Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Previous

Next

8 Comments

  • Tack! Vilken sund syn!

    Just det där med amning/ersättning, håller med! Fick sfinkterruptur, sepsis och depression, och sen funkade inte amningen. Gjorde misstaget att googla efter hjälp, ”alla kan amma, det handlar om inställning, viktigt att prioritera barnet framför sig själv, själviska mammor som bara vill sova, osv osv” i all evighet. Kände mig som världens sämsta mamma. Vad gav jag mitt barn för start? Allergier och eksem och dåligt skydd och ingen motståndskraft och anknytningsproblem och gaaaaah! Panik!
    Köpte tillmatningsset och slet med pump (som inte gav mer än några droppar på botten), tillmatningsset och amning som inte fungerade i 6 månader.

    Idag har jag avslutat mitt Facebook-konto, googlar inte utan frågar verkliga personer (typ min mamma), har släppt på kraven och gör mitt bästa. Och jag är en bättre och lyckligare mamma. Kommer testa amning med nästa unge, men funkar det inte relativt omgående, då flaskar vi på utan tillstymmelse till dåligt samvete!

    Tack för en fin och lärorik blogg!

  • Så bra inlägg! Kunde inte hålla med mer! Ett annat sånt infekterat ämne där man önskar att folk bara kunde sköta sig själva och se till sin egen situation enbart är förskolestarten. Hur gammalt ska barnet egentligen vara, vilken är BÄSTA åldern? Suck… och hur tidigt ska man sen hämta om dagarna? Jättetidigt helst, trots att barnet inte vill hem. Men deltid ska man ju inte jobba, åtminstone inte som kvinna, så det får bli några jobbtimmar på kvällen sen om man har ett jobb där det funkar.
    Suck, suck och mer suck. Hur man än vänder sig så har man ändan bak…‍♀️

  • Men exakt. Sluta skamma andra föräldrar. Blir GALEN. Det är tufft nog som det är!

    This too shall pass, är bästa mottot, alltid.

    Utöver det ni tog upp så har jag även sprungit på att man inte minsann kan lämna sina barn till pappan när barnen är för små. För mamman är den primära anknytningspersonen och pappan räknas tydligen inte…Ibland när jag läser de här kommentarerna så är det som att färdas 50 år tillbaka i tiden.

    Som ensamstående blir jag extra tokig av alla pekpinnar. Och ledsen, för alla som känner att de inte räcker till när de lyssnar på förståsigpåarna, ensamstående eller inte.

  • Ja, jag blir helt galen på detta. Inte sällan medicinska felaktigheter heller.
    Brukar tänka: om man är trygg i sitt föräldraskap (och förresten såå säker på att man gör rätt) så brukar man inte ha behov av att mästra andra. Eller ens trumpeta ut hur fantastisk förälder man är själv. Hälsan tiger still!
    Och de mammor som provoceras av att andra mammor inte uppoffrar sig själva nog…är knappast helt nöjda med sin egen grad av självuppoffring. Omvänd psykologi och projektioner FTW!

  • Vagnar – olika utförande, ergonomisk eller inte, tidpunkt för att vända barnet etc känns som det kan komma en del synpunkter på.

    Matintroduktion – pure, bitar, blw etc För vissa verkar det ligga mycket prestige i det hela.

    Fsk-start/tider – status att vänta länge och ha korta dagar. Men väntar du för länge är du konstig.

    Finna nog ett helt gäng ytterligare ämnen som triggar många. Men undviker man familjeliv känns det som man klarar de värsta skammarna.

  • Bra inlägg! Fler ämnen: Välling och napp. Eller snarare valet att INTE ge välling och INTE använda napp i vårt fall. Somliga har haft en hel del synpunkter på det. För att inte tala om att jag samsover med bebis, ammar länge, jobbar samtidigt som jag är hemma med bebis, att barnen äter uteslutande växtbaserad mat med mera. Allt som bryter mot normerna verkar provocera och föranleda till åsikter, utan att jag ens har utttryckt min i ord. Pust! Jag är ju bara förälder på det sätt som fungerar bäst för oss, i vår familj…

    • Haha och jag som har dåligt samvete FÖR ATT vi serverar välling och för att min bebis i stort sett lever på pasta bolognese och pasta carbonara. Dvs motsatserna till vad du blivit skammad för…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *