Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

En till vaginal förlossning efter en sfinkterruptur

Tiotusenkronorsfrågan i alla sammanhang där kvinnor med stora förlossningsskador möts och diskuterar (läs på forum och Facebook) är: Vågar jag föda vaginalt igen?! En del vill gärna det, och en del får ångest bara de tänker tanken. Alla är olika. När frågan ställs kommer en rad olika svar:

Svaren haglar tätt

  • Jag är rekommenderad kejsarsnitt efter min skada
  • Min läkare säger att det borde vara okej att föda igen
  • Jag vill, men vågar inte
  • Jag testade, och det gick bra
  • Jag testade, och jag sprack lika mycket andra gången

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Den medicinska världen verkar hyfsat enig om att kvinnor som tidigare fått en sfinkterruptur, och som inte har några besvär, har över 90 % chans att föda vaginalt igen utan att spricka lika mycket nästa gång. Men risken finns alltså, och spricker man lika mycket andra gången är det kanske inte lika lätt att laga bra. Det är ungefär lika stor statistisk chans att drabbas första gången (som förstföderska) som det är att drabbas andra gången. För en kvinna som inte spruckit mycket första gången minskar risken, men för en kvinna med sfinkterskada kvarstår risken alltså på ungefär samma nivå. Här blir det en förtroende- och attitydfråga. Om det är över 90 % chans att inte spricka, kan man ändå tänka att det är en väldigt liten risk. Men samtidigt, det har redan hänt en gång, och det var osannolikt redan då. Det finns inget rätt eller fel i hur man tolkar dessa siffor. En kvinna kommer filtrera siffrorna genom sina egna erfarenheter och upplevelser.

grad4-skada

Vi vet en del, men på inidividnivå är det svårt

 

Risken att drabbas av sfinkerskada ökar vid förlossningar där tång eller sugklocka används. Det dubblerar risken. Precis som hos förstföderskor ökar risken för sfinkterrupturer då barnet är stort (över 4 kg), så även påverkar mammans ålder (över 40 år). Vi kan aldrig riktigt i förväg vet hundraprocentigt hur stort barnet blir. Vi kommer heller aldrig kunna påverka mammans ålder. Men förlossningsförloppet går ju att påverka. Om alla inblandade jobbar mot samma håll och har tid och resurser till förfogande.

Ett blogginlägg kan inte svara på hur du ska göra

  • En kvinna som tidigare fått en sfinkterskada har ungefär samma risk för en förstföderska att drabbas av en sfinkterskada vid nästkommande förlossning (ca 6% hos båda), i motsats mot andra omföderskor som har en 1,5% risk att drabbas.
  • Instrumentella förlossningar ökar risken för sfinkterruptur, oavsett om det är första, andra eller tredje gången
  • Barnets vikt (över 4 kilo) ökar risken och om mamman är över 40 år.
  • Tidigare grad-4 skada ökar risken mer än grad 3-skador.

Hur ska jag tänka?

Det är bara ett fåtal av riskfaktorerna som går att se innan en förlossning, men en uppskattning av barnets vikt kan vara en faktor att ta i beräkningen. Det kan också vara avgörande om det var en grad 3 eller grad 4-skada du drabbades av. Din ålder kan också vara något som spelar in, ta upp denna och diskutera med din barnmorska. Som vanligt finns det inga klara svar att ge dig om hur just du ska göra.

Vad säger riktlinjerna?

Bäckenbottenutbildning.se är det bästa materialet som finns att tillgå kring bäckenbotten och förlossningsskador, lättfattligt och på svenska. Citat därifrån:

”Om kvinnan är besvärsfri efter sfinkterskada kan vaginal förlossning rekommenderas men kvinnans egen åsikt och önskemål ska tas i beaktande vid val av förlossningssätt. Det är viktigt att informera kvinnan att det finns en viss ökad risk för ny sfinkterskada men den stora majoriteten, >90%, föder nästa gång utan ny sfinkterruptur. Ett samtal kring förlossningssätt med obstetriker på specialistmödravård alternativt på förlossningskliniken där hon skall föda skall erbjudas, framförallt vid besvär eller eget önskemål.”

Gå igenom tillsammans med din barnmorska:

  • hur din förra förlossning var
  • hur dina eventuella symtom är nu
  • om ni kan hålla koll på barnets storlek
  • hur behovet av att eventuellt använda sugklocka ska undvikas

och ta ett beslut utefter vad ni kommer fram till i den diskussionen.

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

Kvinnor som har besvär och symtom efter sin sfinkterruptur, oftast gällande inkontinens av gaser eller avföring, brukar förlösas via kejsarsnitt vid efterkommande förlossning. Kvinnor som inte har några symtom och vars bäckenbotten och analsfinktrar fungerar väl har över 90 % risk att inte drabbas igen. Besvär av anal-läckage kan öka med åldern hos alla kvinnor som tidigare haft en sfinkterruptur, och ökningen kan bli något större av efterföljande vaginala förlossningar, även om dessa passerar utan större skador.  Du behöver själv välja mellan om du anser att över 90 % att inte spricka igen känns som en bra säkerhetsmarginal.

Hoppas detta gav dig några tankar på vägen åtminstone! Berätta gärna hur du resonerar!

Referenser:

Previous

Next

9 Comments

  • Jag skulle gärna vilja föda vaginalt igen, men att det finns en liten risk att drabbas igen eller att nuvarande symtom blir värre så säger magen nej. Nästa gång ska jag kämpa för ett kejsarsnitt. Men visst hade det varit kul med en ”revansch”

    Grad 3 + vagnialruptur

  • Å jag letade detta inlägg för ett tag sedan, för visst har det varit ute tidigare? Eller åtminstone ett liknande. Har just blivit beviljad kejsarsnitt efter tre års ångest sedan förra förlossningen med sfinkterruptur grad 3. Känns obeskrivligt skönt även om en bukoperation ju inte heller är riskfri… Tack för att du finns Mia, du har gett mig oerhört mycket fakta och styrka!

    • Ja, jag brukar ta tillbaka inlägg som jag behöver skriva om lite, och sedan uppdatera enligt ”det nyaste” innan jag återpublicerar. Så det här är nygammalt.

  • Intressant inlägg, tror att jag också har läst det innan, när jag väntade mitt andra barn för två år sedan (trogen följare!).

    Jag fick en partiell sfinkter grad 3 med första barnet och har haft en del besvär efter det. Valde dock ändå att föda andra barnet vaginalt och rådgjorde med barnmorskan innan och berättade om mina tidigare erfarenheter och rädsla för att spricka igen.

    Den största skillnaden mellan första och andra förlossningen var barnmorskans agerande. Den första blev typ stressad mot slutet kändes det som. Trots att barnet mådde bra drev hon på, pratade om både klipp och sugklocka om jag inte orkade krysta ordentligt. Till slut kom barnet ut men jag fick en ganska svår skada, två läkare fick komma in och bedöma och laga och jag fick uppföljning hos fysioterapeut sen.

    Medan andra gången tog barnmorskan det mer lugnt (det var en annan barnmorska), pressade våta handdukar mot underlivet och liksom höll emot lite, vilket gjorde att jag knappt sprack någonting andra gången trots stort barn ((+4 kg).

    Mycket är väl kanske slumpen, men jag upplevde just barnmorskans agerande vid förlossningen som en viktig del av både min känsla av trygghet men också hur underlivet påverkades.

  • Jag fick en total sfinkter ruptur som gick ner i tarmslemhinnan på ett sjukhus i södra Sverige -08. Jag blev opererad direkt, vilket jag är tacksam för idag. Nr 2 funkar så länge jag håller igång magen men vid lite trögare avföring så blir det problem. Men det hade kunnat vara värre så glad att det funkar. Dock så var eftervården värdelös och jag gick med en skam och känsla av misslyckande fram till nästa graviditet.
    -13 skulle jag föda mitt andra barn på ett sjukhus i Norrbotten. Fick komma till specialistmödravården samt träffa läkare ganska
    fort för att diskutera förlossning. Jag ville ju föda vaginalt, få revansch samt att alla sa att en bukoperation är farligt. De sa även läkaren, hen tyckte absolut att en vaginal förlossning var att föredra. Så vi gjorde upp en plan att om inte barnet var fött innan BF så skulle det bli snitt men annars vaginalt. Så jag gick i samtal med specialistmödravården och förberedde mig inför förlossningen. Men så sa barnmorskan att jag kanske skulle prata med uroterapeuten som specialiserat sig på sfinkterrupturer. Och hon sa på en gång att nej det är en dålig idé att föda vaginalt, Det finns för lite forskning med de med total sfinkter ruptur. Varför riskera när det finns en relativt säker väg att gå. Så i vecka 37 gjordes en omplanering till planerat snitt och snitt ifall förlossningen sätter igång. Läkaren vart lite sur
    på uroterapeuten som rått mig att ändra mig. Men så här i efterhand var det det bästa beslutet jag gjort. Snittet gick smidigt och läkningen efteråt var en walk in the park jämfört med förlossning 1. Synd att jag inte fick det rådet redan i början och att jag läst ditt inlägg då för jag hade sluppit en del vånda .

    Tack för att skriver om ämnet. Kram

  • Läser Stinas berättelse, som om att läsa min egen. Och jag blir återigen påmind och förbannad/frustrerad när jag tänker på hur barnmorskor kan agera så olika. Min bm blev oxå extremt stressad mot slutet och drev ut barnet i ett rasande tempo utan indikation. Höll inte emot ,inga våta handdukar. Det här vill ingen tala om, men det finns ju en del inkompetenta barnmorskor ute på våra förlossningskliniker som inte är skickliga nog i utdrivandet, inte heller följer dem de råd o riktlinjer som är framtagna.

  • Hej! Tack för superbra blogg! Sjukhuset sa på 6-månaderskontrollen efter min grad 3A skada att allt såg bra ut och att jag kan knipa bra, men jag har 15månader efter förlossning fortfarande lite svårt att hålla på luft och måste skynda mig på toaletten(inom 10-15min) om jag är normal i magen. (Inte om jag är hård, då har jag inga problem) Jag är rädd för att föda vaginalt igen och vill helst ha snitt.. Men varför är det så att man om man har problem efter en tidigare ruptur inte ska föda vaginalt igen (trots att allt ser bra ut för övrigt)? Jag har läst att det kan vara skadade nerver i bäckenbotten som är orsaken till läckagen? Kan detta i så fall ses på ultraljud? Räcker det med att man själv säger att man har problem eller måste kan kunna bevisa det?

    • Hej! Alltså de symtomen du beskriver ÄR symtom och problem. Du hade ju inte så innan, och även om det inte är ”så farligt” så gör det ändå att det klassas som viss anal inkontinens. Perfekt funktion är ju att kunna hålla fisar och att alltid kunna hålla emot avföring även när det är småkrisigt. Så du kan utan dåligt samvete välja att trycka på att du har kvarvarande problem efter skada, för att få igenom ett kejsarsnitt. Det där angående hur man ska ha symtom eller ej för att föda vaginalt handlar ju mer om man VILL kunna föda vaginalt igen. Det är en väldigt liten risk att få en ny skada, men om man redan har kvarvarande symtom kan vården inte riktigt med gott samvete pusha för en vaginal förlossning. Så har jag uppfattat resonemanget iaf, men jag kan ha fel. Nervskador finns visst, men det kan också vara kvarvarande muskeldefekter. Jag vet inte om du känner till min historia, men jag fick ju operera min sfinkterskada då man fem år efter förlossningen hittade att de missat att laga en himla massa muskler. Jag hade typ samma problem som du. Dessa skador kan ses på ultraljud och du behöver en bra läkarundersökning.

      Här finns mer läsning:
      http://bakingbabies.se/2017/10/15/tema-anal-inkontinens/

      http://bakingbabies.se/2017/06/16/sfinkterrupturshistorien-som-gar-igen/

      • Tack för hjälpen! Då ska jag se till att få en bättre undersökning hos en opartisk läkare snart. Känns som att för läkaren på sjukhuset så var det viktigaste att betona hur bra det blivit sytt av hennes kollega.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *