Läsarberättelse om karpaltunnelsyndrom

Dagens läsarberättelse kommer från Evelina

Du har drabbats av karpaltunnelsyndrom, vill du berätta hur det började?

Jag började få ont i handlederna medan jag väntade mitt första barn i juni 2015.  Symtomen blev bara värre och värre och det var först när  hon var ett par månader gammal som jag bestämde mig för att söka hjälp.

Vad hade du för symtom?

Jag vaknade ofta på natten med domningar och stickningar. Det var inte jättenytt för mig då jag ofta har sovit i konstiga positioner på natten och vaknat utan känsel i ena armen exempelvis. Men det här gjorde mer och mer ont för varje vecka och släppte inte. Då började det också göra ont i handlederna när jag vaggade min dotter eller ammade henne. Även att skriva och göra andra statiska uppgifter blev jobbigt.  Symtomen gick aldrig över och förvärrades ytterligare när jag blev gravid med mitt andra barn. De var som värst efter han föddes och jag behövde hålla i, vagga och amma honom. Jag vaknade flera gånger av smärtan varje natt och hade svårt att ta hand om honom. Under natten gick det inte alls och min man fick gå upp istället.

Vad fick du för hjälp?

När jag först sökte hjälp på vårdcentralen fick jag remiss till arbetsterapeuten. Där fick jag övningar och skenor för nattid och dagtid.  Jag gick tillbaks några gånger men kände att det inte var så effektivt. Jag fick höra att det skulle säkert gå över så småningom om jag bara gjorde övningarna. När besvären inte gått över på flera år träffade jag en bekant som är handkirurg. Denne tyckte att det var konstigt att jag inte fått mer hjälp när jag haft besvär så länge.  Men jag kunde inte systemet och visste inte vad som fanns för alternativ till arbetsterapeuten!

Jag gick då till vårdcentralen och fick remiss till ortopeden. Jag fick vänta nästan tre månader. Efter ett  besök och en snabb bedömning bestämde han att operation på både handlederna behövdes.  Jag opererade vänster och höger hand vid olika tillfällen med några månader emellan. Jag behövde ju hand minst en hand att använda.

Operationen hjälpte

Operation gjorde en enormt skillnad och tog bort symtomen helt! Det hade nog varit ännu värre utan hjälp och skenor från arbetsterapeuten, men med mina långvariga besvär var det nog bara operation som kunde hjälpa.

Vad har varit svårast/värst under den här perioden?

Att känna mig hjälplös i vårdsystemet har varit svårt. Att liksom gå vilse i det och inte veta att det fanns mer hjälp att få. Sedan är kronisk smärta väldigt tungt psykiskt. Man är inte helt sig själv när man har ont. När jag hade ont konstant det stal en del av min personlighet från mig och min familj. Det påverkade mig så att jag inte sov bra på flera år. Jag fick vakna både av barnen och av min smärta. Det absolut värsta var hur det påverkade min identitet som mamma.  Jag tyckte väldigt synd om mina barn att jag inte kunde bära och trösta och mata dem så länge som de behövde. Jag blev rädd att mina barn inte skulle känna en stark anknytning till mig. Det var många gånger jag fick lägga ner mitt andra barn och grät av maktlöshet medans han skrek och försökte somna utan fysisk hjälp.

Har du några tips till någon som upplever liknande symtom som du hade?

Många kvinnor får detta i samband med graviditetet. I mitt fall kan symtomen vara som värst när barnet är litet. Jag tror många skulle kunna känna sig som dåliga mammor för att de inte kan ge närhet barnet kräver. Mitt råd är att inte försöka pressa sig själv. Så många gånger stod jag länge efter att jag hade tappat känslan i händerna för att jag ville hjälpa barnet sova. Det blev inte bra.  Jag spände ryggen och axlarna och fick smärta på fler ställen. Gör bara det du orkar och inte mer.  Och läs inte facebook-artiklar om anknytning som gör dig stressad! 😉 Sedan tycker jag det är viktigt att pusha lite om det är något som inte fungerar.  Acceptera inte att behandlingen gör väldigt lite skillnad. Låt det inte gå så lång tid som jag gjorde.  Och om du blir opererad: Gör precis som de säger så att du har stor chans att det blir bra!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Previous

Next

One Comment

  • Vilken jobbig resa…det känns som du fick vänta alldeles för länge på rätt hjälp. Känner igen en del av det du skriver då jag fick Morbus de Quervain i ena handen efter förlossning, det var hemskt! Kunde inte bära barnet! Fick som tur var snabb och bra hjälp och var återställd efter något halvår

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *