Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Saker ingen berättar för dig som gravid

Saker ingen berättar för dig som gravid

Saker ingen berättar för dig som gravid

Många gravida läser och läser och läser. Förbereder sig mentalt med att läsa i forum, i böcker och fråga om råd. De samlar på sig information och försöker planera.

Jag var också sådan.

saker som jag inte lyckades läsa mig till innan första barnet föddes:

Förlossningsutfallet ligger inte i dina händer.

Det ÄR bra att vara förberedd, men lägg inte en massa drömmar och förväntingar på att bebisen ska födas under vissa specifika omständigheter. Planera och skriv förlossningsbrev och läs allt du kommer över. Men ingen förberedelse i världen kommer förebygg havandeskapsförgiftning, att bebisens hjärtljud plötsligt sjunker eller om bebisen bestämmer sig för att komma ut med en hand på huvudet. Du kan vara förberedd, men du har väldigt liten chans att det blir precis som du tänkt.

Det är en miss i planeringen att du påbörjar ditt livs viktigaste jobb, när du är som mest slutkörd.

När folk säger “sov när bebisen sover” är det inte för att de vill lämna dig med typ världens svåraste gåta att lösa, utan för att vi alla varit där. De VET så väl att du behöver vilan. När alla celler i din kropp skriker efter vila – vila. Diska inte!

Du kommer aldrig bli klar med tvätten.

Så fort du satt på tvättmaskinen kommer du lägga ner något nytt i tvättkorgen. Du_kommer_inte_bli_klar. När du accepterar det har du kommit en lång bit på vägen i föräldraskapsprocessen.

Det finns problem utan lösningar.

När du står där med ett barn som gråter otröstligt och inte kommer till ro kommer du googla, och du kommer tro att det finns lösningar och att du kan bestämma hur det ska bli. Du bestämmer inte över någonting. Du kan däremot bestämma dig för att inte stressa upp dig, att det du ska göra imorgon helt enkelt får läggas på is, och bara hänga fast vid hoppet. This too shall pass.

Du har ingen aning.

Du läser om bebisar och anknytning och intalas att eftersom du har burit barnet i magen i nio månader så har du ett försprång i att förstå och tolka den lilla individen i dina armar. Men sanningen är att du är skittrött och inte ens förstår klar och tydlig talad svenska, än mindre kommunikationen som sker vid skrik och gurgel.

kommer Du få sitta igenom en middag med din partner igen?

Och kommer ni någonsin kommer få avsluta meningar ni säger till varandra. Det tar sin tid. Det kommer tillbaks.

Du orkar inte ens be om hjälp.

Folk säger till dig att du ska be om hjälp, men du är för trött för att ens lista ut hur du ska ge instruktioner om var de ska ställa undan den rena disken.

Du vill varken vara hemma eller ute bland folk.

Det är långtråkigt och ensamt att bara vara hemma, men att gå ut bland folk är rena tortyren då du bara ser skenande bussar och dödliga sjukdomar hängande från folks snoriga näsor var du än tittar.

Du ser dig själv i spegeln och undrar hur lång den där graviditeten var egentligen.

Har jag åldrats tio år? undrar du.Det har du inte, men järnbrist och hormoner och sömnbrist gör sitt. En vacker dag kommer du inse att du åldrats typ exakt 1,5 år, och att du nu faktiskt bryr dig mindre än någonsin.

Lyckan kommer någon gång.

Du förstår efter hand alla föräldraskapsclichéer du någonsin hört. Någon gång kommer du landa i en lycka du aldrig känt förut. Inte garanterat första dagarna, veckorna eller ens månaderna. Men känslan kommer.

Vad önskar du att du hade vetat? Fyll på med det du hade velat veta innan du blev förälder!

Wollmar några timmar gammal, en nykläckt bebis och en nyspräckt mamma. 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

19 kommentarer till “Saker ingen berättar för dig som gravid”

  1. Att anknytningen tar tid. För mig ca 8 v, före det så skötte jag barnet men la ner det så fort jag fick chansen och kände inget speciellt när jag tittade på det.

    Alla hamnar inte i bebisbubblan. Det har jag inte gjort med nåt av barnen.

  2. Jag är inne på lite samma som tidigare kommentar. Om du känner översvallande kärlek när barnet kommer ut så är det jättekul men oroa dig inte om dom känslorna tar lite tid att utveckla. Jag kände att jag ville ta hand om bebisen men det var inte kärlek utan det tog ett tag. Jag tror kärleken kom när hormonerna lagt sig och amningsproblemen gått över (vilket var när jag gav upp amningen efter 6 veckor).

  3. Håller med ovanstående kommentarer! Det tog ca 6 veckor för mig att börja känna kärlek. Före det var det mer en typ av beskyddarinstinkt i allt töcken. Mitt bästa råd, som jag fick, var att det blir lite bättre och lite lättare för varje dag som går. 🙂

  4. Jag måste säga att det mesta fann sin plats enkelt för mig bör jag fick mitt första vem för åtta år sedan, hon var så föräldravänlig och jag fick sova. Nu med två barn till så har jag, som är ordningen och effektiviteten personifierad, lite tagen på sängen av att min tredje bebis har större krav på min uppmärksamhet och tid. Och det har givitmug en lätt dos av stress och känsla av otillräcklighet.
    Men då sa min vän en så bra sak: ”Sköna Hem kommer inte hem till dig varje dag. Jag lovar att de hör av sig innan. Det här är ett småbarnshem!” Det blev som ett uppvaknande. Så nu struntar jag i plock och fix och koncentrerar mig på lille Nils istället!!!

  5. Att amning är tidskrävande och ibland kräver blod, svett och tårar! Att amning förändras, att det finns sådant som Cottermans handgrepp, kort tungband, hamburgergreppet, svamp i bröstet, utdrivningsreflex, 3-månsdersfasen etc…

  6. Allra första tiden kanske bebisen vill äta konstant, inte bara andra dygnet som står överallt utan första veckan och lite till. Läste överallt att första tre månaderna är jobbiga men skulle vilja lägga till att första veckorna gäller undantagstillstånd. När det är 45 min mellan amningstillfällena känns rådet att sova när bebisen sover som ett hån. Men det blir bättre, snabbt!

  7. Hur lång tid det tog att exempelvis kunna sitta och gå på promenad efter förlossningen, trots att allt var som det skulle enligt BM.

    1. Exakt! Hur ont det faktiskt kan göra och att det kan sitta i länge (trots att allt som du säger, ser bra ut). Jag födde för 4 veckor sedan, har så ont av att sitta, skav, svid osv, men BM ser ingen infektion eller dylikt. Det bara är så. Jag hade trott innan att läkningen skulle gå snabbare. Tji fick jag…

    2. För mig tog det 6 månader innan jag kunde gå i normal hastighet pga bäckenet som gjorde ont och kändes fortfarande löst. På återbesök hos mvc (som jag fick tjata mig till efter fyra månader) sa de är man inte kunde säga något (om någonting alls) förrän det hade gått ett år.

  8. Kanske: ”Du kommer att misslyckas”. Inte så domedagsmässigt som det låter, men att en inte kommer att kunna leva upp till sina egna och andras förväntningar, eller klara av att följa alla ”regler”. Du kommer att somna med bebis på ett sätt som inte är helt enligt rekommendationerna, och vakna till i panik för att kolla att hen andas. Du kommer att höja rösten och förlora tålamodet mot ditt barn, och känna dig som världens eländigaste förälder. Du kommer att hota och muta för att få barnet att göra som du vill, och vara besviken på dig själv för att du inte klarade situationen på ett mer pedagogiskt sätt. Men du kommer också, någonstans på vägen, att förlåta dig själv för att du inte är perfekt, och inse att du gör ett rätt bra jobb ändå, på det stora hela. Föräldraskap är så mycket lättare i teorin än i praktiken.

  9. Fantastiskt inlägg och vilka kloka kommentarer!
    Jag håller med samtliga och vill lägga till att det finns inte ett elller några sätt att göra rätt.
    Jag fick höra att ”människor har ju fött barn i alla tider, klart du klarar det. Det är ju naturligt”. Ja, jag klarade föda och ge föda till barn två gånger. Men det var tack vare en fantastisk vård, produkter och kunskap som finns idag. Jag tror många hyser illusioner om att det var lättare förr. Det är min övertygelse att så inte var fallet. Fler mödrar och barn dog. Förr togs det även till mjölk från olika djur. Vi människor är också flockdjur och det märks när barn kommer in i familjen. De kräver uppmärksamhet och det blir lättare när det finns flera vuxna som kan hjälpa och stötta.
    Så oavsett hur barnet kom till världen, och oavsett hur den får i sig näring, gör det dig inte till bättre eller sämre förälder. Det bästa är att du mår så bra du kan. Det finns också ingen skam i att be om hjälp när du mår dåligt eller inte orkar. Ingen skuld i att önska sig bort från svåra situationer. Allt är reaktioner på en väldigt speciell situation. Mår du toppen och allt fungerar – stort grattis!

    Hejja alla föräldrar där ute oavsett hur er familj ser ut!

  10. Att man åker hem från bb med större blöjor än bebisen var för mig lite chockartat. Födde vaginalt, men antar att det även gäller kejsarsnitt?!

  11. Jag blev överraskad över hur skör jag kände mig, egentligen hela första året. Fick sluta kolla på nyheter och läsa tidningar på grund av alla hemskheter som bara trängde rakt in i mitt vidöppna hjärta och gav mig dåligt samvete över att jag fick ha det bra men inte alla andra, och ångest över framtiden och världen som mitt barn ska växa upp i. Jag var helt off, hade noll koll på samhället och vad som hände i världen vilket blev lite pinsamt ibland, men det var mitt enda alternativ. Jag fick också avfölja alla som fick mig att må dåligt, som peppiga influencers som gick på ”PW’s ” några dagar efter förlossningen och tog med barnet på restauranger och cafeer som om det vore hur enkelt som helst. Det kände inte jag att det var, bara tanken på att till exempel behöva amma offentligt var jättejobbig (har fått kämpa en hel del med amningen för att få det att funka).

    Vidare så insåg jag hur mycket jag saknade den sociala delen av att vara på jobbet. Snacket vid kaffemaskinen, sällskap på lunchen, osv. När man är hemma med barn måste allt sånt styras upp, bokas in och ”bli en grej”. Om man inte orkar det så blir man lätt ganska ensam.

    Och så är det ju relationen. Den påverkas såklart massor av att man under föräldrarledigheten lever totalt olika liv till vardags. Min sambo kunde ju mer eller mindre fortsätta som tidigare med jobb, oförändrad kropp, osv. Själv var jag hemma med bebisen och det var ju ett helt nytt sätt att leva, som min sambo inte riktigt kunde förstå eftersom han inte gjort det. ”Har du inte ens tömt diskmaskinen, du sa ju att du bara varit hemma idag?” Typ den oförståelsen kunde man mötas av när man själv var stolt över att faktiskt ha klätt på sig annat än pyjamas och dessutom ätit BÅDE frukost och lunch den dagen. Och när han haft en lång dag med massor av möten och bara vill hem och vila så möttes han av mig som bara varit hemma och inte pratat med en vuxen på hela dagen och gärna vill snacka och kanske till och med hitta på nått tillsammans. Helt olika verkligheter alltså, och som bäddat för missförstånd, besvikelser och konflikter.

    Alla dessa sakerna var tuffa att gå igenom med första barnet, främst för att man inte alls var inställd på att det skulle bli så. Nu när jag är hemma med tredje barnet upplever jag samma saker, men förväntningarna är ju helt annorlunda och därför känner jag inte att det är så jobbigt. Det är helt enkelt såhär bebistiden är, men det varar inte för evigt. Det är skönt att veta det.

  12. Det är också en ”miss i planeringen” att din pyttebebis ska lära sig äta (om man ammar) med sin mini-mun från två hårt pumpade badbollar. Det här med mjölkstas var det ingen som informerade om när jag var gravid, och ännu mindre om hur man hanterar det och sin hungriga bebis som inte får ngt grepp och blir argare och argare (hej stressad mamma). Det som till slut funkade för mig var att pumpa lite innan bebisen ska äta och använda amningsnapp.

    Och en annan överraskning var att nyfödingar låter jättemycket! Andas snabbt och oregelbundet, piper, gryr, gnäller, rosslar, stönar, bökar…. lite läskigt i början, speciellt andningen, men man vänjer sig.

  13. Att allt var så inrutat första tiden med i princip noll flexibilitet. Var bebis hungrig skulle hen äta, helst för 2 minuter sen. Missade jag att komma hemifrån i pausen på ca 15 min mellan mat, bajs och sovning så fick jag med tålamod vänta på nästa 2-3 h senare. Det fick mig att känna mig instängd men samtidigt blev tröskeln att komma hemifrån ännu högre. Så tvetydigt. Känner så väl igen mig i kommentaren att ens partner kunde leva ”som vanligt” medan en själv blev klängig och gnällig om hen så bara var tio minuter sen hem.

    Och att en lång dusch inlåst i badrummet på kvällen var lika mycket värt som en spahelg innan barn.

  14. Måste bara säga att jag älskar detta inlägg, heja dig som skriver så ärligt och rakt på sak!! Mer orkar jag inte skriva, pga just avslutat första dagen ensam med 6-veckors bebis och 3,5-åring, puh!

  15. Varje dag dyker det upp intressanta och peppade inlägg från BakingBabies Detta inlägget är en av de bästa! Jag önskar så mycket att jag hittade BakingBabies när jag var gravid.. Känner igen nästan allt i inlägget och kommentarerna och nu efteråt så känner jag mig stolt och samtidigt förvånad över hur man klarar av sömnbristen, stressen och relationerna.. Första 6 månaderna kändes det som allt handlade om att få bebisen att överleva. Hur gör jag nu? Och vad händer med min kropp? Kommer det alltid vara och kännas såhär med min kropp? Kände väl ingen direkt kärleksanknytning utan mer att jag måste ta hand om detta barnet. Allt jag gjorde kändes som världens största plikt, vilket det är. Men njuta av bebisetiden gjorde jag inte.. Det var andan i halsen. Sedan växte kärleken och nu är hon 1 år och nu ser man att allt man gjort det första året kommer tillbaka med världens största kärlek DET berättade ingen.. Men nu saknar jag tiden då hon var nyfödd för nu vet jag att det blir lättare på ett annat sätt, nu förstår jag innebörden av “njut av bebisbubblan”, jag skulle struntat i tvätten och disken osv. Jag kände även en stor bitterhet mot min partner som levde på som vanligt. Hans kropp hade inte ändrats och han kunde sova ut då han aldrig tog nätterna de första 7 månaderna. Jag hade inte väntat mig att känna mig så ensam i omställningen att bli förälder. Nu är vi ett team i föräldraskapet och jag förstår nu att det inte heller är lätt att vara den föräldern som arbetar.

  16. – Att bebisar är olika. Vissa sover inte. Jag hade läst att bebisar sover typ 16-22 timmar om dygnet, och att det första dygnet sover de i princip hela tiden. NEJ. Min bebis var vaken i stort sett hela första natten, hon antingen skrek eller låg och tittade på mig med de där svarta bebisögonen. Och så fortsatte det. Skrev sömndagbok för att visa BVC, 10-11 timmar per dygn totalt. Ofta uppdelat i typ 10-minutersperioder. Jävligt svårt att sova när bebis sover då. Och precis som Mia skrivit med olösligt problem: Det hjälpte inte att googla. Det fanns inga goda råd som fick henne att sova, jag skulle lagt energi på acceptans istället.

    – Att bebisbubblan inte nödvändigtvis är en bubbla för att man tycker det är så härligt att isolera sig hemma och gosa med sin bebis, utanför att man är helt knäckt och inte har nån energi eller tid överhuvudtaget till någonting utanför bubblan. Jag var trasig, utmattad, traumatiserad efter förlossning och bebis skrek jämt. Jag hade extremt svårt att förstå vad jag skulle njuta av som alla uppmuntrade mig att göra. Jag är tacksam att åtminstone en vän förstod mig och sa “bebisbubblan är en vidrig plats, men det blir bättre”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *