Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Något som sakta smög sig på

Jag vet nu i efterhand att min depression var på gång redan när jag blev gravid, kanske ännu tidigare. Jag hade inget intresse alls av att kika efter barnvagnar, köpa barnkläder eller fundera kring mitt liv som kommande mamma under graviditeten. Ingen energi fanns över till det på något vis. Sparkarna kom allt oftare, och det var spännande. Mest såg jag fram emot att få min kropp tillbaka, att få ha min egen kropp för sig själv. Kände mig trängd och motarbetad under hela graviditeten.  Sår i underlivet uppkom från tredje månaden och framåt, tillsammans med diarréer och magknip, båda kopplade till en kronisk tarmsjukdom jag fick som barn. Detta tror jag bidrog till orkeslösheten och känslan av att bebisen kanske “ställde till det” för mig?

Förlossningen var en jobbig upplevelse

Förlossningen var långdragen men efter 24 h från att vattnet gick låg hon på mitt bröst. Jag valde att ta epidural och när nålen sattes fick jag sitta på en brits. I samma stund sjönk hon snabbt ner vilket jag uppfattade som krystvärkar och att hon skulle komma ut vilken sekund som helst! Jag fick inte röra mig när dessa kom och upplevde det som otroligt dramatisk och instängt. De sista timmarna är så suddiga, minns inte hur personalen såg ut, bara att de bytte personalstyrka 15 minuter innan hon kom, precis efter de satt in värkstimulerande. Allt var så surrealistiskt och minnet av när hon kommer ut är bara en känsla av att hela jag vänds ut och in. Hon läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad av att jag överlevt, inte att hon äntligen är hos oss.

Amning och smärta

Några dagar efter vi kom hem fick jag sår på bröstvårtorna av amningen som så småningom blev infekterade. När Stella sov var jag hyfsat lugn. Så fort hon vaknade visste jag att nu vill hon äta vilket gav sån himla ångest. Amningen blev enbart förknippad med smärta. Vardagen kändes mer och mer svår. Jag minns tydligt att jag läst att även om man inte är glad behöver bebisen se mamman le. Så jag stor vid skötbordet och log och log, på låtsas. Amningen kändes som det enda vettiga jag kunde ge henne då. Det var nog därför jag så bestämt skulle fortsätta. Såren läkte så småningom med stöd från amningsmottagningen och diverse antibiotikakrämer men jag blev aldrig riktigt vän med amningen.

Ärlig på BVC-screening

Under ett BVC-besök ett par månader efter förlossningen fick jag fylla i ett formulär som ställde frågor kring ens mående. Minns där och då att jag var så less på allt, tänkte att nä nu svarar jag som det faktiskt är. Sköterskan gav mig därefter en psykologtid hos familjehälsan då resultaten gav tecken på förlossningsdepression. När jag gått hos henne i 6 månader tyckte hon jag skulle börja ta antidepressiv medicin då jag inte verkade må särskilt mycket bättre. Jag höll helt med henne men fick panik och började storgråta. Är jag psyksjuk på riktigt nu? Med alla dom riktigt sjuka människorna? Blir jag helt beroende nu och får vidriga biverkningar? Det tog verkligen emot att börja men jag kände mig tvungen, främst för Stellas skull. Kände att vi inte hade en bra kontakt och vardagen var så fruktansvärt grå och kämpig. Barnvagnspromenaderna var tunga och tårfyllda och jag kände ingen mening med att vara hemma. Alla gratulerade mig till min fina  “postgraviditetskropp”. Jag tackade men ville bara skrika åt dem att detta är en trasig, sönderammad, vråltrött människa som inte för en sekund uppskattat att rasa i vikt.

Det vänder!

Den första riktiga vändningen kom när Stella var 8 månader. Jag började äta antidepressiva och slutade i samband med det att amma. Världen blev så mycket lugnare. Även om jag blev lite mer avtrubbad känslomässigt så var det hundra gånger bättre än den ständiga oron och ångesten. Att sluta amma ledde även till att jag kunde sova själv och få mer andrum och stöd av sambon. Stella hade ammat varannan timme dygnet runt. Att få sova mer än två timmar i stöten gav sån stor skillnad i mitt mående. Jag kände mig mindre trängd och började så småningom tycka det var mer gosigt att ta hand om henne, inte bara krav- och ångestfyllt. Jag googlade runt mycket efter andras berättelser och beställde även hem Lotta Lindebergs bok “En mekanisk mamma”. Hela den var en enda gråtfest. Det var som att jag skrivit den själv och jag kände en sån extrem lättnad. Dels av att inte känna sig ensam med alla tankar och känslor. Men även veta att det både går att älska sitt första barn mer och mer OCH vilja ha ett till. Ett barn nummer två som det kan gå smidigare med, där allt känns mer självklart.

Psykologsamtal gav insikter

Under tiden med psykologen kom det fram så många saker som förändrat mig som person. Vi bearbetade flera trauman jag haft i livet med en särskild metod. När detta var klart hade jag så svårt att förstå hur jag gått med på att leva som jag levt, med all ångest och oro som då var något jag inte ens reflekterade över. Trodde det var min personlighet på något sätt och inte alls saker som gick att arbeta bort.

Det är bra nu!

Idag är min dotter 2 år. Hon är min älskade, älskade lilla favoritmänniska och vi har något speciellt tillsammans. Hon har lärt mig mer än någon annan och jag mår så mycket bättre än innan graviditeten.

Malins tips

Några saker jag vill dela med mig av som kan göra stor skillnad för ditt välmående är:

• Reflektera över dina känslor och funderingar, redan som gravid. Vilka tankar har jag om barnet och graviditeten? Vilka förväntningar har jag? Har jag ens några förväntningar eller känns allt bara segt och grått? Känns det som om något skaver så tveka inte en sekund att söka hjälp och få prata med någon. Det kan hinna göra all skillnad när barnet väl kommer.
• Föräldrar vill i all välmening dela med sig av sina erfarenheter kring förlossning och spädbarnstiden. Men lyssna alltid på din känsla i första hand, försök inte jämföra över huvud taget. Just din nattsömn eller dina amningssår kanske är helt ohållbara, det spelar ingen roll att “alla mammor är såå trötta” eller ” man får alltid amningssår”. Bara du vet vad som är uthärdligt.
• Ställ krav på din omgivning att avlasta dig, framförallt till den du bor och lever med. Även om sambon arbetar finns det för de flesta många timmar efter arbetstid där du kan få armarna fria att göra sysslor du uppskattar, eller bara vila. Att “sova på dagen när bebisen sover” var under min föräldraledighet ett skämt. Sov gjordes det i en rullande vagn och max i 30 minuter. Mår du dåligt är det du som prio, inte någon annan eller diverse aktiviteter som bara tar energi. Det jag ångrar mest är att jag inte krävde mer stöd från omgivningen. Det skulle ha fått mig på banan mycket snabbare.

Hjälper denna text en endaste person på minsta sätt blir jag så otroligt glad.

Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni vill bolla tankar med mig!

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.