Dysforisk utdrivningsreflex

Dysforisk utdrivningsreflex

Dysforisk utdrivningsreflex är min fria översättning av begreppet D-MER, eller Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det är ett engelskt begrepp som handlar om en ovanlig företeelse som drabbar vissa ammande kvinnor. Det är ångest, olust och nedstämdhetskänslor i samband med och strax innan utdrivningsreflexen. Utdrivningsreflexen är alltså när mjölken strömmar till och ut till barnet.

Individuellt och varierat

Som med allt annat när det gäller kroppar och psyke så kan även detta komma i en variation av styrka och uttryck. En del blir ledsna, andra arga och en del får känslor av ångest. Känslorna kan variera i styrka. Det verkar också finnas samband med någon slags mer fysisk känsla i magen, lite ont eller en känsla av att det vänder sig i magen. Fenomenet håller i sig bara några sekunder för de allra flesta.

Varför?

Mekanismen bakom fenomenet är oklar, men kan höra ihop med en nivåsänkning på dopaminet i kroppen i samband med utdrivningen av mjölken.Den dysforiska utdrivningsreflexen hör inte ihop med negativa känslor kring amning i stort. Det verkar alltså vara en långt med fysiologisk företeelse. Det är inte heller enbart en isolerad fysisk känsla av obehag, smärta, huvudvärk eller törst. Det verkar heller inte ha något samband med postpartumdepression. Men kvinnor kan ha båda samtidigt – dock oberoende av varandra.

Finns det någon lindring?

Det finns ingen medicinsk åtgärd för detta besvär. Eftersom drabbade individer i stort är friska finns det heller inte övertygande skäl att försöka med medicinering för ökade dopaminnivåer. De flesta behöver heller ingen behandling. Att få förståelse och kunskap om besvären kan räcka långt. I en av studierna jag hänvisar till i referenslistan längst ner testades det ganska hejvilt vad som påverkade fallstudiens huvudpersons tillstånd. Rökning och stora mängder chokladglass hjälpte, men kaffe och familjemiddagar förvärrade tillståndet. För en del kvinnor verkar tillståndet kunna minska med tiden om kvinnan trots allt ändå fortsätter att amma. Vissa inte känner av någon minskning alls förrän de slutar amma helt.

Ett citat från en fallstudie:

”Direct nipple stimulation was not needed for the onset of negative emotions. Anything that caused a milk release, expected or unexpected – breastfeeding, mechanical or manual milk expression, the release of milk caused by thinking about her baby or by breast fullness – generated the same negative feelings. AH experienced very frequent spontaneous (no nipple stimulation) milk releases during the early months. If she was shopping when a spontaneous milk release occurred, she suddenly felt that she was choosing ugly clothes. If she was cooking, she knew instantly that she was preparing a meal that her family would hate. If she was doing nothing at all when one occurred, she immediately believed herself to be worthless or worse.”

Någonstans läste jag att den dysforiska utdrivningsreflexen kändes som en dementorskyss. Det låter verkligen inte som något trevligt. Det är också en källa till oro och ensamhet för en del mammor, och många söker inte hjälp.

Citat igen:

”The emotions were directed toward herself, not toward her child; her bond with this child, following such a good birth, was her strongest yet. However, she anticipated feedings not with pleasure or indifference, but with a certain dread.”

Dysforisk utdrivningsreflex

 

Jag  tänker att detta problem förmodligen kommer med ett stort spann. Allt ifrån kvinnor som känner de här känslorna några enstaka gånger någon gång ibland och inte alls reflekterar över det, till de kvinnor som helt slutar amma för att det känns för knepigt. Sammanfattningsvis.

  • Amning är en potentiell trigger till en stark negativ emotionell upplevelse
  • Emotionella amningsproblem behöver inte vara uttryck för en postpartumdepression
  • Att förstå sina problem hjälper ofta och ger möjlighet till hantering av upplevelsen på ett konstruktivt sätt.

Erfaenheter? Berätta gärna!

Referenser

Previous

Next

7 Comments

  • Jättespännande läsning! Första tiden så drabbades jag rätt ofta varje dag av ett akut illamående. Trodde först att det hörde ihop med ansträngning eller smärta efter som att kroppen efter graviditet, snitt och sömnbrist inte direkt var på topp. Men efter ett tag fattade jag att uppskattningsvis 10-30 sekunder efter det där illamåendet kom så rann mjölken till! Alltså ingen ångest eller så utan bara ett intensivt illamående, ungefär som i början på graviditeten.

  • Precis så var det för mig. Varje gång jag ammade drabbades jag av djup ångest. Fick panik, kände mig låst, äcklad, dålig, elak och grät. När det var över så var det bra. Till slut kunde bara tanken på amning får mig att känna ångest. Lyckligtvis slutade jag efter 10 veckor lidande. 2 veckor senare försvann all ångest. Hjälpen från sjukvården var skrattretande obefintlig. De tjatade mest om barnets bästa oavsett mitt mående.

  • Jag ammade min son i åtta månader. Jag upplevde inte alltid ångest i själva amningstunden, men jag blev trött och utmattad så fort jag ammade. Sen kände jag ofta ångest inför amningen och sista månaden jag ammade kände jag en stor stress inför situationer där min son kunde tänkas vilja amma. Under hela amningsperioden så hade jag jätteuselt mående varje gång han ökade produktionen. Fick enorma humörsvängningar och grät mycket dagen efter han ammat extra mycket; det kändes typ som stark pms. Vården hade inga direkta råd. Till slut kände jag att det inte var värt att fortsätta när jag fick sådana perioder och inte kunde planera bort dem (svårt att säga åt en bebis att han får ett exakt antal amningssessioner…) och slutade amma, helt smärtfritt faktiskt för bebis åt ju vanlig mat. Bara ett par dagar senare var mitt humör mycket stabilare och jag generellt är mycket lugnare. Jag kopplade inte problemet till själva utdrivningen utan snarare produktionen. Så himla jobbigt att inte veta säkert så man kan förstå sin kropp. Kommer fortfarande amma nästa barn och se hur det känns, men är orolig att det ska bli så igen såklart.
    Så himla viktigt ämne, tack för att ni uppmärksammar detta ♥️

  • Är själv barnmorska som upplevt DMER med mitt tredje barn, inte de två första. Då hade jag inte hört talas om det men fick en känsla av djup sorg vid utdrivningen, ca 30 sek, höll i sig de första 3-4 månaderna av amningen, sen försvann det. Ibland rann tårarna utan anledning. BVC hade inte hört talas om det, inte heller barnmorskekollegor. Nu har jag i arbetet på MVC stött på flera kvinnor som beskrivit symtom som vid DMER och vi informerar på föräldrautbildningen om att det förekommer.

  • Shit vad sjukt! Jag är också barnmorska och fick mitt tredje barn i december och googlade IDAG på: “blir ledsen vid utdrivningsreflexen” och kom in på den här bloggen! Haha. Dubbelsjuk grej att du skrivit om detta så nyss och att jag har exakt samma upplevelse som Hanna här ovanför. Ingen amningskurs jag läst tog upp detta ämne och inga kollegor verkar kännas vid detta heller. Jag har upplevt känslan av existentiell ångest/en hisnande fysisk deppighet cirka 10 ggr exakt vid utdrivningsreflexen. Och den sitter i kanske 20-30 sek. Sen puts väck och mysig amning! Har annars en helt okomplicerad amning och inga deppighetssymtom. Tack för att du tagit upp ämnet och länkat artiklar

  • Har känt precis så! Jättestark ångest precis i början av amningen. Men det håller bara i sig några få sekunder och försvinner sen som om ingenting har hänt. Har därför aldrig pratat om det med någon. Inser ju nu att det säkert är därför jag har så motstridiga känslor kring amning. Var till en början orolig att det var en depression på gång men det inte blev värre har jag bara förklarat bort det med att jag säkert är hungrig/törstig/trött.
    Nu är min son 4 månader och tack och lov så har det börjar avta.

    Tack för ett informativt och bra inlägg 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *