”Våga prata om det” versus ”skräms inte”?

”Våga prata om det” versus ”skräms inte”?

Någon skrev till mig

”Förlossningsrädsla ökar, och många vill få snitt utan medicinska indikationer.

Det ger oönskade konsekvenser på flera sätt”.

Det var på alla sätt en god ton i diskussionen, så anledningen till att jag tar upp ämnet är inte för att peka finger. Jag vill bara prata om det, eftersom jag inte planerar att sluta prata om förlossningsskador. Jag vill att vi lyfter de men som kvinnor får av alldeles vanliga graviditeter och förlossningar. Men också de mer extrema skadorna och symtomen. Smått och stort.

Jag ser det som att det finns helt andra personer som har som SIN uppgift att prata om andra nyanser av förlossningar. Om det positiva, det spännande, det häftiga, det inspirerande, det utmanande. Om den ”empowerment” som finns i att klara av en svår uppgift.

Det är inte min livsuppgift

Jag pratar om förlossningsskador, om trauman, om skit och elände.

För att jag inte tror att folk kan ha fantastiska förlossningsupplevelser? Nej.

För att jag inte unnar människor deras fantastiska förlossningar? Nej.

För att jag tror att alla förlossningar är livsfarliga? Nej.

Så här tänker jag:

  1. Jag vet inte om förlossningsrädslan faktiskt ökar. Jag tror att det kan verka så, men när man ser på statistiken så ökade kejsarsnitten fram tills för några år sedan. Men vi VET inte tveklöst just att förlossningsrädslan ökar. Att kejsarsnitten ökat kan också förklaras av andra faktorer, så som att svenska kvinnor blir gravida senare. Jag tror att uppfattningen är att förlossningsrädslan ökar för att vi faktiskt vågar prata om det nu. Det är (mer) accepterat att be sin barnmorska om att försöka få till stånd ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla nu, för att det faktiskt finns en ökad acceptans för detta i vårt samhälle.
  2. De flesta som önskar kejsarsnitt utan medicinsk orsak gör det på grund av svåra minnen av en tidigare förlossning. Önskan om kejsarsnitt är vanligare efter sexuella övergrepp och också vid ångest och depression. Generellt sett känner förstföderskor starkare oro än omföderskor. Mycket svår förlossningsrädsla är dock vanligare hos omföderskor. Och här kan jag känna att gränsen mellan vad som är ”utan medicinsk orsak” och vad som faktiskt är ”med medicinsk orsak” är ganska tunn. Jag vet personer som har stora besvär efter mindre bristningar där de på grund av bristande diagnostik får kejsarsnitt ”utan medicinsk orsak” nästa gång.
  3. Skillnaden mellan kejsarsnitt och vaginala förlossningar vad gäller risker för mamman är inte superstor. Saxat från Socialstyrelsen (se länk nedan):

”Resultatet visade en sjuklighet på 27/1 000 för kejsarsnittsgruppen jämfört med 9/1 000 för vaginalförlossningsgruppen (hysterektomi, trombos, infektion, sårkomplikation, anestesikomplikation eller hjärtstillestånd).”

Det är rena risker för akutsjukdom. Men riskerna för andra åkommor, framförallt på längre sikt, är större efter vaginala förlossningar. (I jämförelse så kommer 40-60/1000 få en sfinkterruptur vid en första förlossning).

Kvinnor kommer inte sluta föda barn för att vi pratar om riskerna.

Riskerna för kvinnor kommer heller inte försvinna för att vi låtsas som ingenting.

wp-image-849329055jpg.jpg
En av alla de gånger jag pratar förlossningsskador…

En klok tänkare från vårt kommentarsfält har skrivit:

”Tänker spontant att vägen fram för att inte orsaka mer förlossningsrädsla är att inte fortsätta undanhålla information och adekvat eftervård…Vad kostar inte alla dessa skador i jämförelse (lidande, sjukskrivningar, operationer osv) när det uppenbarligen går att påverka/förebygga?”.

Och precis så tänker jag med. Att enda sättet för att minska människors förlossningsrädsla är att berätta sanningen.

Typ:

  • Du som blir gravid har en femtioprocentig risk att drabbas av bäckensmärta under graviditeten
  • Du som föder vaginalt har en 90 % chans att spricka något under din första förlossning
  • Mellan 3-6 % får en sfinkterruptur under den första vaginala förlossningen (Nu är faktiskt siffrorna mycket bättre, på vissa sjukhus!)
  • Kejsarsnitt bidrar också med viss ökad risk för ohälsa, dels akut (ökad blodförlust med mera ) och dels på längre sikt (livmodertrubbel vid nästkommande graviditet med mera)
  • Att vara gravid och föda barn (oavsett förlossningssätt) ökar risken för urininkontinens
  • Vaginala förlossningar är största riskfaktorn för framfall.

Jag hävdar fortfarande att det handlar om att kvinnor behöver bemötas med så pass mycket respekt och förtroende, att utgångsläget är att kvinnor kan tänka själva, och kan ta informerade beslut om sin egen förlossning,

För vi kan inte komma ifrån att även inom vården finns en paternalistisk kultur där kvinnor förminskas.

Jag citerar en artikel jag citerat förut:

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Hur gärna vi än vill annat kommer barnafödande fortsätta vara slitsamt för kvinnokroppen, och det är förenat med risker.

Men om vi kan garantera kvinnor att vi:

  • Kommer tro på den när de berättar att de inte mår bra, och
  • Att vi kommer göra vårt allra bästa för att de ska få må bra igen

Så tror jag att vi kanske kan minska förlossningsrädslan?!

För vad är väl värre än att misstänka att man kommer fara illa av en händelse i livet, och att dessutom tro att ingen kommer bry sig efteråt?

Här har jag tänkt på samma ämne tidigare:

Feminism och kvinnorelaterad hälso-sjukvård

Information vs. förlossningsrädsla

Och två referenser:

Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan

C-section risks

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Previous

Next

9 Comments

  • Den sista meningen var precis det jag var och är rädd för: att jag skulle skada mig men att denna potentiella skada inte skulle vara en skada som vården/samhället skulle komma att bry sig om, oavsett fysisk eller psykisk. Skadan skulle liksom inkorporeras i mig och bli en del av mitt nya normala jag. ”Det är så det är att föda barn, Anna” sa ingen, men jag var rädd att få höra det.

  • För två veckor sedan gjorde jag mitt första kejsarsnitt. Har två fantastiska vaginala förlossningar sedan innan. Så för mig att få kejsarsnitt var lite av en sorg även om jag är tacksam att metoden finns så jag och min son tog oss levande från förlossningen. Men tycker det är tragiskt hur lite information man får efteråt. Låt plåsterna sitta tills de ramlar av och ring om du får feber, var typ den infon jag åkte hem med.. men nu då??

  • Viktigt och bra inlägg! Det är ju precis så det är, först får man inget veta, men sen när det man inte ville skulle hända faktiskt händer, då är det något man borde ha räknat med och förstått skulle vara konsekvensen av att föda barn vaginalt. Hur går detta ihop? Och varför i hela friden skulle det vara positivt att inte veta vad man ger sig in på. Jag kan inte förstå hur vi inom alla andra områden värnar om konsumenter och ägnar stor möda åt att kompensera för deras informationsunderläge och ställer lagkrav på att information ska ges på ett rättvisande och enkelt sätt, medan man inom vården helt bortser ifrån att informera om skador och bestående men vad gäller vf för att inte skrämmas. Att det inte informeras om det leder ju inte på något sätt till att det inte händer, snarare leder det bara till ökat lidande och obehag när man väl råkat ut för något och inte har någon aning om detta eller vem man ska vända sig till för att få hjälp. Intressant också om huruvida rädslan faktiskt ökar eller inte. Hur vet man det? det kan väl lika gärna vara som med att antalet anmälda våldtäkter ökar. Är det för att våldtäkterna ökar eller för att det har blivit mer ok att anmäla? Pratade med en fd chef på en av förlossningsavdelningarna i Stockholm som sa att kvinnor var precis lika rädda på 70-talet när han började jobba. Det vara bara det att på den tiden struntade man i det och tvingade dem att föda vaginalt ändå.

  • Sista stycket går rakt in i hjärtat för precis så känns det för mig. Har i femton år valsat runt i kvinnovården med kronisk vulvasmärta och även om jag på inget sätt fått det sämsta bemötandet, (vet många som bemötta betydligt värre) så är mitt förtroende näst intill obefintligt för kvinnovården.

    Jag tvivlar på att jag ens skulle vilja leva om jag också drabbades av en förlossningsskada med förvärrade problem som följd, har redan varit självmordsbenägen flera gånger under de här åren.

    Jag känner också barnmorskor på förlossningen i min stad och vet att det är ett stort lotteri om det ens finns möjlighet till två närvarande barnmorskor i slutet av förlossningen vilket är deras rutin för att minska bristningarna. Får jag sedan en bristning får jag flyga minst 70 mil för att nå ett bäckenbottencentrum.

    Hur ska man våga föda vaginalt med den vetskapen? Jag är hellre barnlös än utsätter mig för den risken.

  • Sista stycket går rakt in i hjärtat för precis så känns det för mig. Har i femton år valsat runt i kvinnovården med kronisk vulvasmärta och även om jag på inget sätt fått det sämsta bemötandet, (vet många som bemötta betydligt värre) så är mitt förtroende näst intill obefintligt för kvinnovården.

    Jag tvivlar på att jag ens skulle vilja leva om jag också drabbades av en förlossningsskada med förvärrade problem som följd, har redan varit självmordsbenägen flera gånger under de här åren.

    Jag känner också barnmorskor på förlossningen i min stad och vet att det är ett stort lotteri om det ens finns möjlighet till två närvarande barnmorskor i slutet av förlossningen vilket är deras rutin för att minska bristningarna. Får jag sedan en bristning får jag flyga minst 70 mil för att nå ett bäckenbottencentrum.

    Hur ska man våga föda vaginalt med den vetskapen? Jag är hellre barnlös än utsätter mig för den risken.

  • Tänker också att med större öppenhet kanske vi kan få ta del av fler berättelser om personer som har en förlossningsskada (tex. jag som har levatorskada) vilket verkligen är förjävligt men vars liv efter att ha hamnat rätt i vården och fått hjälp till vissa anpassningar (tex. för mig ett dagligt knip-pass & annan träning än löpning (som jag i ärlighetens namn ändå inte gillade)) inte alls är förjävligt. När förlossningsskadorna avmystifieras kanske det blir lättare för barnafödande att reflektera över för- & nackdelarna kring kejsarsnitt vs. vaginal förlossning – och om skador uppstår lättare att förstå vad en kanske måste stå ut med (tex. dagliga knip-övningar) & vad en ska kräva kirurgi för.

  • Jag var diffust rädd innan min förlossning som gick medicinskt bra för mig (trots klipp) och barn men jag är mer rädd nu, känns som att jag kom undan med blotta förskräckelsen och aldrig vill föda barn igen av risken att drabbas av skada (är också helt mentalt utmattad av att ha oroat mig för mitt underliv i snart ett år).

    Lite på temat ”Hela området skulle generellt sett gynnas av en mer omfattande tvärvetenskaplig forskning”:
    * https://www.miun.se/press/pressmeddelanden/2018-10/psykologiska-faktorer-bidrar-till-okad-forlossningsradsla/?fbclid=IwAR0BOopAXxBH_YdCHAus_HftqYInR8Hng8-9GySvrg7nZWiU696n_9siDBo
    * https://www.miun.se/press/pressmeddelanden/2018-10/forskning-om-forlossningsradsla-bor-vara-tvarvetenskaplig/?fbclid=IwAR2kXCI3fJgD9C8ENmoukJQvaSaeg6ARwJsrD3tSRZfph6whxUt3YiZXMxk

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!