuvligt) kejsarsnitt. Jag har läst varenda statistik och undersökning och riktlinjer jag har kommit över och jag kan faktiskt inte förstå hur riskbedömningen är till vaginal födsels fördel när det gäller vare sig direkta eller indirekta/långvariga risker. Bägge är riskabla på sina sätt, så är att vara gravid i sig. Alla borde få adekvat information om hur de bäst vill välja sina risker och inte bara lämnas åt ”det är natuuuuuurligt” och sen gå runt och undra, ha ångest och spänna sig.

  • Jag födde min dotter i Örebro. Jag kommer inte ihåg om vi fick någon info i föräldragruppen alls om risker/konsekvenser av vaginal förlossning. Det var nog mer om hur det var att vara förälder, inte dricka alkohol osv. Jag tror jag fick mer information av min mormor som sade att jag skulle akta mig för att lyfta tungt för att inte få framfall – det är viktigt! Sade hon. På efterkontrollen tyckte bm att jag hade dåligt knip. Som jag hade slitit med knipövningarna! Jag blev väldigt besviken och uppfattade det som attbm menade att det enbart berodde på att jag inte tränat tillräckligt (mitt eget fel alltså). Såhär i efterhand undrar jag vad de egentligen kollar på efterkontrollen och varför inte ett svagt knip tas som tecken på att man kanske behöver utredas för missade skador. 2 år efter fl fick jag efter ett par gråtande samtal till 1177 en juortid hos gyn som konstaterade att jag hade främre, bakre och livmoderframfall. Jag upplevde henne som kompetent men hon remitterade mig inte vidare någonstans eftersom jag ville ha fler barn. Kollade inte muskelfunktion i bäckenbotten. Inte aktuellt med op och ring var bara för gamla kvinnor. Aldrig har jag fått info om specialistvården på bäckenbottencentrum genom vården, den info har jag hittat via media och fb-gruppen förlossningsskadad. Enl min fl journal fick jag grad 2 bristning. Äntligen på mvc med andra grav fick jag en läkare som lyssnade på mig och eftersom jag då visste att bäckenbottencentrum fanns kunde jag själv behonom skicka remiss dit vilket han gjorde (ska få komma dit efter fl och amning). Troligtvis har musklerna i perineum inte blivit sydda ordentligt. Men jag har så många frågetecken och det har tagit 4 år att hitta rätt. Varför erbjuds inte alla förlösta en uppföljning därman kontrollerar muskelskador mm? De verkar ju svårt att hitta utan ul. Vad kollas egentligen på efterkontrollen? Varför blir man inte skickad till specialistvård för utredning om man har besvär som påverkar ens livskvalitet? Eller ens informerad om att denna vård finns överhuvudtaget? Varför erbjuds inte alla förlösta kvinnor rehab med specialiserad fysioterapeut (när svärfar ramlade på skridskor och fick en bristning i lårmuskel fick han träffa fysioterapeut direkt). Och varför ska man vänta med allt tills man slutat föda barn? Hade jag blivit kollad direkt hade jag kanske sluppit framfall, det kan ju faktiskt vara en konsekvens av att musklerna är av… Dålig eftervård och info och som jag tror bristande kompetens om dessa frågor inom vårdkedjan. Tack Mia för en fantastisk blogg som lärt mig 100 ggr mer om mina skador än vad kontakter med vården har gjort. Även om jag fortfarande inte har blivit utredd och fått hjälp har informationen gjort att jag kan efterfråga rätthjälp inom vården.

  • Jag fick en bristning grad 3, mindre en halva yttre muskeln hade brustit. Jag har nog haft sån tur i mitt bemötande(födde på Varbergs sjukhus). Fick bra information, läkaren som sytt mig på Operation kom och informerade mig samt gjorde en gynundersökning dagen efter förlossningen, hon provade även mitt knip. Fick även träffa en sjukgymnast innan jag åkte hem från BB som talade om min bristning och hur jag skulle knipa osv. Riktigt bra! 6 månader efter träffade jag sjukgymnasten igen som gjorde en bedömning av min bäckenbotten och fortsatta råd i vardagslivet. Efter 3 månader hade jag återbesök på sjukhuset och gynkontroll av läkaren.

    Det jag kan önska är att MVC inte bara fokuserar på graviditet utan även på själva förlossningen i ett större perspektiv och kanske även lite på livet efter beroende på hur förlossningen gick. Prata om knipövningar, eventuella risker och känslor.

    Jag upplever inga besvär efter min förlossning idag ❤

  • Alltså tack, den här bloggen är en sån tröst i många lägen och ämnen! ❤️
    Jag upplevde framförallt under och efter förlossningen att min upplevelse ignorerades. Jag hade fruktansvärt ont och dödsångest, men försäkrades att det var normalt, att det var så det skulle vara, etc. Det slutade med akut snitt för jag öppnade mig inte mer än 4 cm på två dygn av smärtsamma värkar. Efteråt kom en annan läkare än den som gjort snittet och skulle förklara och svara på ev frågor. Vad hände? frågade vi. Men nä, inget var fel, allt var såååå normalt. Journalen såg normal ut.
    Efter månader av mardrömmar, flashbacks och panikattacker fick jag diagnosen PTSD och fick träffa en Aurorabarnmorska. Hon läste journalen och tyckte det lät som att min bebis legat snett. Hon satt alltså i princip fast, och att då gör det djävulskt ont fast inget händer.
    Var det omöjligt att kolla detta under förlossningen? Ifall någon had trott mig när jag skrek att jag höll på att dö, hade det blivit några färre timmar av lidande då? Hur kunde första läkaren säga att det var ett normalt förlopp?
    Så mycket känslor. Ännu mer när jag läser de andra kommentarerna här om dåliga Aurorssamtal och nekade planerade snitt. Jag har fått löfte om snitt utan att ens vara gravid än, och att andra ska behöva lida, bråka, ängslas och leva med ovisshet, gör så ont. Att föda barn gör väl i viss mån ont. Men den smärta som dålig information, misstro från vårdpersonal, brist på uppföljning och – rent ut sagt – skitsnack, orsakar, den är varken naturlig, nödvändig eller något vi “bara måste stå ut med.”

  • Före: Förlossningsskador är väldigt ovanligt och skulle det ändå hända finns det bra hjälp att få. Inget att oroa sig för!

    Efteråt: Trodde du att inget skulle förändras av att föda barn?
    Springa, hoppa eller lyfta ska du nog inte göra något mer, men annars kan du leva precis som vanligt (?).
    Om det är väldigt besvärligt kan du ju söka hjälp igen när du är klar med att föda barn.

    Jag känner mig mest lurad av uttalandet om att det finns bra hjälp att få.
    Ja kanske finns det, om man orkar vänta år/flera år, stå på sig trots nedlåtande kommentarer och vara en extremt ”besvärlig patient”.

  • På föräldrautbildning presenterades epidural som att ”och sen får man epidural” inte ett ord om riskerna med den typen av smärtlindring. Kan inte minnas att man pratade om risker överhuvudtaget vid en vaginal förlossning. Men det är möjligt, var ändå 3 år sen.

  • Jag hade börjat läsa här innan förlossningen, oklart var jag fått informationen innnan. Antagligen blandat nätet och föräldragrupp och mvc. Jag trodde innan att alla spricker, men att de flesta spricker pyttepyttelite som knappt behövs sys. Jag var rädd för epiduralen i tron att jag kunde bli förlamad, tyckte mvc bemötte det bra. Jag var väldigt rädd när jag skulle åka in för igångsättning eftersom det var okänd mark. Tyckte jag fått med olika möjligheter i förlossningsbrevet men att jag skulle bli igångsatt fanns inte på världskartan. Blev bra bemött på förlossningen och dåligt. Jag är glad att jag förträngt att sugklocka ger större risk att spricka och var bara tacksam när de föreslog det för då skulle det snart vara färdigt. Fick ”bara” grav grad 2. Jag hade innan förlossningen varit sjukskriven för utmattning i några månader och har inga snälla ord att säga om försäkringskassan efter det. Blev sjukskriven till fl och tyckte då och nu att det var konstigt att jag inte blev sjukskriven även efter. Hur skulle jag orka sedan? Läkaren frågade mig hur jag ville ha det med sjukskrivning och jag trodde typ att socialen skulle ta mitt barn om jag var sjukskriven eftersom hon rekommenderade avslut av sjukskrivning indirekt. Troligen 2 eller kanske 3 dagen på bb var det en bm som tyckte jag skulle upp och röra på mig (jag hade ont och kateter och det var bekvämt) för att jag kunde få blodpropp det skrämde mig inte alls (även om jag förstod vikten av att röra mig då) när hon hotade med att skicka hem mig så blev jag livrädd för hur skulle min man orka, här blev vi servade med mat osv. Därför gick jag och hämtade isbinda själv, hämtade mat, tömde katetern, gick allra längst bort i korridoren för att prova och bajsa. Efter att ha legat still i sängen till att ”springa” runt pga rädlsa att bli tvingade att åka hem. Jag fick därefter svinont i vaginan troligen pga att jag överansträngt mig och fick bli kollade i gynstol av läkar, inte så kul. Jag är så glad och tacksam att jag födde barn när det inte var så många andra där på bb så jag var där 4,5dagar!!!och såg fram emot att komma hem. Även om vissa bm hintade om att jag skulle åka hem tidigare. Ps: varför får inte alla lära sig att ta handen på insidan av låret sakta flytta handen närmare snippan och säga med lugn röst att nu ska jag känna lite eller vad de säger, alldeles för stor andel som bara kör upp fingrarna i snippan utan att det kommer en förvaring.

  • Av en slump fick jag veta på sent ultraljud att mitt första barn som jag väntade var ovanligt stort. Jag blev rädd. Ingen fara, inga problem tyckte barnmorskan. Mitt 4,7 kg stora barn fick dras ut m sugklocka (pga stort barn och utmattad moder står det i journalen). Gick sönder ganska mycket och hade problem m läkning. Hade verkligen uppskattat information och möjlighet att själv välja hur jag ville föda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *