Oförmågan att individanpassa BB-vården

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Jag har genomgått en traumatisk vaginal förlossning och ett planerat och väldigt bra kejsarsnitt. Jag står inför att göra ett ytterligare snitt och det får mig att börja tänka litegrann på hur det har varit. Och tänkandet får mig att bli arg över oförmågan att individanpassa BB-vården.

Eftervården efter vaginala förlossningen

Efter den vaginala förlossningen då jag fick en sfinkterskada följdes jag faktiskt upp en hel del. Det kändes ganska bra när det begav sig, men mindre bra när jag fem år senare fick svart på vitt att läkaren som sytt ihop mig efter förlossningen misslyckats fatalt med att få ihop musklerna i min bäckenbotten. Eftervården på BB lämnade dock en hel del att önska. Jag kände mig särbehandlad på ett negativt sätt på grund av min skada. Ingen verkade förstå hur ont jag hade, ingen ville prata med mig om skadan och ändå möttes jag av oförstående när jag behövde hjälp att hämta mat längre bort i korridoren.

Eftervården efter kejsarsnittet

Eftersom det var en bukoperation som gjorts, så fanns liksom en medicinsk föreställningsvärd om hur mycket smärta och besvär jag kunde förväntas ha. Därför fick jag hela tiden adekvat smärtlindring, väl avvägda råd om hur jag skulle ta mig an den något konvalecenta kroppen och på det hela taget en bra vård.

Varför så stor skillnad?

Jag hade LÅNGT mycket mer ont efter den vaginala förlossningen än efter kejsarsnittet. Jag skojar inte, det gjorde så djävulskt ont. Och visst fick jag smärtlindring, men det var ändå lite grann med någon slags misstro som de där tabletterna delades ut.

Jag vill nästan skrika:

Hur kan det komma sig att BB-vården inte inser att det kan göra mer, eller i alla fall minst lika, ont att spricka en massa och genomgå en underlivsoperation i samband med en förlossning, som det gör att genomgå en bukoperation? 

Jag vet att det är väldigt individuellt det här med smärta.

Jag skulle välja bukoperationen framför underlivsoperationen alla dagar i veckan, om jag ställdes inför detta val. Möjligen så spelade skräcken och oron en väldigt stor roll när det kom till sfinkterrupturen. Att smärtan förstärks när ens värsta mardröm besannats. Och inför kejsarsnittet var jag ganska laid back, och därför förstärktes inte heller smärtupplevelsen på samma sätt. Nu har jag genomgått en till bäckenbottenoperation sedan dess, och jag ska snart genomgå ett kejsarsnitt till. Jag får alltså en ytterligare chans att jämföra dessa i smrätintensitet och -dignitet. Återkommer med rapport!

Häromdagen blev jag arg!

En person i min närhet födde barn ganska nyligen, och förlossningen var lång och förhållandevis komplicerad. Hon fick inga stora muskulära skador, men däremot nytillkommen bäckensmärta i främre bäckenleden från själva förlossningen. Och den smärtan GÖR SÅ ONT. Hon kan knappt stå, gå, lyfta sitt barn eller vända sig i sängen. Jag träffar ju regelbundet patienter med såna här besvär. Ofta får de lida ganska lång tid efter förlossningen. När min vän bad om mer smärlindring på återbesöket på BB frågade barnmorskan vad hon skulle göra med den. ”Sälja den på Sergels Torg”, hade hon god lust att svara då.

När man inte passar in i någon mall

Den kvinnan passar inte in i mallen för a) sfinkterskadade eller b) kejsarsnittsförlösta. Och då verkar BB-vården helt plötsligt stå helt perplex. Men va, du kan ju inte ha så där ont?  Kvinnor verkar fortfarande misstros för att bara vara gnälliga/sjåpiga när presenterar symtom som inte passar in i mallen för hur en nyförlöst kvinna förväntas må. Jag FÖRSTÅR INTE hur svårt det ska vara att liksom ta en person på allvar, som berättar att den inte mår bra.

Det är ett strukturproblem

I Sverige har vi det så organiserat att det faktiskt inte finns någon som riktigt har i uppdrag att bry sig om mamman så fort barnet är ute. BVC ska ha koll på barnet, och MVC har på pappret ansvar för den nyförlösta kvinnan fram tills några månader efter förlossningen. Men, vad ska de göra? Mäta blodtryck och blodsocker, en gång till? Och på BB vill de ju som bekant ha en ganska stor ruljans, där kan du inte stanna för din egen rehabilitering, direkt. (Här hävdar jag att det ska finnas remissvägar direkt till fysioterapeut för kvinnor som drabbas illa av förlossningar/kejsarsnitt, men det är ju kanske bara mitt eget, privara korståg…)

Det här är en feministisk fråga.

Aldrig någonsin skulle en man som i princip var oförmögen att gå skickas hem från sjukhus utan att ha fått en remiss i handen, läkemedel att ta och en rekommenderad kontaktväg genom vården för fortsatt uppföljning. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror ändå att det är så.

En förstagångsgravid mage från 2012 som gärna hade sluppit både sfinkterskada och efterföljande kejsarsnitt…

Previous

Next

9 Comments

  • Ja gud. Vet inte ens var jag ska börja. Sprack grad 2, och fick NOLL information om vilken smärta som är ”normal”, hur länge det kunde göra ont, var jag spruckit och blivit sydd, eller någon annan information överhuvudtaget. I Örebro (där jag födde), och säkert på andra ställen också lämnar man tydligen bara information (skriftlig) om man spruckit mer än grad 2. Så jävla dumt! Det finns ju en mall på bäckenbottenutbildnings hemsida som med lätthet skulle kunna användas till alla, för att minska oro, stress och allt annat. Men nej, enligt chefen på förlossningen som jag mailat med om detta så skickar man bara med information till de som spruckit mer. Det är väl mer ”på riktigt” då? Blir så less!!!

  • När jag genomgick mitt kejsarsnitt och fick komplikationer i form av en infektion hade jag så ont att jag inte kunde stå upprätt. Fick inte tillräckligt med smärtstillande pga ”du ska kunna klara dig på detta det blir bättre om du rör på dig” Infektionen upptäcktes några dagar senare pga hög feber. Detta efter att jag blivit hemskickad med för lite smärtstillande trots att jag gång på gång frågat om det verkligen ska göra så här ont? ”du har genomgått kejsarsnitt, det gör ont!”

    Jo tack jag vet, detta är mitt andra men så här ont hade jag inte första gången.
    När jag kom tillbaka akut hade hela jag fått förstoppning i hela systemet pga inte kunnat röra på mig på flera dagar. Det förvärrade eftervården avsevärt. Väl inne på sjukhuset pågick en kamp i dagar där jag grät varje dag efter smärtstillande så jag kunde lyckas röra på mig och få igång tarmarna igen men icke. ”för man ska ha denna smärtlindring efter snitt”

    Hade någon lyssnat på mig dag ett istället för dag fyra hade jag kanske inte behövt två månader återhämtning samt en riktigt traumatiska smärtupplevelse i bagaget.

    Hur svårt kan de vara att lyssna på patienten som precis blivit förälder igen att hon vill ha medicin nog att klara sitt liv med nyfödd? En har ju inte direkt tid att gå till Sergels torg och tjäna pengar på smärtlindringen, speciellt inte när man inte ens kan gå upprätt. Helt vidrigt det är så här 2018.

  • När jag födde mitt första barn med kejsarsnitt i januari i år så hade jag mkt ondare än vad ”man skulle ha”. Kunde knappt ta mig upp ur sjukhussängen (är ändå fysioterapeut själv så kan förflyttningsteknik). Ändå blev vi hemskickade efter den förväntade vårdtiden på två dygn. När jag bad om mer smärtlindring på återbesöket på bb så fick jag svaret att isf fick jag vända mig till gynakuten. Då var den enda ställningen där jag inte hade asont att stå upp. Jag var inte så sugen på att sitta på gynakuten och köa med en nyfödd så jag åkte hem och led i onödan istället. Blir så irriterad när jag tänker på det idag, att jag var för skör för att stå på mig och att ingen fångade upp mig. Sjukskrivning var det aldrig ens frågan om, som tur är var pappan hemma på komp i en månad ändå. Det hade ALDRIG gått annars.

  • Jag tror att kvinnor i genomsnitt är dåliga på att kräva vård och vår sjukvård kräver att individen själv tar ansvar och är besvärlig. Jag fick inte heller adekvat smärtlindring efter akut snitt. Lämnades ligga i blodig svettig röra i ett dygn eftersom jag hade så ont och de hade inte nog med personal till att byta lakan på någon som är helt still. Fick en eländig misslyckad start på amning på grund av traumasymptom från fl och smärtgenombrott. Eftervården är inte bara ett fall mellan stolarna, det är ett fall mellan berg.

  • Va!? Får folk speciella infoblad vid bristning grad 3? Finns det någon hemlig manual för utdelning av smärtstillande?

    Jag brast grad 3.
    Fick mig veterligen inget infoblad specifikt om bristning och hur det skulle vara.
    Jag förväntades tydligen kunna sitta och äta mat! Sambon fick jaga vårdpersonal och be om kudde. Kanske hade sittring funkat? Eller ståbord.
    Gick sen till rummet och plingade för att be om smärtstillande då det kändes vidrigt. En stressad person som susade in och ut utan att stanna till och prata nånting.

    Just då orkade jag inte bry mig men nu i efterhand känns det rätt pissigt.

  • Men för att hålla sig till ämnet.

    Strukturproblem.
    Som man frågar får man svar. Dvs om vårdapparaten inte frågar så som du frågar oss eller åtminstone lyfter ämnen som du så får de aldrig veta.

    Enkäten jag fick uppmaning att fylla i gällde mvc, förlossning och bb. Det fanns inga frisvarsfrågor. Frågorna med kryssrutor kunde inte få fram min upplevelse så jag sket i hela enkäten. Ur statistikerns synvinkel var det väl bara synd på bortfallet eller så tänker de att inget svar är lika med nöjd.

  • Förlossningsvården/eftervården är så sjukt eftersatt…. Födde mitt andra barn m planerat kejsarsnitt i januari. Det blev ett planerat snitt eftersom jag vid första förlossningen ådrog mig en sfinkterskada som inte diagnosticerades och därför inte åtgärdades…. Efter snittet hade jag ont och svårt att komma upp ur sängen. Bad om ett gåbord men det hade de inte!!! På normal-BB i Göteborg fanns alltså inte ett ståhjälpmedel för personer som precis genomgått bukkirurgi!! Detta samtidigt som de poängterar hur viktigt det är att en kommer upp på benen snabbt! Blir så arg att jag kokar. De hade inte heller ett par patientbyxor till utlåning! Inte så kul att hasa ut i korridoren i de vidriga ”patienrskjortorna” med de post-gravidsvullna benen helt bara. Jobbar själv på sjukhus och har aldrig någonsin tidigare stött på en vårdavdelning som inte har byxor till de som ligger inne och efterfrågar det. Stannade i tre dygn. Under den tiden fick jag med undantag av en nattsjuksköterska som jobbade två av nätterna inte träffa samma personal en enda gång. Detta kan omöjligt bero på otur utan är ett resultat av dåligt planerad verksamhet.

  • Åh vad jag håller med! Jag fick mitt första barn 2009. Den gången fick jag toppenbra eftervård på BB i Uppsala, var kvar en hel vecka och fick massor av stöd av underbar personal. Kanske för att mitt Hb var lågt och jag yr, Pys fick gulsot och dessutom var född för tidigt. 2012 fick jag tvåan i Örebro. Sprack inget, mådde tiptop och ville bara hem. Trean föddes i slutet av december 2017. Inga bristningar men ont kan man ha ändå. Och vara ordentligt trött och inte gärna vilja visa sig i korridorerna med en liten rädd och ledsen bebis som bara vill vara nära och illvrålar om han blir lagd i plastlåda. Trist då att i det närmaste bli ifrågasatt om man ber om hjälp med att hämta matbrickan (när man väl får någon mat annat än nyponsoppa och juice, tog 16 tim efter förlossningen innan de fixat fram någon specialkost….). Efterkontroll på MVC, mest preventivmedelssnack, ingen gynundersökning, jag sprack ju inte och då behöver de inte kolla… Och jag vill inte vara besvärlig och be om det för, som sagt, 0 bristningar… Fast det KÄNNS inte som innan och jag hade gärna velat ha en bedömning av knipförmågan etc…

  • Jag är själv också vårdpersonal (sjuksköterska). Under hela utbildningen prackades det på oss hur beroendeframkallande läkemedel är och hur många missbrukare det finns som mest bara vill åt läkemedel. Samtidigt som att vården ska ha stor aktsamhet för att inte göra människor till missbrukare, så måste vi smärtlindra?! I det kliniska arbetet är jag väldigt generös med smärtlindring, det gäller ju att bedöma patienten. Ser hen smärtpåverkad ut? Är det rimligt? Ta upp detta med läkarna så de kan byta/öka/sänka dos/preparat. Vi sjuksköterskor är ju väldigt centrala i patient-läkemedelslinjen. Men alltid så hör jag en massa kollegor, trist nog, som ska ifrågasätta patienterna, neka dem smärtlindring och baktala dem… Behöver jag säga att det oftast gäller kvinnliga patienter?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *