Forskarkalendern: Sfinkterbarnmorskan

Forskarkalendern: Sfinkterbarnmorskan

Gästblogginlägg av Ann Olsson

Vad är en sfinkterbarnmorska? Ja det kan man undra! Jag kallar mig det då jag arbetar en dag i veckan på en gynmottagning i Stockholm och träffar kvinnor med bäckenbottenskador, framförallt de med sfinkterskador. Men jag träffar även kvinnor med besvär från underlivet av olika de slag och med de obehag påverkan på livet som detta kan orsaka.

Vem är jag?

Jag är barnmorska sedan snart 40 år. Jag har arbetat på förlossningen största delen av mitt barnmorskeliv, men även inom mödravård, BB/eftervård, gynekologi samt som lärare på barnmorskeutbildningen. Jag har forskat och disputerat inom ämnet bristningar, suturering (hur man syr efter en bristning), det sexuella samlivet efter förlossning och barnmorskors rådgivning kring det. Jag har två barn, två barnbarn – är både mormor och farmor, skild och sambo med en ny man sedan 20 år. Jag var barnmorska när jag fick mitt första barn. Det blev akut kejsarsnitt, en underbar flicka som mådde jättebra och allt blev kanon. Nästan fyra år senare var det dags igen, då skulle jag föda vaginalt! Startade spontant, öppnade mig fint, men han ville inte tränga ner och tillslut blev det sugklocka, klipp och stor bristning. En sfinkter! Det gick inte att bedöva mig så bra när de skulle sy. Till slut fick jag, efter lite olika bedövningar, morfin intravenöst för att det skulle gå att sy eller snarare för att jag skulle ligga still. På den tiden tog man inte kvinnan till operation och la en ordentlig bedövning för att kunna sy smärtfritt och noggrant. Nåväl omsorgsfullt sydd, blött 1,5 liter, helt slut, med en fantastiskt fin son på bröstet var jag ändå otroligt lycklig. Jag hade fött vaginalt!

Insikt och erfarenhet som drivkraft

Någon dag senare var jag inte lika lycklig. Jag kunde inte sitta, gå eller bajsa. Det var hemskt. Tiden efter var jobbig och det tog tid att läka. Jag har läkt bra, kan springa, styrketräna, spela tennis, göra i stort sätt vad jag vill. Ibland har jag bråttom till toaletten, fiser när jag inte tänkt det men på det stora hela har det varit bra. Även nu när jag gått in i klimakteriet så funkar det. Så här i efterhand när jag har mer kunskap, mött kvinnor i lika situationer så förstår jag hur mycket detta med att få en stor bristning påverkade mig. Jag hade stora problem med ryggont – svag bäckenbotten! Kunde inte träna, var inte intresserad av att vara nära min man sexuellt, även om jag längtade. Men också upplevelsen av att inte kunna prata med någon. Jag hade ingenstans att vända mig, mest på grund av skamkänslan. Att inte duga, att inte vara som andra.

Detta blev en stark insikt och jag började intressera mig för en annan del av födandet när jag var åter i jobb efter mitt andra barn. Suturering, bristning, vad händer efter, vilka råd får kvinnor och hur mår de egentligen? Det blev ju också ämnet för min avhandling.

Hur ser min arbetsdag ut?

Telefonuppföljningar

Min bäckenbottendag börjar med att jag går igenom enkäter från bristningsregistret som kvinnor med sfinkterruptur svarat på, 8 v och 1 år efter förlossningen. Sedan är det telefon, samtal med kvinnor med sfinterruptur. Det kan vara ett samtal med en kvinna som nyligen fött och fått en sfinkterruptur. Hon har ofta fortfarande mycket ont, svårt att bajsa, jobbigt med babyn och amningen. Hon undrar helt enkelt om detta någonsin blir bra? Jag får sakta ta henne igenom läkningsprocessen, tarmfunktion och vad man kan göra för att underlätta. Vad är normal läkning? Många gånger slutar samtalet i förståelse och “ja det är en normal läkning men det tar tid, jag måste ha tålamod”. Det jätteviktigt att ha en plan. När vi ska höras igen? Har du ett besök bokat till barnmorskan på mödravården? Vad gör du om det inte blir bättre? Vet du då vem/vart du vänder dig? Allt detta måste vara tydligt och klart innan samtalet avslutas, då kan kvinnan känna sig trygg. Jag har beskrivit vad som är ett vanligt läkningsförlopp, inte bara normaliserat utan gett utrymme för att det kanske är annorlunda för just henne och vad hon då ska göra. Ibland är det så besvärligt så jag vill träffa kvinnan och ordnar med besök till någon av oss ”sfinkterbarnmorskor” alternativt besök till en läkare beroende på vad problemet är. Ibland är det riktigt bra, ingen förstoppning, ingen smärta, det går bra att promenera, knipa och ta hand om sin baby. Då blir jag så glad, det känns skönt. Hur det är beror ofta på när vi får kontakt, har det gått mindre en 4 veckor har de flesta fortfarande det jobbigt men hörs man efter 6 veckor brukar majoriteten tycka att det är helt okay.

Patientbesök

Därefter tar besöken vid. De flesta kvinnor jag träffar har haft en sfinkterruptur. De kommer för kontroll, för att säkerställa att allt är bra eller för att de har problem. Vi går igenom anatomin, många har inte så bra koll på hur de ser ut, vad som har gått sönder eller varför det gör ont eller känns annorlunda. Vi går också igenom blås- och tarmfunktion, hur man kissar och bajsar, bäckenbottenträning, sexet. Det är inte alltid det är läge att prata så mycket om sex, då spar vi det till nästa besök. Det brukar bli åtminstone ett återbesök.  Att börja med att titta på sig själv, jag vill alltid (nästan) att kvinnan gör det vid första besöket. Därefter är det ofta lättare att våga känna på sig själv och våga utforska sitt nya jag. Utifrån det kan man sedan prata om vad som känns bra, mindre bra eller helt fel och obehagligt, kanske smärtsamt men framförallt annorlunda. Känslan av att känna sig trasig är en vanlig känsla och man behöver hjälp att känna sig hel,och där hjälpen ser olika ut för olika personer.

Många av de kvinnor jag mött eller pratat med har sagt: Tack för ett bra möte/samtal, det känns mycket bättre nu! Detta gör mig mycket, mycket glad, jag känner att jag bidragit, gett denna kvinna hopp, tro på att det kommer bli bra och vetskap om var hon kan vända sig om det inte blir bra.

Vad kan vara bra att veta om man har problem?

Ge dig inte! Vänd dig till din barnmorska på mödravården/barnmorskemottagningen, gynmottagning, bäckenbottencentrum. Tycker du inte att du får gehör där du sökt orka sök vidare, en second opinion. De flesta inom detta område har nu stöd i ett kunskaps/utbildningsprogram (www.backenbottenutbildning.se) där dessa frågor tas upp.  Programmet är utformat av experter och där brukare har varit delaktiga i patientinformationen. Du är inte ensam!

Går stygn upp första veckan ska du vända dig till förlossingskliniken/gynmott på sjukhuset du fött. Man kan sy igen (re-suturera). Det finns flera studier och kliniker i Sverige och runt om i världen som gör det.

De flesta blir bra!

De flesta kvinnor med större bristningar, inklusive sfinkterrupturer, blir bra. Det vanligaste kvarvarande besväret är svårighet att kontrollera gaser, fisar. Ca 30% har kvarstående besvär av det. Enstaka kvinnor har läckage av avföring, lite fler har problem med brådska till toaletten, urge. Många har ont vid sex, men det brukar ge sig efter en tid när hormonerna är i balans och ärret mjuknat. Vägen åter kan vara både lång och krånglig. Muspruttar och upplevelsen av att vara stor, vidhetskänsla, vet vi inte så mycket om än mer än att det är vanligt förekommande hos kvinnor som fött barn och det påverkar vår självbild.

Utbildning pågår!

Jag har förmånen att vara med i ett projekt där barnmorskor från mödravården i Stockholm får en heldag med föreläsningar om hur man på förlossningen arbetar med att förebygga bristningar, diagnostiserar, suturerar. Hur man följer upp och identifierar problem från bristningen, den sexuella parrelationen, omhändertagande av psykiskt sköra samt bäckenbottenträning och annan fysisk aktivitet. En kanonutbildning!

Mitt råd till dig:

Har du besvär, ge inte upp, det finns hjälp att få!