Graviditetsdagbok från vecka 10
Jag tycker fortfarande inte att jag känner mig gravid
Det är fortfarande himla overkligt, men samtidigt: Om jag inte är gravid så är jag mystiskt sjuk. Jag är så orimligt trött. Hungrig men osugen hela tiden. Jag får ont i bäckenet av att gå snabbt eller belasta lite snett. Och min mage sa bara poff. Så fick jag byta byxstorlek på jobbet, och har bara två par byxor av mina privata kläder som jag kan använda fortfarande. Jag har aldrig känt mig särskilt snygg när jag är gravid, men de här veckorna är verkligen inte roliga. Jag känner mig som en stoppad korv i mina vanliga kläder, men det är ändå för tidigt för att börja med preggokläder.
Vi vill berätta för barnen!
Nu är vi sååå sugna på att berätta för barnen, men vi vill vänta lite till. Hoppas att de kommer bli glada! Vi är lite oroliga för hur det ska bli för Wilfred, han som kommer bli mellanbarnet. Wollmar, som är äldst, har väldigt lätt att kräva all uppmärksamhet av en vuxen. Han vill bli läst för, eller få spela spel med en vuxen hela tiden. Wilfred är mer självständig och leker på i sin egen lilla värld. Vi är rädda att han ska komma i kläm, mellan ett storasyskon som kan hävda sina behov med all tänkbar beskäftighet, och ett lillasyskon som blir krävande i sin litenhet. Hur går det för mellanbarnen?
Jag tackar nej till en massa förfrågningar
Jag får varje vecka förfrågningar om att göra olika saker. Allt ifrån att träffa personer som är intresserade av någonslags yrkesmässigt samarbete, till att medverka i olika slags event och saker. Jag blir tvungen att säga nej till det allra, allra mesta. Jag orkar inte! Det känns lite trist, men å andra sidan så kommer de allra flesta förstå sen när vi går ut med graviditeten. Jag vet att det finns gravida som orkar leva på typ samma liv som vanligt. Jag gör inte det. Inte en chans.
Jag gillar inte att vara gravid
Det här kan tyckas vara oerhört bortskämt. Jag vet att det är ett välsignat tillstånd på så många sätt, och att få chansen att bli gravid och bära ett barn är en ynnest. Men: Jag HATAR den personlighetsförändring jag går igenom som gravid. Jag känner inte igen mig ALLS i att vara orkes- och initativlös, trött och att sätta gränsen i livet på någon slags lägstanivå. Jag är inte alls deppig eller så, jag gläds över saker som vanligt och ser ljust på det mesta. Jag ORKAR bara inte så mycket som vanligt, och det frustrerar mig något så evinnerligt. Jag känner att jag blir en sån tråkig förälder också. Och trist partner. Blööö.
Nu lät det här ändå deppigt, va?
Vi är ändå glada och förhoppningsfulla. Än tar vi nog inte graviditeten för given. Då när det finns en liten risk att jag bara går och mår så här i veckan efter vecka, möjligen “helt o onödan” så känner det lite som en säkerhetsåtgärd att inte bli för pepp. Jag längtar tills en mage som känns som en gravidmage. Till fjärilsfladder och sparkar. Till ultraljud och bekräftelse om att det faktiskt finns någon där inne. Jag längtar tills att vi kan berätta för barnen och börja förbereda oss alla på att familjen kommer växa och förändras.
Vår mellanbrorsa S är lite som Wilfred medan storebror gärna leker med en vuxen, så vi hade lite samma fundering när bebis kom i april. Men under hösten gick S in i en treårskris deluxe så nog hörs och syns han, inga problem där haha. Det är nog lillasyster som oftast blir bortglömd av de tre, men hon är också ett ganska bekymmerslöst barn och är nöjd för det mesta. En mer krävande bebis kan nog öka risken att mellansyskon kommer i kläm?
Åh, såklart! Känns som att det inte ens är lönt att hoppas på en lugn och nöjd bebis bara…
Åh vad jag behövde läsa det här idag. I vecka 10 och HATAR är rätt ord för hur jag känner för graviditeten. Tröttheten, aptiten, orken att vara mamma, partner, kollega. Ska följa din dagbok allt efter hur veckorna går och hoppas de ljusnar. Såhär långt stämmer din beskrivning mycket bättre in på min graviditet än vad 1177 gör. 1177 känns nästan pikande ”viktigt att äta nyttigt” , ”ät inte för två”, ”träna nu fast du är trött och yr”. Har någon en graviditet där man inte trycker i sig mat hela tiden i första trimestern för att slippa må illa? Och dessutom motionerar lika mycket eller mer än innan istället för att lägga sig i horisontalläge så fort tillfälle ges? Finns inte i min värld!
Alltså de där veckorna är vidriga. Värst, nästan. Hela januari till april är som ett töcken för mig. Men heja heja dig! Som tur är går ju tiden, även om det känns som att den passerar i slow motion.