Samband mellan bäckensmärta och postpartumdepression?

Samband mellan bäckensmärta och postpartumdepression?

När vi pratar om graviditetsrelaterad bäckensmärta kan det vara båda molande och huggande smärta som är lokaliserad över de bakre bäckenlederna eller fram över symfysen, leden i pubisbenet. Smärtintensitet påverkar det generella välmåendet, det är väl känt. Kvinnor med kvarvarande bäckensmärta postpartum har också i större utsträckning depressiva symtom postpartum än kvinnor vars bäckensmärta gått över. Depression kan utgöra en förstärkare för smärta, och smärta kan förstärka depression. Det kan gå åt båda hållen. Bäckensmärta löser sig inte alltid av sig självt. 80 % av de som haft bäckensmärta under graviditet har milda symtom postpartum, 13 % har mediumsvåra besvär och 7 % har fortfarande riktigt svåra besvär.

En svensk studie från 2007 konstaterade att det finns ett samband mellan bäckensmärta och förlossningsdepression.

”Postpartum depressive symptoms were 3 times more prevalent in women having lumbopelvic pain than those whituout. This comorbidity highlights the need to consider both symptoms in treatment strategies.”

Det här blir jag nyfiken på!

Gör postpartumdepression att ”det onda gör ondare”? Eller tar smärtan ner det goda humöret så pass att kvinnan blir deprimerad? Eller är det besvikelsen på att inte få en härlig bebisbubblig postpartumtid som förstärker besvären på alla håll? Jag tror ju till exempel att förlossningsskadade kvinnor har ökad risk för postpartumdepression.

Du som har varit med om något av detta, svara gärna nedan och kommentera ännu hellre om hur du tror att det är. 

 

Bäckensmärta

Har du haft postpartumdepression och kvarvarande bäckensmärta?

View Results

Loading ... Loading ...

Hade du velat att din fysioterapeut hade frågat om hur du mår psykiskt om du kommer för att få hjälp med smärta från kroppen? 

 

Mer om bäckensmärta på bakingbabies:

Referenser:

Previous

Next

3 Comments

  • Ursäkt för en halv roman nedan.
    I mitt fall hade jag väntat så mycket på att graviditeten äntligen skulle vara över och jag skulle få må bra. Jag räknade ner och räknade ner… Jag hade aldrig hört talas om att det inte nödvändigtvis skulle gå över av sig självt efter förlossningen.
    För mig gick det inte över utan blev betydligt värre efter förlossningen. Verkligen mycket värre. Jag var väldigt nere över att den första tiden blev så förstörd när jag nästan inte kunde stå på benen. Det blev aldrig några barnvagnspromenader som jag längtat så efter.
    När jag med gråten i halsen frågade barnmorskan på återbesöket hur länge till jag skulle ha så här ont så klippte hon av mig och sa hurtigt att det kunde jag ha för resten av livet. ”Så kan de vara!”, med ett tonfall som fick mig att förstå att man inte skulle beklaga sig över det. Hon lyssnade inte över huvud taget. Det var som att få ett slag i ansiktet och jag var helt förkrossad för en lång tid framåt.
    Det var 2012 och jag har haft problem sedan dess som kraftigt begränsat mig i vardagen. Det finns en stor sorg över allt jag inte kunna göra under de här åren, framför allt med mitt barn.
    Jag har sökt hjälp många gånger men alla ser ut som fågelholkar när jag säger att jag fortfarande har bäckensmärta och jag har fått exakt noll hjälp i mitt landsting.
    I våras födde jag barn nummer två med kejsarsnitt. Jag vågar inte föda vaginalt igen eftersom jag blev så mycket sämre och sen aldrig fick hjälp. Jag är jättenöjd med det beslutet och har mått otroligt mycket bättre psykiskt denna gång. Jag har fortfarande stora problem men de blev i alla fall inte försämrade under förlossningen. Dessutom har jag fått kontakt med bäckensmärtenheten i Linköping och de kommer (äntligen!) hjälpa mig. Det har också hjälpt mitt psykiska mående enormt. Det finns någon som lyssnar och tror på min smärta och som kommer försöka hjälpa mig. Även sjukgymnasten jag hade under denna graviditet var ett fantastiskt stöd. Att det fanns någon som såg, förstod och försökte hjälpa mig gjorde enorm skillnad och jag utvecklade inte depression under graviditeten denna gång, vilket jag gjorde första gången.

  • Jag hade extrem bäckensmärta under större delen av graviditeten (sjukskriven, kunde ej gå, satt i rullstol och fick ha hjälp med det mesta). Mot slutet blev det så illa att jag bara kunde sova en kvart åt gången innan jag vaknade av smärtan. MVC konstaterade att smärtan påverkade mig alltför mycket psykiskt så jag fick prata med en läkare. Läkaren fixade igångsättning pga depression och extrem smärta. För att göra en lång historia kortare så blev förlossningen väldigt traumatisk, både jag och bebisen var nära att dö, vilket gjorde att depressionen blev en förlossningsdepression. Nu, ett år senare, har jag fortfarande ganska ont och jag känner att det förvärrar depressionen, trots att jag får bra hjälp för den.

  • Jag tänker att utifrån ett psykologiskt perspektiv är d alls inte konstigt att bäckenrelaterad smärta har samband med depression. Depressionsscirkeln kan hållas igång av att man både blir orörlig och isolerad av bäckenproblemen. Den positiva stimulansen minskar & det är svårt att bryta.
    Själv tycker jag det varit tungt psykiskt att inte kunna göra å leva som jag önskat varken under eller efter graviditet. Jag skulle inte säga jag fått en klinisk depression av det, men klart sinnesstämningen får sig en touch.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *