Efterlyser hoppingivande berättelser

Efterlyser hoppingivande berättelser

En läsare skriver och berättar att hon känner sig känslomässigt medfaren efter graviditet och förlossning. Hon efterlyser andras konstruktiva berättelser på hur andra tagit sig vidare genom trauman/skador/ohälsa.

Många historier att berätta

Jag vet att det finns oändligt med historier där ute som är värda att berätta. Egentligen så kanske de erfarenheter som skulle behövas talas om mest är de som inte har ett happy clappy slut. Men just i denna nu efterlyser vi konstruktiva berättelser. Om hur du upplevt att graviditet och förlossning medfört ohälsa för dig, och hur du tagit dig vidare.

Vi sätter stort värde i att den här bloggen är hoppingivande och konstruktiv. Vi vill lämna dig som läsare med en känsla av att saker och ting kan bli bättre. Därav fokus på positiva/konstruktiva berättelser.

För att det här ska bli inlägg som är lätta att läsa efterlyser vi alltså:

Gästblogginlägg på ca 1,5 A4-sida.

  • Där du inleder med att berätta kort om dig själv och vad du varit med om. Du får vara anonym om du vill.
  • Du berättar om hur du mådde när det var som värst.
  • Du berättar om hur vägen upp från bottenläget var/är
  • Du avslutar med 2-3 tips eller erfarenheter utifrån din egen historia, saker som hjälpt dig att komma på rätt köl igen

Det måste alltså inte vara exakt en ”saga med lyckligt slut”, men gärna att det i din berättelse finns något som andra kan ta hjälp av.

Vill du vara med?

Skriv en kommentar till det här inlägget och uppge en aktuell mailadress, så tar vi kontakt med dig!

EDIT:

Vi har fått in många intresseanmälningar! Vi mejlade ganska många av de första som kom in och väntar på svar och respons och avvaktar innan vi hör av oss till nästa gäng. Ni behöver inte fortsätta fylla på i kommentarsfältet. Om det här blir ett bra och uppskattat koncept återkommer vi med erbjudandet!

Previous

Next

15 Comments

  • Skriver gärna ett inlägg om att ha en långdragen förlossning, två gradig bristning och hur lång tid det tog att ”komma igen” så pass att vardagen fungerar och jag vågade bli gravid igen.

  • Graviditet med värk, ångest och nedstämdhet som följdes av förlossningsdepression, inkontinens och bäckenbottensmärta efter vaginal förlossning. Det blev bättre efter ca ett år med träning och psykolog. Graviditet två bestod av ångest och värk, men tack vare bra skyddsnät och proaktiva insatser mår jag så mycket bättre idag, 6 månader postpartum (beviljat kejsarsnitt, psykolog, utökade förskoletider för storasyskonet, rehab med jätteduktig sjukgymnast, och lyhörd personal på mvc, Bvc, förskola och vårdcentral)

  • Gravid med barn nr 2, med tre månader kvar till beräknad förlossning går min man in i väggen. Eller rättare sagt kraschar totalt. Han blir inlagd på psykavdelning och behandlas med ect. Och där börjar min ångest komma krypande, Hur ska jag klara en förlossning utan hans stöd? Hur ska det gå när barnet är fött? Och med vår andra pojk på 1 1/2 år.
    Pga av tvärläge blir det vändningsförsök, urakut kejsarsnitt direkt efter och posttraumatisk stress som resultat av det.
    En frisk och fin pojk fick vi trots allt. Min berättelse skulle handla om vad man gör när ens normala tillvaro rasar totalt . Hur man orkar och om vägen tillbaka.

  • Jag kan tänka mig att berätta lite om min erfarenhet av en långdragen förlossning som slutade med blodtransfusion, fruktansvärd svanskotasmärta och framfall. Den allra första tiden efter förlossningen var fysiskt (och därmed psykiskt) väldigt tuff, och det var en lång återhämtning till en dräglig vardag. Min kamp har sedan varit att försöka komma tillbaka till min stora passion löpning, och tankar kring framtiden och ytterligare graviditeter.

  • Första graviditeten. Foglossning väldigt tidigt. Ingen riktigt trodde på mig. Från v. 16 kom jag inte upp ur sängen själv. I v. 17 blev jag omplacerad på jobbet pga övertalighet. V . 20 blev jag sjukskriven på heltid. V.25 gick jag enligt läkare inte köra bil längre då jag hade en somnade känsla i armar och ben, nerver i kläm i ryggen. I v. 37 försökte jag få en planerad igångsättning. Jag var slut. Nekades. I v.42 föddes mitt första barn nedkyld och förlorat vikt i magen. Och det där att tro att smärtan skulle gå över när du har fött, som jag hade hört från sjukvården. Big no no.

  • Vilket bra initiativ! Jag hade en relativt ”normal” graviditet och ”normal” förlossning men fick en förlossningsdepression, som jag dock lyckades ta mig ur med hjälp av bra insatser från primärvården.

  • Hej!
    Jag jobbar själv inom vården. Födde efter strulig graviditet prematurt med akut snitt pga moderkaksavlossning. Min kille var i USA när vattnet gick.
    Berättar gärna om vägen tillbaka, så småningom kärlek till barnet, vägen fram till syskonlängtan, flera missfall, avundsjukan och längtan efter en normal, ”lycklig” graviditet. Nu nära förestående ny förlossning och hur jag hanterar oron inför denna.
    Tack för fantastisk blogg!

  • Instämmer med föregående talare – så bra initiativ! Jag skulle kunna dela min berättelse om att vara absolut livrädd för att föda och hur jag gjorde för att komma fram till en känsla av tillförsikt att hålla i handen. En övning i känslan att vara ”skitjobbig och krävande”, men att ta sig själv och den egna upplevelsen på allvar och begära att även andra ska göra det.

  • Vilken bra blogg! Hittade den först igår när jag researchade lite om förlossningsskador för ett blogginlägg som tar upp just det ämnet. I det blogginlägget delar jag med mig av mina erfarenheter och tankar. Berättar om hur det var att bli klippt och den tacksamhet för en barnmorskas professionella beslut som kunde blivit det motsatta. Den handlar också om skavanker man har efter att ha fått 3 barn.

    Jag tycker absolut att kvinnors historier borde höras mer för man finner mycket stöd i varandras historier. Nu har ju dock mina besvär varit lindriga i jämförelse med många andra. Så det är nog inte min historia ni är ute efter.

    Hur som helst så tog jag mig friheten att länka till er blogg från mitt blogginlägg som ni hittar här:
    http://www.liwslust.se/forlossningsskador-paverkar-sexlivet/

  • Jag vill gärna vara med och skulle skriva om hur en förhållandevis okomplicerad första graviditet slutade på ett traumatiskt sätt och hur svår sekundär förlossningsrädsla och ångest kom att påverka hela min andra graviditet. Hade gärna läst fler historier med lyckliga slut när det var som värst för jag behövde hopp! Upplevde att medicinska texter med statistik var en viktig bit men ville läsa om fler som mådde eller hade mått som jag och som kom ut på andra sidan helskinnade eller till och med lyckliga!

  • Jag skulle gärna vilja dela med mig av min tid från graviditet till förlossning och det första året med min dotter. Fick en förlossningsdepression som troligtvis startade under graviditeten. En tarmsjukdom som strulade inför förlossning, en tuff förlossning och amningen som blev mycket problematisk ledde till svåra känslor inför både mitt barn och hela situationen. Vidtog ett flertal åtgärder och när dottern var 7 månader vände det på riktigt. Känner mig så fruktansvärt tacksam över de val jag till slut gjorde som ledde till att mycket löste sig och att jag idag är flera gånger lyckligare än innan graviditeten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *