Graviditetsdagbok från vecka 5

Graviditetsdagbok från vecka 5

Den 23 oktober 2017 opererades jag för mina gamla förlossningsskador. (Mer läsning om det här) Jag ville vänta ungefär 10 veckor efter det innan vi ens testade penetrerande sex. Första gången använde jag xylocainsalva för att bedöva kring ärren, och det gjorde ändå pyttelite ont. Vi väntade lite till, och är det hade gått 13 veckor efter operationen gjorde sex inte alls ont längre. Det kändes bra. Mitt i vårt flyttstök skulle jag också ha ägglossning. Vi bestämde oss för att testa. En vecka efter ägglossningen började jag känna lite mig öm i brösten och fick en lite ljusrosa blödning.

På datumet för ”beräknad icke-mens” kom ingen mens, och nu hade tröttheten slagit till och brösten redan börjat växa.

Testet

En gång förut var min mens fyra dagar sen, och då köpte jag de biligaste billigaste graviditetstesten på apoteket. För jag trodde ju verkligen inte att jag var gravid den gången. I förpackningen fanns två enkla teststickor, och jag hade kvar ett av dem. På lördagen, två dagar efter ”beräknad icke-mens” smög vi upp innan barnen och ut i badrummet. Jag kissade i en plastmugg, Joseph testade. Medan jag gjorde lite annat hörde jag Joseph säga tvekande ”… Det står att man kan se resultatet mellan 2-5 minuter, men kanske tidigare…”. Jag förstod då att han redan sett resultatet. Var det positivt? Ja!!

Och så kom symtomen som ett brev på posten

Hela dagen efteråt hade jag så ont i brösten att jag mest ville sitta i ett hörn och aaaabsolut inte blir berörd av barnen. Vi bastade tillsammans hela familjen och Wilfred satt och kommenterade på att mina bröst var stora.

På måndagen sprang jag till och från jobbet som vanligt och kände redan av bäckenlederna. På kvällen gick jag på ett möte och fick sitta och hålla mig för bäckenet för att det värkte så. Jag har haft ont i bäckenet tidigt under de båda tidigare graviditeter, och det har gått över båda gångerna. Så jag är inte så orolig, men känner väl att det är onödigt att dra på det värsta jag kan med löpning. På tisdagen bestämde jag mig för att inte springa, och tog på bäckenbälte för promenadsträckorna.

(Ursäkta grynig bild, men jag behövde filtrera så för att bältet skulle synas mot de svarta byxorna.)

Oroliga?

Så här tidigt är en graviditet oviss, det är vi medvetna om. Det är inget som direkt oroar oss. Come what may. Då är det nog värre med oron inför vad graviditeten ska föra med sig, om den går hela vägen.

Joseph känner sig lite orolig över att jag kommer bli sådär förlamande trött som jag har blivit vid de två tidigare graviditeterna.

Jag känner mig lite orolig över den kommande kroppsresan. Hur ska det gå den här gången? Orkar jag verkligen gå igenom 40 veckor av trötthet, järnbrist, trött och öm kropp, stor och klumpig kropp och sen en bukoperation som pricken över i:et? Förutom det som kommer ut på andra sidan så tycker jag inte att graviditeter är något som är jätteroligt i sig.

Förlorar en bit av mig själv

Jag brukar i vanliga fall vara oerhört energisk. Alltså väldigt fylld av energi, initiativförmåga och verksamhetslust. Men graviditeter gör mig seeeeeg. Trött och initiativlös. Jag har upplevt det som att jag pånyttfötts till mitt ”vanliga jag” typ 3 månader efter graviditeterna båda gångerna. Och då fötts igen som en något mer kroppssliten och trött mamma, i och för sig.

Usch, jag inser att jag redan känner mig fängslad och begränsad.

Och ja!

Vi är OTROLIGT glada för graviditeten, men ännu känns den inte verklig och nu gör den oss mest bara nervösa. Vad har vi gett oss in på?

Previous

Next

6 Comments

  • Känner igen mig så mycket i dina tankar. Har heller aldrig trivts som gravid, så låg energinivå och alla andra krämpor. För mig har även oro spelat en stor roll. Oro för missfall och för tidig födsel, har ju även drabbats av missfall av tvilling, vanligt missfall och tre veckor tidig bebis nu med sista. Så herregud om jag skulle bli gravid igen… haha.
    Om jag inte behövde vara gravid och föda barn igen skulle nog en femte inte ligga så långt bort!

  • Så intressant att läsa era tankar kring det här. Jag är gravid i vecka 23 med #2 och var egentligen inte speciellt orolig för barnet. Men däremot kom tankarna tidigt (och kommer fortfarande) om vad vi hade gett oss in i. Orkar vi med en till? Vi har en väldigt envis och otålig 1,5 åring idag. Hur kommer min kropp förändras? Mitt psyke? Och oron för förlossningen, min första gick utan problem. Men med tanke på hur statistiken ser ut för förlossningsskador så undrar jag ju hur nästa kommer gå.

    Sen har jag en fråga till dig som är expert. Jag får ont j ljumskarna när jag går en längre sträcka, känns typ som träningsvärk. Är det foglossning?

    • Hej! Ont i ljumskarna kan tyda på främre bäckensmärta, men kan också vara ligament eller muskler som säger ifrån. Utan undersökning kan man inte riktigt särskilja det symtomet, tyvärr. Du kan oavsett tänka att smärtan är en signal om att du kanske inte ska pressa dig längre än vad som känns ok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *