9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

Idag har det gått nio veckor sedan min operation. I början skrev jag dagboksliknande inlägg om hur min återhämtning gick:

• Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20
• Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 6-11
• Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Sedan började jag jobba och skrev då ett inlägg om de sista veckorna av sjukskrivningen: Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5.

Sedan dess har jag varit rätt tyst om min egen återhämtning

Jag började jobba och det var rätt mycket med det. Sedan började forskarkalendern och jag ville inte paja den med en massa personliga inlägg mitt i. Och: Jag har varit lite osäker kring hur resultatet faktiskt blivit. Det är jättemycket som känns bättre, men också saker som inte känns bra. Jag har behövt landa lite i det, och fundera hur jag ska formulera mig.

I ett inlägg inför operationen skrev jag om mina förhoppningar och förväntningar.

Jag sammanfattade mina mål så här:

• Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

• Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

• Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

• Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Resultatet enligt detta är:

• Jag får inte längre typ 4 sekunder mellan bajnödighetssignal och att det är extremt akut.  Jag kan dricka klart en kopp kaffe, ställa den i vasken, gå ett ärende till ett annat rum och sedan gå i normal gångtakt till badrummet.  Det är en STOR förbättring.
• Jag har ett himla schwung i min bäckenbotten när jag kniper. Jag känner mig väldigt stark! Jag upplever nästan inget svaj nedåt när jag hostar. Jag har inte testat knipa med knipkonerna, men har jag en känsla av att jag skulle kunna ha i mycket mer vikt nu än förut.
• Jag känner att min bäckenbotten är superstabil.
• Jag kan ta imodium, och jag kan också skippa det. Det är himla skönt. Det är liksom ingen kris och panik om jag råkar glömma mina tabletter på morgonen.

Ett extra plus!

På extra plus-sidan har jag återfått ett ganska snyggt snipp-utseende! Jag har en mellangård! Det känns som en härlig bonus att jag faktiskt känner som att jag återfått min snippa som den var före barn. Jag har före och efterbilder som jag aldrig någonsin kommer visa någon, men jag är ändå himla glad för att kunna se skillnaden så bra. Jag funderade ett tag på att skicka bilderna till läkarna som opererade mig. Men det kändes för nära hela #Metoo och dickpicks-debatten, haha. Man skickar ändå inte könsbilder till folk bara sådär. (Varför finns det män som inte fattar det?)

Men.

Det finns ett men, och det är det här som jag varit lite ledsen över. Jag har ju skador på både inre och yttre analsfinktern. När den yttre sfinktermuskeln inte funkar som den ska får man svårt att knipa och hålla emot gaser och avföring. Denna har ju lagats nu och jag kan hålla mig mycket, mycket bättre än förr! Men jag har ju kvar en skada/dysfunktion i den inre ändtarmsmuskeln. Den här muskeln ska liksom ha en spänning hela tiden för att hålla inne gaser och avföring. Nu när jag kan hålla mig bättre i olämpliga sammanhang. Men det liksom mer skjuts i systemet när jag väl släpper mig. (Det här är inte superkul att skriva om, men vi är redan på det klara med att alla fiser ibland va?). Jag upplever det som att jag nu får mer frekventa yttepytteläckage i samband med att jag pruttar än vad jag hade förut. I land tycker jag att det läckt utan att jag alls uppfattat det. Det är inget jätteproblem, det är bara väldigt lite och bara att gå på toaletten och torka. Men ibland börjar det svida och klia, och då blir jag less. Jag hade inte så innan och tycker att det är trist att ha nu. Jag hoppas på att det handlar om att musklerna håller på att hitta en ny inbördes balans och att jag blir bättre med tiden när det gäller även detta.

Jag tränar på

Fem veckor efter operationen började jag träna kondition på cykel, först bara 20 minuter åt gången. Det kändes ovant och lite småont. Redan andra gången kändes det bättre, och jag har sedan stegrat till 30 minuter. Jag hade säkert klarat hela spinningpass nu. Jag gör fortfarande mest rehabanpassad träning med förhållandevis litet buktryck, men vågar nu lyfta och bära Wilfred (treåringen) litegrann. Kvar att testa är omslutande sex och löpning och så småningom testa mer generell träning med motstånd, vikter och större buktrycksutveckling. Nu när vi snart ska flytta har jag ändå inget aktivt gymkort, så det är inget som kommer hända jättesnart. Och jag är ju som alltid mer sugen på löpning än styrketräning.

Det är bra att utvärdera så här

Nu när jag skriver det här märker jag att operationen faktiskt lyckats himla bra. Det är lätt att fastna i att fokusera på det negativa. Att jag fått ett nytt symtom som jag inte hade innan har varit rätt nedslående. Men på det stora hela är jag nöjd och tacksam!