Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?

Previous

Next

22 Comments

  • Har ju läst socialstyrelsens skrivelser om kejsarsnitt (Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan) typ tusen gånger och det här dokumentet var ju i ungefär samma stil. Det vill säga: Jämförelser som verkligen är rätt skeva – men som säkerligen inte alla förstår är just skeva – lyfts fram som sanningar och det blir bara tokigt. Tack för att du som faktiskt är proffs på det här säger din mening om det här!!

  • Sen är det väl lika livshotande och samma komplikationsrisker (narkos, trombos, ileus, sammanväxningar, sårinfektioner) vid de “enkelt kirurgiskt korrigerade” komplikationerna efter vaginal förlossning? Eller? Måste man inte räkna med det också då i rådgivningen?

  • Jag läste rapporten igår och som med nästan alla kvantitativa rapporter så skulle den kunnat kompliterats med kvalitativa element (djup intervjuer för att illustrera kvinnors erfarenhet). Som du skriver kan en grad 2 skada ha stora funktionsnedsättningar (jag är ett levande exempel där livskvaliteten har försämrats efter min första förlossning och jag lider trots sjukgymnastik, träning och akupunktur av inkontinens).

  • Under graviditeten fick jag löfte om att ifall jag skulle få några men efter förlossningen så skulle jag få hjälp med dem. Jag tolkade det som att jag skulle få hjälp att bli bra igen, med operation om så krävdes.
    Nu har jag ett framfall som trots fysioterapeutövningar ställer till det för mig varje dag och får mig att känna mig som ett freak. Doktorn tror inte hon kan operera mig bättre. ”Framfall går att åtgärda”, varför skriver de ens så? Är min situation så udda att den inte ens förtjänar att nämnas?

  • Kommer att tänka på när jag träffade läkare inför min första förlossning då jag önskade (eller ja, fanns inga alternativ för mig) snitt pga vulvodyni sedan många år. Ett argument från mig var att om det uppstår komplikationer i mitt underliv efter vaginal förlossning så är det otroligt svårt att få hjälp från sjukvården. Jag hade då i tio års tid sökt hjälp för min ständiga smärta, så jag talade alltså av egen erfarenhet. Läkarens svar: Ja, jag vet… Och jag beviljades snitt utan några problem ska tilläggas.

    För mig handlar det (förlossningssätt) alltså delvis om att just skador (smärta, problem osv) är så svåra att få gehör för. Jag räknade med att om jag skulle få komplikationer efter ett snitt skulle dessa tas på större allvar av vården och vara enklare att få hjälp med. Då de uppkommit efter en stor bukoperation och inte efter en naturlig del i livet (ja jag raljerar lite…).

    En fråga: är det fortfarande så att den statistik som finns för risker med snitt inte skiljer mellan planerade och akuta snitt? Den information jag fick inför mitt snitt gjorde ingen skillnad på detta vilket jag tyckte försvårade att ta till sig informationen. Liksom berör den mig som gör ett planerat snitt t ex vad gäller infektionsrisk då jag ju hinner tvätta mig med descinfektion flera gånger osv?

    • Vad som framförallt är knäppt i statistiken är att man redovisar tex infektionsrisken för ”icke-instrumentell vaginal förlossning” för sig. Det är ju helt ointressant för de flesta eftersom att ingen säkert kan välja en sådan förlossning. Vad som är relevant är vad som inom medicinsk vetenskap kallas ”intention to treat”, alltså att man försöker ha en vaginal förlossning, sen får man i statistiken lägga ihop alla dom som också avslutas så tillsammans med de instrumentella och de akuta kejsarsnitten och jämföra hela den gruppen med gruppen med planerade kejsarsnitt. Då först kan man ju på riktigt se vad valmöjligheterna är!

  • Orden jag läser i figurerna för komplikationer på lång sikt är urininkontinensdiagnos, avföringsinkontinensdiagnos samt behov av framfallsoperation. Alla tre är något som en läkare bedömer och det känns som att vi om och om igen läser om kvinnor som inte orkar/vågar söka för sina problem eller möts av ett ”normalt” när de väl sökt. Jag funderar på hur siffrorna sett ut om kvinnorna fått tala för sig själva?
    En annan grej: Jag är inte särskilt bra på statistik och tyckte först att ”Oj, är det så ovanligt med urininkontinens?!”. Sen kom jag på att det finns något som heter incidens och något annat som heter prevalens. Eller tänker jag helt galet nu? 🙂

  • Jag gick i Aurorasamtal pga rädsla för vagina förlossning våren 2017. Fick info från bm om sammanväxningar i buken vid snitt och att det var väldigt liten risk för komplikationer efter vaginal förlossning. Valde då vaginal förlossning. Födde aug 2017, två veckor över tiden, igångsatt, forcerad krystning i en timme, relativt stor bebis. Har nu defektläkt grad två, framfall, inkontinens vid ansträngning, tarmtömningssvårigheter. Stor funktionsnedsättning och begränsning av livet.
    Har återkopplat till aurora bm hur det gick och önskat att de ska ge tydligare info till andra som jag, ge statistik kring risk att drabbas av olika komplikationer etc. va väldigt luddig info jag fick.

  • Har kollat igenom denna och tycker det är SÅ konstigt redovisad statistik! Dels för att man inte utgått från ”intention to treat” när man klassificerat förlossningssättet och dels för att vissa utfall redovisas helt ojusterat för de olika förlossningssätten. Alltså tex tabellen för allvarliga komplikationer som emboli och cerebral infarkt osv. Där har man vad jag förstår inte justerat för ålder, vikt, tidigare sjuklighet osv – och därmed säger siffrorna i.n.g.e.n.t.i.n.g. Jag fattar på riktigt verkligen inte hur rapportförfattarna tänkt.

      • “A vaginal birth is not a treatment, it’s a natural consequence of being pregnant.”
        Menar man med detta att information om riskerna med kejsarsnitt bör kommuniceras eftersom det är ett medicinskt ingrepp men att det inte behövs med vaginal förlossning eftersom den är den naturliga gången?
        Är det bara jag som har jättesvårt att få ihop det resonemanget?

        • Det är på grund av helt juridiska orsaker, förstår jag det som:
          Right now in the US, UK, and Australia, women technically can request a planned C-section without a medical reason, but they have to sign a waiver saying they’ve been warned about the dangers first, and the final decision is heavily influenced by their doctors’ advice.

  • Jag får mer information om min tandsten av tandhygienisten än vad diverse personer berättat för mig om anus och slidan och allt runt omkring efter mina förlossningar. Någon sa i media att man ”inte kan räkna med att det blir som förut” efter en förlossning – men det är väl ändå vad vi ska sträva efter? Om vi ska leva tills vi är 120 så måste vi väl få de bästa förutsättningarna möjliga? För mig är det uppenbart att det är en fruktansvärt stor orättvisa i -allt- som berör kvinnor och barnafödande: från ”graviditet är ingen sjukdom”-snacket till bristen på åtgärder efter förlossning och allt däremellan. Mänskligheten finns liksom till för att någon vill klämma ut bebisar, visa lite tacksamhet och ge oss modern vård som utvecklas! Dessutom: evolutionen är inte smart, det blev som det blev liksom. Om kejsarsnitt sammanvägt allt är det vettigaste så är det så, oavsett.

    • Lite sen på bollen här. Lyssnade precis på podden ”Föda barn” där förlossningsläkaren i programmet säger att det alltid är bättre för mor och barn med vaginal förlossning. Sitter här höggravid och blir väldigt provocerad. Blev även provocerad när jag läste rapporten från SoS. Jag reagerade precis som Annika ovan på hur de redovisar statistiken! Tex figur 11 som visar infektionsrisk, som Annika nämner. Där ligger risken högst för akut kejsarsnitt. Och det är ju planerad vaginal förlossning som kan sluta i akut kejsarsnitt, inte planerat snitt (om förlossningen inte drar igång innan planerad operation så klart). Risken för infektion efter planerat kejsarsnitt ligger på samma nivå som användning av sugklocka. Detta är inte en objektivt framställd rapport! Och mycket bra övriga kommentarer kring att många komplikationer förringas!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *