Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Dagens berättelse kommer från Maria, som födde sitt första barn för något år sedan. Hon födde och har följts upp i Stockholm. 

Förlossningen

Överlag tyckte jag att min förlossning var helt okej. Det var en lång och utdragen latensfas men när den aktiva fasen väl satte igång rullade det på. Jag var trött och hade inga direkta krystvärkar på slutet. Det i kombination med att barnets hjärtljud gick ner gjorde att förlossningen slutade med sugklocka. Som ett resultat av sugklockan fick jag en förlossningsskada grad 3 med en partiell sfinkterruptur och jag syddes på operation ett par timmar efter förlossningen.

Den tidiga återhämtningen

Den fysiska återhämtningen gick ändå stadigt framåt. Jag var uppe på stappliga ben ett par timmar efter operationen och gick på starka smärtstillande tabletter i ungefär 2-3 veckor. Under den tiden kunde jag dock successivt kunde trappa ner dosen. Trots att jag kände framsteg i kroppen var jag väldigt trött. Jag upplevde en stor tyngdkänsla i underlivet under lång tid efter förlossningen. Att stå och gå var väldigt uttröttande. Jag hade en hel del vakennätter när jag låg och grät över att kliande stygn inte är den bästa kombinationen tillsammans med avslag. Jag försökte dock vara så aktiv som kroppen tillät och började sakta ta allt längre utflykter. Först var det bara ett par meter utanför tomten, sedan satte jag upp mål om att utöka promenaden med en gata i taget för att kunna se framsteg.

En riktig barnvagnsprmenad!

Tillslut lyckades jag även ta mig iväg runt kvarteret och fem veckor efter förlossningen gick jag fyra km i kuperad terräng.Det var en riktig milstolpe att äntligen kunna gå en längre barnvagnspromenad.  Vägen för återhämtningen har verkligen inte varit spikrak utan inneburit många tårar. Mycket osäkerhet över vad kroppen kommer att kunna klara av framöver, ångest och förlorad självkänsla. Jag har också haft en del problem med bäckenbotten. Till en början framförallt med att tömma tarmen samt smärta i bäckenbotten och i det klipp som också gjordes under förlossningen. Innan graviditeten och förlossningen var jag en väldigt aktiv person och jag var rädd för att min skada skulle sätta stora begränsningar i min livskvalitet under resten av livet.

Förutom sfinkerskadan – en levatorskada

Jag fick fylla i ett uppföljningsformulär kopplat till min grad-treskada. Eftersom jag hade en del problem fick jag komma på undersökning ca nio månader efter förlossningen. Där det även gjordes en grundlig undersökning med ultraljud. När jag skulle på undersökningen upplevde jag att mina problem började bli allt bättre och att de inte heller var så stora som många andras. Jag hade precis börjat acceptera min nya kropp och min skada. Att få veta att även levatorn var skadad blev en stor chock för mig och jag blev jätteledsen! Det kändes som att jag fick börja om igen. Det hopp och den självkänsla jag precis hade börjat få tillbaka liksom raserades. Levatorn hos mig är enbart skadad på ena sidan ska kanske tilläggas, men det gör att musklerna på andra sidan måste kompensera vilket ger mig smärta av och till.

Efter nya beskedet

Första tiden var jag väldigt ledsen och orkade inte ta tag i min diagnos. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle kunna träna, hoppa eller springa. Men med tiden repade sig kroppen allt mer. Barnet sov bättre och till slut vågade jag även börja träna vilket också skyndade på återhämtningen. Jag var också på ytterligare återbesök hos läkaren där jag vänligt men bestämt blev tillsagd att jag skulle testa att träna så länge jag inte hade problem. Efter att jag slutade amma har återhämtningen gått allt snabbare.

Det är en lång och jobbig återhämtning

Min resa har varit lång och bitvis fruktansvärt jobbig och betungande men övervägande positiv och det har absolut gått framåt. Jag skulle säga att min största skada har varit psykisk: oro, ångest och en självkänsla körd i botten. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Att känna att du inte fixar basala funktioner som att gå på toaletten, ha sex eller kunna röra på dig. Eftersom jag fick ångest och låg självkänsla av min skada dröjde det också flera månader innan sex blev aktuellt efter förlossningen.

Fysiska återhämtningen lättare

Fysiskt har återhämtningen gått lättare. Jag har haft problem med överansträngd bäckenbotten. Troligtvis mycket för att jag stressade precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Det har också gjort att jag inte direkt upplevt någon vidhetskänsla. Snarare tvärt om, jag har varit spänd och trång. Jag har dock varit hos en fysioterapeut och fått tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran när du tvivlar som mest på dig och din kropp och som dessutom gör det på ett oerhört varmt och empatiskt sätt.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten och ibland även smärta i klippet. På det stora hela tycker jag dock att kroppen har återhämtat sig väldigt bra. Jag har aldrig sprungit speciellt långt eller ofta eller heller inte lyft jättetungt på gymmet. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips!

  • Sök hjälp! Har du problem så se till att få en diagnos och (kräv) hjälp för att lindra besvären. Har du en fantastisk fysioterapeut i närheten av där du bor så ta kontakt med henom. För att få hjälp vid besvär eller för att komma igång med träningen.
  • Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen. Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.
  • Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att vara ledsen och sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.
  • Även om dina problem av dig upplevs som mindre än de du hör eller läser om att andra har så kan de fortfarande ha stor påverkan på din livskvalitet, sök vård och hjälp!
  • Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare:

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett drägligt liv!

Tusen tack Maria för din berättelse!

Alla inläggen i serien:

Previous

Next

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *