Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

 

En läsare sker för ett tag sedan och ville berätta sin historia om ångest vid amning. Det här är ett repostat inlägg från 2016. Genom en läsare blev jag uppmärksammand på ett amningsfenomensom kallas D-Mer och som jag fritt översatte till ”dysforisk utrivningsreflex” och skrev ett faktainlägg om. Imorgon kommer detta inlägg repostas. Som försmak kommer denna läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex!

Du har erfarenhet av en ovanlig amningskomplikation, berätta!

Ja! Jag drabbades av Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det betyder att man drabbas av någon slags negativ känsla vid amning. Ångest, olust eller nedstämdhet dyker upp någon gång under amningen. Det är olika starkt och olika länge för olika kvinnor.  Under min första månad med amning tyckte jag att jag kände ångest då och då och försökte förstå varför, att amma gick ju väldigt bra. Googlade ”amning + ångest” och hittade pyttelite information om något som kallades D-MER men förstod på det lilla att det måste vara det jag upplever.

Berätta mer, kunde känslorna variera i styrka och/eller i uttryck? Hade du något annat symtom?

Jag fick en intensiv känsla av ångest, en slags meningslöshet, i max 10 sekunder ganska tidigt i amningen. Efter sekundrarna var känslan puts väck och jag kunde inte ens försöka framkalla eller känna något liknande. Känslan var oerhört stark, även om den var kort.

Fick du något stöd eller någon hjälp från BVC?

Nej, vår BVC-sköterska hade aldrig hört talas om det och det kändes som att hon lyssnade på mig för att vara snäll. Det var en bidragande faktor till att vi bytte BVC tillslut, jag kände mig inte riktigt sedd och lyssnad på.

Påverkade besvären dig något utöver själva amningsstunderna?

Nej, inte alls. Jag hade egentligen inga andra besvär med min amningen i början.

Fortsatte du amma så länge som du tänker att du hade velat?

Jag ammar fortfarande! Mitt barn är snart tre månader. Men har inte längre någon känsla av ångest. Det försvann efter kanske en och en halv månad för mig.

Har du några råd eller tips för den som upplever samma sak?

Det jag upplevde var inte ”jättestort” men jag tyckte att det var otroligt skönt att förstå vad det handlade om. Att förstå att det är något fysiskt snarare än psykiskt gjorde att det gick att hantera lättare för mig. Så kolla upp, är mitt råd! Eller prata med din barnmorska eller BVC för mer information. Och fortsätt amma (om du kan), med stor sannolikhet försvinner det då.

Tack Amanda för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Previous

Next

One Comment

  • Hej!
    Jag led också utav detta med båda mina barn. Med mitt äldsta pågick det i nästan 6 månader ända tills jag gav upp amningen. Ångesten slutade när mjölken var slut. Det var otroligt jobbigt. Jag triggades av allt möjligt som påminnde om amning, bröst eller mjölk. Det kunde vara allt från mjölk i någons kaffe/te, någons uringning, gråtande barn, vit vätska osv. Varje gång drabbades jag av okontrollerade kväljningar och hosta, kändes som att magen vändes ut och in. Jag höll på så från morgon till kväll eftersom att så mycket triggade mig. Dessutom fick jag sådan ångest som höll i sig i minst 20-30 sekunder, ibland längre. Det var som att all färg försvann. Allt blev grått och jag hörde konstiga ljud och drabbades av en känsla av bottenlös sorg. Så intensivt i 20- 30 sek, sen släppte det och all färg kom tillbaka och oljudet försvann och jag mådde bra igen.

    Jag blev desperat. Förstod inte vad som var fel. Jag berättade för alla. Min man, BVC, BB, vårdcentralen och andra mammor i min omgivning men ingen förstod eller kunde ge mig råd eller info. Det kändes tillslut som att de trodde att jag hittade på eller var en smått hysterisk förstagångs-mamma.
    En dag var det en vikarie på BVC som rådde mig till att sluta amma helt enkelt. Inte för att hon förstod fenomenet men för att hon såg att jag led.
    Det var det bästa som hänt mig och mitt barn. Äntligen kunde jag lämna hemmet utan att vilja kräkas varje kvart. Jag kunde äntligen njuta av att umgås med mitt barn. Vi myste ihop med en flaska ersättning istället. Jag kunde umgås med andra mammor och deras barn. Jag kunde gå förbi caféen utan problem när vi var ute och promenerade. Ja, ni förstår.

    Med barn nr 2 hade jag redan innan födseln bestämt att inte amma för att jag var rädd men så föddes han och jag beslöt mig för att testa ändå. Tyvärr gick det inte den gången heller. Men det kändes skönt att jag försökte och därför slipper undra om det hade gått, för jag ville ju kunna amma egentligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *