Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

“Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

“Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

“Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

“Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

“Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  “Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

“Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

“Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

“Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

“Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

“Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

“Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

“Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

“Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

11 kommentarer till “Min sfinkterruptursberättelse i korthet”

  1. Tack för ett bra inlägg! Hur var det att vara gravid andra gången innan du gjorde omoperationen? Blev dina besvär värre? Kan förlossningsskador förvärras av en graviditet som avslutas med kejsarsnitt?

    1. Jag visste ju inte då att jag hade kvar skador men upplevde att graviditeten kändes ungefär som en lång mensperiod i bäckenbotten/mellangården/ärren. Trodde nog då att det var ärrvävnad som gjorde ont, men det var nog kanske mer avsaknad av muskelmassa. Mina besvär blev faktiskt inte värre sen efteråt. Graviditeter, oavsett förlossningssätt, ökar risken för framfall och i viss utsträckning även inkontinens. Men själva skadorna blir inte värre, men kanske symtomen

  2. Mia jag läste din första förlossningsberättelse nu och gråter floder. Så mycket jag känner igen från mina två förlossningar, även om de inte slutade med sfinkterruptur. Känslan av att förlossningen bara aldrig tar slut, massor av skiftbyten som passerar i en dimma, alldeles för mycket folk på rummet, att krysta utan krystvärkar, att vara Så trött att man inte ens orkar titta på barnet…

  3. Tack för att du delar din historia! Jag blev lite nyfiken gällande graviditet efter en operation och såg i inlägget att du blev gravid 12 veckor efter operationen. Hade du fått några rekommendationer på hur lång tid det ”borde” gå mellan operation och graviditet innan? Jag ska själv reparera en helt annan förlossningsskada men har då fått rekommendationen att vänta 6-12 månader med att bli gravid efter det. Finns det någon forskning på fördelar/nackdelar med att bli gravid kort efter en operation?

    1. Jag fick ingen sådan info och var öppen från början med att en av anledningarna jag ville opereras där och då var just att jag ville bli gravid snart igen. Jag tror att det enda som spelar roll är att du behöver vänta så länge om du ska föda vaginalt igen. Ärren behöver hinna mogna och mjukas upp, föder man vaginalt innan det så är det nog större risk att det går upp.

      1. Förklaringen som jag fick var för att bäckenbotten behövde tid att läka och inte påfrestas av en ny graviditet då hormonerna skulle påverka läkningsprocesssen snarare än huruvida förlossningen skulle vara vaginal eller ej. Vilket har fått mig att undra hur mycket den rekommendationen är ett antagande att det vore bättre snarare än ett faktum. Men jag ska fråga igen och se om jag kan få bättre svar. Tack!

  4. Hej! Tack för en bra blogg. Glad att jag hittat den nu när jag själv fått en sfinkterskada (grad 3, yttre ringmuskel delvis skadad). Jag känner mig ensam i det för det är inget som någon vill prata med mig om. Det finns vissa o kring mig som vet men det är väl för känsligt att prata om, när annars pratar man underliv liksom. Känner igen mig i precis det du skriver att jag känner mig inte fin, fräsch osv, sexlusten är inte så bra och där spelar väl sömnbristen också in. Vår son är 4 mån nu, föddes i maj 2019. Känns som att mitt underliv blivit en medicinsk åkomma. Typ en månad efter förlossningen pratades det automatiskt mycket om förlossningen men sen är det som att den aldrig hänt. Man går vidare. Men jag tycker det är svårt när min kommer med så mycket oro över hur det ska bli. Efter två mån fick jag höra att det såg fint ut, men jag är rädd för att överbelasta, längtar efter att spring och att bli gravid igen, för dessa tankar finns. Tillsammans med många andra tankar om varför man blivit drabbad tex. (Sonen var inte stor, ingen långdragen förlossning, inga instrument, men han kom ut med baksidan av handen mot kinden och armbågen vid tinningen….). Hur gick du vidare? Låta tiden ha sin gång? Tänka positivt? För mig hjälpte det iaf att läsa detta blogginlägg så stort tack för att du delar med dig. Det gör verkligen skillnad! Tack för att du läste, skulle betyda mycket för mig med ett svar från dig med dina tankar. Har återbesök om två dagar igen och är supernervös. Tack igen!!

    1. Hej och välkommen hit! Jag tog hjälp med samtal, lät tiden gå och märkte att det faktiskt inte var jordens undergång. Även om jag sedan fick operera om bäckenbotten, och faktiskt inte är symtomfri ens nu.
      Att din son kom ut med handen så kan nog räcka för att ha orsakat skadan.
      Jag har sprungit maraton och tränat en massa annat efter min skada, jag hoppas du också känner att det finns en väg framåt för dig.
      Kram och lycka till! //Mia

  5. Hej,
    Jag lyssnade på en pod där du var med och vill bara säga tack för du pratar om detta!! Min förlossning är väldigt lik din i att den blev långdragen, bebisen fastnade med axeln på väg ut och jag fick samma skada som dig och blev skjutsad till operation efter förlossningen medans jag darrade som ett asplöv och förstod ingenting av vad som hänt för ingen riktigt berättade mer än ”du har fått en sfinkterruptur, googla det inte vad du än gör” Har mått fruktansvärt efteråt och gick till kuratorn en ”bra dag” tyvärr, men jag lyssnade på podden och kände igen mig i så mycket känslor du pratade om som hjälpt mig massor!! Bara den lilla grej som att inte få mackorna efter förlossningen och hur stort det blev, men att inte våga säga det till någon för det är så litet i det stora hela. Man kan prata om det här i en evighet men det jag vill säga är tack tack tack för att du pratar om detta, det hjälper så mycket!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *