Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Att få barn med ungefär två års mellanrum

Vi fick en fråga:

Berätta gärna om hur det är att få barn relativt tätt? Hur kände du i kroppen? Hur har det fungerat mellan syskonen? Känner ni att tiden räcker?

När Wollmar var typ tio månader var vi övertygade om att vi ville vänta med att skaffa syskon så att det skulle bli tre år mellan barnen. När Wollmar var elva månader började vi ändå bli sugna på ett till barn ganska tätt, främst eftersom vi började bli så nyfikna på hur det här eventuella andra barnet skulle bli. När Wollmar blev tretton månader var jag redan gravid. Och Wilfred föddes då Wollmar var 21,5 månader.

Ingen tvåbarnschock

Vi tyckte att den stora omställningen var att få ett barn. ”Tvåbarnschocken” som folk pratar om var inget som vi märkte av. Det var liksom ingen skillnad mot att packa skötväska för en eller två, eller byta blöjor på löpande band. Jag tror också att en del av skillnaden ligger i att jag mådde så mycket bättre efter kejsarsnittet med Wilfred än efter sfinkterruptursförlossningen med Wollmar. Jag kände mig så himla pigg, frisk och stark som nyförlöst den gången. När utgångsläget är ”yihooo, jag känner mig som superkvinnan” (i jämförelse med typ sängliggande, ledsen, rädd och smärtpåverkad).

wpid-photogrid_1400915872116.jpg

Olika barn…

Wollmar har alltid varit ett väldigt lätt barn. Han har liksom ätit, sovit, pratat och lekt lättsamt i det stora hela. Vi brukar säga att vi fick vårt krångligare barn som nummer två, och även om det låter orättvist så är det delvis sant. Wilfred har sedan start varit väldigt bestämd och velat ha saker på sitt sätt. Han har sedan födseln visat humör om det inte blir som han vill… Jag tror också att frånvaron av tvåbarnschock kan bero på att vi redan var något mer rutinerade föräldrar när vi fick ett mer krävande barn, och dels för att Wollmar aldrig ställde till någon grej av att ha blivit storebror.

En lätt ålder?

Wollmar var nästan en bebis själv när han blev storebror. Det verkar som att många pratar om att högre åldersskillnad kan bidra mer till svartsjuka och drama? Eller? Wollmar hade ingen större reaktion över att få syskon och efter bara någon vecka var Wilfreds existens helt självklar. Nu när de är större kommer Wollmar inte alls ihåg tiden innan vi fick Wilfred.

Men små barn kräver mycket

De första åren med barnen var jätteintensiva. Tiden räckte till det viktigaste, men vi märker så här i efterhand att vi inte haft tid för samma saker. Vi har ju inte haft närmelsevis samma koll på Wilfred och hans utveckling som vi hade över Wollmars. Men å andra sidan har Wilfred alltid haft ”roligare” än Wollmar hade i samma ålder. Han har ju alltid blivit road av storebror och hans upptåg. Som förälder tyckte jag att det var mycket tuffare att underhålla ett barn än två.

DSC01046

När vi övade med bebisdockan, en månad innan Wilfred skulle födas…

Kroppsresan

Min egen kroppsresa efter graviditeterna pågick länge. Jag har tyckt att det har tagit ungefär ett år båda gångerna att hitta hem i den nya kroppen efter graviditeterna. När det hade gått ett år efter att Wollmar föddes blev jag ju gravid igen en månad senare. Efter att Wilfred föddes har jag ju ägnat mig en del åt långdistanslöpning, vilket i sig påverkar kroppen en del. Och sedan kom operationen i höstas, men allt vad det innebär. De senaste 6 åren har varit en resa i min kropp, där inget egentligen har varit konstant. Men summa summarum – jag har landat i en postpreggokropp som jag trivs med, både utseendemässigt och funktionellt.

Är vi nöjda med åldersskillnaden?

Syskonrelationen och åldersskillnaden mellan Wollmar och Wilfred är vi på det hela taget supernöjda med. Bröderna bråkar en del, men har hittills ändå haft större glädje av varandra än vad de bråkat. Och vi är så glada för att de har varandra! När det kommer till åldersskillnad mellan barn så måste det ju vara så olika från varje barn och familj. När Wollmars jämngamla eller äldre kompisar får syskon NU kan vi ibland tänka ”åh vad lätt och mysigt det måste vara att bara ha haft ett barn så länge…”. Men vi vet ju inte, de kanske tyckte att ett barn var jobbigt nog de första åren? Och kanske blir tvåbarnschocken större om familjen hunnit komma längre ifrån bebislivet till att börja med? Äh, jag vet inte, ni läsare får gärna fylla i med era upplevelser av åldersskillnader, syskon och flerbarnschockar… Vår slutsats är att det har varit intensiva år med barn hittills men att vi också är otroligt tacksamma för att vi kunde få syskon så ”tätt”.

Ni läsare som har fler barn, vad har ni för erfarenheter av åldersskillnad?

Och ni som funderar över syskon, hur går era tankar om tid mellan barnen?

 

Previous

Next

16 Comments

  • Sånt här är så intressant tycker jag! Vi har tre år mellan våra. Vår son som är äldst är så enormt krävande och har så varit sedan dag ett. Det ska krånglas och fightas om ALLT, det ska rivas ner och förstöras och skrikas och gapas flera gånger varje dag. Det är väldigt sällan någonting går smidigt med honom. Dottern är precis tvärtom, lugn och harmonisk och en riktig walk in the park i jämförelse. Tre år mellan dessa var perfekt! Hade aldrig någonsin mäktat med en bebis när sonen var yngre.
    Det kommer inte bli ett tredje barn här pga jag orkar på riktigt inte med ett barn till med liknande drag som sonen har. Vågar inte chansa.

    • Det är så intressant det där med att syskon blir så olika. När jag var nybliven bebisförälder hade jag lätt att tänka ”bebisar funkar så här”. När tvåan föddes insåg jag att det bara var ”den här bebisindividen funkar så här”. Man vet ju aldrig hur de blir!

  • Vi ha tre år och 9 dagar mellan våra. Storasyster hade det väldigt jobbigt de tre första månaderna med bebisen. Tur dock att han var en sådan enkel bebis. Åt och sov och åt och sov och skrattade. Storasyster älskade honom från start men var så orolig över att hon själv inte skulle få vara liten längre och om vi älskade henne osv. Så den första tiden ammade jag bebis och skedmatade stora barnet.

    Nu är lillebror 10 mån och storasyster snart 4 år och de avgudar varandra. Hon tycker han är så gullig och underbar och rolig och hon är hans största idol och kärlek.

    För oss var tre år emellan perfekt. Vår etta har varit tidig med allt så vi hade nästan ett år utan blöjor och utan att behöva släpa med vagn. Men nu är vi redan sugna på en nr tre. Hur det ska gå till med två barn i sängen är en annan fråga…

  • Åh jag funderar på det där en del….. vi har ju fyra barn. 10, 8 och 3 och 1, helt perfekta ålderskillnader (har ju dock inget att jämföra med). Vi ska inte ha en femte just nu och kanske heller aldrig. Men om vi nu skulle försöka oss på en i framtiden så blir det ju inte strax under två år mellan fyran och femman eftersom jag ju inte är gravid nu. Och jag tycker nog att ålderskillnaden mellan tvåan och trean var ganska stor om man nu skulle få en sladdis. Vem ska sladdisen leka med? Kommer hen känna sig utanför? Är det bättre att hålla sig till fyra barn? Eller ska vi försöka oss på en femma relativt snart med risk för att vi tar oss vatten är huvudet? Gaaaaaahhhh! Blir galen!

    • Ganska lik åldersskillnaden i min systerskara. Vi är födda 78,79, 83 och 86. Det är åtta år mellan mig som är yngst och systern som är äldst. Tycker att det varit perfekt på många sätt!

  • Vi har 6 år och 3 mån mellan våra flickor. Storasyster hade kolik och sov först hyfsat på nätterna när hon var 5 (!) år så vi orkade inte ens tänka på syskon. Storasyster har dock alltid varit lätt att ha med överallt på resor och fina restauranger så vi hann göra väldigt mycket roligt med henne innan lillasyster kom. När lillasyster kom förra sommaren fick jag framfall vid förlossningen, hon fick von Rosenskena sina första 3 mån och hon var jättedålig av gulsot. Det blev en ganska hård start för oss. Även om inget var livshotande så blev allt väldigt meckigt och hela sommaren blev bara en enda nedräkning till att bli av med skenan och att jag skulle kunna röra mig lite mer. Då var det väldigt skönt att storasyster var så stor för hon förstod att det var jobbigt och hon hjälpte till massor. Hon åkte iväg på flera småresor själv med sin pappa för jag och bebin kunde/orkade inte åka med. Bara att amma var en hel vetenskap med skenan och bilbarnstol funkade inte… Storasyster och lillasyster har fått världens finaste kontakt. De avgudar varandra och storasyster leker jättemycket med lillasyster varje dag. Ingen avund för storasyster fattar att en bebis behöver massa uppmärksamhet osv. Det enda knorrandet är att storasyster längtar efter att resa osv ordentligt igen. Det längtar ju vi vuxna också efter men den tiden kommer. I sommar ska vi ha det härligt och njuta av ledighet eftersom vi inte gjorde det förra året.

  • Spännande det här med åldersskillnader – man har ju bara sin egen erfarenhet och ingenting annat att jämföra med. Vi har tre år mellan de stora killarna. Ettan var försiktig, hade ingen riktig trotsålder, och var för det mesta väldigt nöjd och glad när tvåan kom. Tvåan var i sin tur väldigt aktiv, framåt och det var en del trassel med födoämnesallergier när han var liten. Eftersom ettan var av det försiktigare slaget och tvåan det lite vildare, har de nästan lärt sig fysiskt krävande saker samtidigt; hoppa jämfota, hoppa på ett ben, cykla. De är nu 5 och 8 år, och bråkar en del men har samtidigt väldigt roligt tillsammans, leker med samma kompisar och sover helst i samma säng (stora har alltid haft sömnproblem, 5-åringen är just nu inne i en fas då han är rädd för mumier och därför inte somnar). Sedan kom lilla sladdisen för drygt 2 månader sedan – han är definitivt på efterkälken och var inte alls påtänkt. En fyra blir det inte, men jag är emellanåt bekymrad över att han inte har några syskon i samma ålder och att han ska bli lite för ensam.

  • Vår dotter, 19 månader, sover fortfarande dåligt och gör oss rätt osugna på fler barn. Sömnbristen har lett till mycket ohälsa hos båda föräldrar. Vi längtar efter att må bra igen. Då kanske det blir fler barn. Vi får se.

  • Vi har 7 år mellan våra två, vilket inte var något jag hade trott på förhand. Hade nog tänkt 3-4 år sådär, för barn tätt var aldrig ett alternativ, det fanns det inte ork till. Sju år emellan är, än så länge (lilla är 5 månader), jättebra. Stora har förstått så mycket och är mycket stolt och glad i sin lillasyster. De skiner båda upp som solar när de ser varandra. Nackdelen är att i vår kommun får man inget fritids när förälder är hemma med småsyskon och storasyster saknar fritids och leken med kompisarna där. Positivt är att min kropp hunnit återhämta sig ordentligt mellan förlossningarna, och att vi har bra med ork till bebis när vi bara har en i taget. Det var såhär det blev i vår familj, och vi vet inget annat, men jag är väldigt glad att det blev som det blev. =)

    • Klok slutsats ”såhär blev det i vår familj och vi vet inget annat, men jag är väldigt glad att det blev som det blev”. Känns som att det faktiskt blir typ allas slutsats!

  • Vi har ju nästan precis 4 år mellan våra killar. Inget som jag tidigare funderat över men Kände mig inte redo för ett till barn tidigare. Osäker på varför, Charlie har alltid varit ett ganska lugnt och ”lätt” barn. Men var så uppe i honom tror jag.
    Att han var så pass stor när han blev storebror kändes mysigt tycker jag. Han var liksom med och förstod ganska bra vad som hände genom hela graviditeten och när lillebror väl kom. Han var med och bestämde namn och följde med på alla mvc besök.
    Han har heller inte varit särskilt svartsjuk, jag trodde det hade att göra med åldern. Men det kanske är ett personlighetsdrag.
    Har väl egentligen inte heller känt av någon tvåbarnschock, och är mycket mer avslappnad och behöver ingen bekräftelse på att jag gör rätt eller att lillebror följer några kurvor. Lättast möjligt kör vi nu. Dvs nattammar fortfarande vid 17 månader och gröt kan också vara middag.
    Med Charlie lyssnade jag mycket på mammagruppen och läste för många böcker.

    Trots att det är stor ålderskillnad ser jag hur mycket dom gillar varandras sällskap. Dom kramas och pussas mycket och längtar efter varandra när dom inte setts på en dag. Syskon behöver inte nödvändigtvis vara lekkamrater tycker jag. Det viktigaste är kärleken mellan dom och att dom känner att dom hör ihop.
    Och alla syskon bråkar väl? Det känns som lag och jag tror att det är väldigt nyttigt och lärorikt.

  • Har ganska exakt två år mellan mina och tycker det är perfekt! Stora är 3 och lilla 1, och nu börjar vi ”komma ut” på andra sidan, eller så har de bara en väldigt bra fas just nu och leker fint ihop hehe. Hade inte heller nån tvåbarnschock, tyckte allt med föräldraskapet blev lättare när de blev två, för jag blev så mycket tryggare av att få känna att ”ja jo men det här vet jag ju hur man gör” med lilla.

    Och håller verkligen med om underhållningen! Vår stora är mycket mer needy så och jag hatar liksom att leka. Nu kan de leka med varandra, och lilla har jag aldrig ens tänkt på att jag måste underhålla ju!

    Sen önskar jag att jag hade tränat upp bättre styrka i hela kroppen innan graviditet två, men den kom lite oväntat hastigt..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *