Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Förlossningsrädsla sedan tonåren

Jag och min man fick vårt första barn i juli 2017. En önskad graviditet och ett efterlängtat barn. Trots glädjen och tacksamheten var jag också livrädd för den kommande förlossningen. Ända sedan den tidiga tonåren har jag haft återkommande mardrömmar om förlossningar. En skräck som nu skulle bli en realitet. Redan vid min första kontakt med MVC berättade jag om detta och sa att jag behöver hjälp och stöd för min förlossningsrädsla. Vi den tidpunkten var jag också inställd på att lösningen på detta skulle vara ett planerat kejsarsnitt. Jag blev bortviftad ”seså, du ska nog se att det kommer att kännas bättre om ett tag”. Jag visste att det inte skulle komma att kännas bättre av sig självt om ett tag. Men det var fortfarande tidigt i graviditeten och med tanke på mitt katastroforienterande sinnelag så tänkte jag att detta kanske ändå inte kommer att gå vägen. Det kanske inte skulle bli någon bebis i alla fall. Jag väntade och veckorna gick, det var inte bara min mage som växte utan även oron och ångesten inför kommande förlossning.

Många ”goda råd” på vägen

De ”goda råden” haglade, exempelvis kvinnor tenderar att fokusera alldeles för mycket på förlossningen, ni borde tänka mer på hur det ska bli efteråt eller man ska inte läsa på för mycket och lyssna på skräckhistorier. På ett sätt förstår jag, dessa råd kanske är goda för vissa. Men när det kommer till mig så är det jag som känner mig själv och mina behov bäst. Jag kommer inte att byta personlighet bara för att jag ska föda barn. För mig var den stora grejen att förbereda mig på att just föda barn, inte tiden efteråt. Jag behövde läsa allt som jag kom över, jag behövde höra alla typer av berättelser och jag behövde inte minst få professionellt stöd.

Egenremiss till Auroramottagning

När jag passerat mina 12 veckor hörde jag av mig till motsvarande Auroramottagning (mottagning för förlossningsrädda) i landstinget där jag bor. Jag behövde få hjälp omgående, inte i slutskedet av graviditeten som jag fick höra var det vanliga. Jag behövde få mer tid på mig och min process skulle vara längre än så. I landstinget där jag bor är det egenremiss som gäller. I teorin kanske något bra men i detta fall inte lika lyckat.

Man ringer och blir placerad i kö på en lista.

-Varför vill du komma hit? Är du förstagångsföderska?

-Jag är livrädd, och ja.

(Stor suck från vederbörande i telefon)

-När tror du ungefär att jag kan få komma?

-Ingen aning.

-Men ni måste väl kunna säga på ett ungefär när det kan bli aktuellt?

-Nej, det är många på listan före dig.

Inte mycket hjälp till en början

Jag förstår mycket väl att de inte kan säga en specifik dag och klockslag, men om patientens problem är stor oro och ångest så är svaret ”ingen aning” föga hjälpsamt. Vid varje besök hos barnmorskan påtalade jag mitt behov av samtalsstöd. Hon menade på att det inte fanns något annat att göra än att vänta. Jag ringde till mottagningen, jag tjatade på min barnmorska, jag pratade med läkaren på ultraljudet. Jag var saklig, jag var tydlig, jag bönade och bad. Men utan framgång. Tillslut fanns det bara en sak kvar att göra, att bli ”den hysteriska kvinnan”. Vid mitt besök hos barnmorskan i vecka 25 tappade jag det total. Jag grinade och skrek. Man hade ju kunnat hoppats att det inte skulle behöva gå så långt men jag var desperat. Veckan därpå fick jag komma både till Auroramottagningen och till psykolog.

När det väl kom till kritan fanns det hjälp att få

Både samtalen på Auroramottagningen och med psykologen hjälpte mig oerhört. Jag behövde få prata med professionella experter inom området. Där kom jag även fram till att för mig skulle inte ett planerat snitt vara lösningen. Jag trodde som sagt det initialt. Min rädsla visade sig vara inför alla typer av födande.  Lösningen för mig blev en villkorad förlossningsplan. Där vi gjorde upp en plan för hur det hela skulle gå till.

Så funkar inte födande kanske du tänker nu.

Helt rätt, man bestämmer inte hur det ska gå till att föda ett barn. Men vad man däremot kan påverka i viss utsträckning är hur man själv tillsammans med vårdpersonalen ska hantera olika scenarier.

Men man kanske är helt fel ute. Man kanske inte alls vill ha det eller göra som man trodde att man ville. Helt rätt igen, men man kan alltid ändra sig. Samt att medicinskt ansvarig alltid har sista ordet. Jag hävdar inte att detta på något sätt är en universallösning för alla.  Bara för att man har en plan blir det inte alltid som man hoppas. Men för mig var detta exakt vad jag behövde. En plan som jag kände mig trygg med. En plan för att känna kontroll och tilltro till. För att i stunden vid förlossningen kunna släppa kontrollen och våga känna tillförsikt.

Förlossningen!

Vår dotter kom tre dygn efter att vattnet gått. Allt gick bra, latensfasen tog tid men inga av mina skräckscenarier besannades och det hela blev en positiv upplevelse!

Detta är ingen klämkäck berättelse om vikten av att ha ”rätt inställning” eller en ”plan” som ska lösa alla ens problem. Detta var vad just jag behövde för att våga och tro att detta kommer på något sätt att gå.

Sammanfattningsvis, min poäng med denna berättelse är:

  1. Ta dig själv och din egen upplevelse på allvar. Begär att även andra ska göra det. Du vet sannolikt vad du behöver eller inte behöver. Lita på dig själv och din egen känsla.
  2. Var inte rädd för att vara ”jobbig och krävande”. Kvinnor har lidit i det tysta alldeles för länge.
  3. Om du vill, orkar och vågar – prata om det! Graviditet och födande och inte minst dess baksidor är erfarenheter som många har, men som i relation till hur många som har upplevelsen inte diskuteras nog.

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Previous

Next

7 Comments

  • Jag önskar att någon hade lyssnat på mig och att jag hade fått hjälp av en psykolog. När jag väl kom på aurora-samtal var det alldeles för sent och jag insåg (också alldeles försent) att det inte bara var en vaginal förlossning jag var rädd för utan även vistas på sjukhus öht. Efter samtal och information om snitt blev jag även rädd för att göra kejsarsnitt, efter den skrämselpropaganda (enligt mig) man gav mig.

    Nu ska jag göra kejsarsnitt efter att ha blivit bemött med “pust stånk och stön” från läkaren, där hon påpekade att jag var alldeles för sent ute och att det här skulle man ju ha gjort något åt för länge sen (och det var tydligen mitt fel) (“tänk om barnet kommer tidigare – vad gör du då?) Jag är fortfarande lika rädd för min förlossning som jag var innan dessvärre, och känner dessutom skuld för det. Kan inte påstå att mitt förtroende för sjukvården ökat efter det här. Och ja, jag har påtalat det här från början för de jag har träffat, men det har blivit bortviftat.

    Tack för bra inlägg.

  • Tack för ett starkt och välskrivet inlägg! Var som att läsa min egen berättelse och erfarenhet av förlossningsrädsla! Tog upp på inskrivningen i v7 att jag var förlossningsrädd och var inställd på kejsarsnitt. Dröjde därefter till v.36 innan jag fick en tid till Aurora efter mycket tjat, gråt och uppgivenhet. Tack och lov fick jag innan dess prata med psykolog på MVC och bekostade en profylaxkurs. Visade sig att många av mina rädslor bottnade i misstro till vården och tidigare dåliga erfarenheter. Närmare beräknat förlossningsdatum bottnade jag i ett relativt lugn och när vattnet gick så kände jag mig stark. Blev väl omhändertagen av personalen på förlossningen och har en positiv förlossningsupplevelse i bagaget. Fick en stor grad 2 bristning som har läkt bra och min dotter är idag 2,5 månad. Vill skicka mycket kärlek till er på baking babies som med fakta fick mig att jobba med min rädsla och tack till Lisa som vågar sätta ord på sina erfarenheter till hjälp för andra! ♡

  • Tillägg:
    Kände också att min rädsla viftades bort av många jag mötte inom vård och samhället. Bytte MVC kontakt tillslut och var påstridig och blev genom det lyssnad på och fick samtalshjälp. Under graviditeten fick jag flera gånger känslan att man måste vara stark gör att våga vara svag inom sjukvården… sorgligt!

  • Jag har blivit förlossningsrädd efter min förra förlossning. Dock har jag blivit bemött helt annorlunda. Jag fick ett extra samtal med min bm sen en remiss skickad till SÖS där jag ska få vara med i en grupp för förlossningsrädda. Är kallad till ett första samtal med bm på sös redan i vecka 25. Tror dock de har hjälpt att jag har gråtit mig igenom båda mina besök med min bm på mvc… Hoppas på en villkorad förlossningsplan blir lösningen för mig.

  • Tack för att du delade med dig, känns så skönt att läsa att man inte är den enda som inte seglade på rosa moln genom graviditeten. Jag tycker faktiskt det inte är det minsta konstigt att vara vare sig skeptisk eller vettskrämd inför en förlossning men upplevde att många verkade tycka jag var konstig som inte var det minsta pepp…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *