Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Dagen innan

Vi hade fått kallelse till planerat kejsarsnitt tisdagen den 16 oktober. Enligt ultraljudet var detta på dagen 38+5, men vi hade en känsla av att bebisen kanske ändå var lite äldre än vad de uppskattat och att det kanske var i senaste laget att ha kejsarsnittsdatumet.

På lördagens den 13 oktober var Joseph och grabbarna på vår kolonilott och jobbade och jag var hemma och vilade. Jag brukar annars vara ganska rastlös och känns mig lite värdelös när jag bara vilar, men den här dagen kändes det som att det var det enda rätta. När Joseph och barnen var på väg hem så hördes vi och bestämde att vi skulle ha en extra myskväll med barnen. Vi köpte extra lördagsmys och satte på en långfilm som vi alla ville se, och lät barnen vara uppe lite extra sent. Vi njöt av den sista lördagskvällen som en familj på fyra, och jag tog verkligen tillfället att soffgosa med våra stora barn.

När barnen lagt sig startade något som jag upplevde som väldigt regelbundna sammandragningar. Vi hann prata om att det kanske, kanske skulle sätta igång riktiga värkar men att det inte riktigt kändes så. Jag ville gå och lägga mig och försöka sova bort det, och vi gick och la oss och sov gott hela natten.

Vad nu då?

På söndag morgon efter klockan 6 vaknade jag av en känsla av att jag fick någon slags flytning. Det var inte någon kraftig känsla, men jag gick ändå upp för att kissa och kolla läget. Väl på toaletten upplevde jag att det inte riktigt slutade droppa. Gick över och ställde mig i badkaret en stund, och efter ett tag kom det inget mer. Äh, tänkte jag, det var väl bara kiss och flytningar. Gick för att hämta nya trosor, och efter någon meter rann det till mer och mer. Joseph vaknade av att jag stod i hallen utanför vårt sovrum och sa ”ojdå” medan det droppade på golvet.

Vi vimsade runt lite i bestörtning innan vi fann oss i situationen att mitt vatten nog just hade gått, två dagar före det planerade snittet. Jag ringde in till förlossningen och vi fick en tid för att komma in på kontroll. Vi ringde också min mamma för att hon skulle kunna ta barnen. Det visade sig att hon hade två av barnens kusiner sovande hos sig, så hon fick ta med sig dem och raska sig hem till oss. De fick bara vakna och åka, så vi fixade i ordning lite frukost till mamma och alla barnen medan vi väntande.

Action!

Det kändes väldigt fint, pirrigt och spännande att få lite ”förlossnings-action”. Jag har ju heller aldrig haft någon erfarenhet av att vattnet går. När Wollmar föddes fick de ju ta hål på hinnorna när jag var typ 8 cm öppen. Och med Wilfred så pyste ju vattnet ut under kejsarsnittet. Jag uppskattar verkligen att få ha upplevt att vattnet gick!

Det kom en taxi och jag tog dubbla lager plastad frotté och satt på i bilen. Sen gick vi och ringde på hos förlossningen. Det kändes lite extra spännande att ändå få uppleva en spontan förlossningsstart. På förlossningen fick vi ett rum och en barnmorska ville bekräfta att vattnet hade gått. När de sett att det var fostervatten och inte bara flytningar konsulterades en läkare och de bestämde att det nog var lämpligast att köra snittet den dagen. Jag hade ätit lite frukost innan vi åkte hemifrån (på inrådan från barnmorskan i telefonen) men det ångrade jag djupt. Jag behövde ha varit fastande i 6 timmar, så snittet kunde tidigast bli klockan 13. Och då fick vi bara vänta.

Under den här tiden läckte jag fostervatten ”hela tiden”. Från att ha varit väldigt fascinerad och förtjust i fostervattnet började jag tröttna lite under dessa timmar. Det är ju extremt ovärdigt att gå omkring och liksom ”småkissa” på sig med olika mängd och hastighet under flera timmar. Inte ens när jag fick kateter så att jag helt säkert visste att det inte var kiss kändes det mysigt…

Lång väntan

Under de timmar vi väntade fick jag mer och mer smärtsamma sammandragningar. Jag tyckte att det kändes lite spännande att faktiskt få uppleva värkar en gång till i livet. Men när de började göra riktigt ont och komma mer regelbundet sa jag ändå till. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha en massa värkar eller börja öppna mig en massa. Hade det varit början på en vaginal förlossning hade det varit helt hanterbart, men jag hade nog ändå valt att börja med TENS i det läget. Istället fick jag då en spruta bricanyl som skulle stoppa upp det hela. Den fick ganska bra effekt de första timmarna. Snittet blev sedan fördröjt fram till tre. Den sista timmen hade jag fått tillbaks onda och ganska täta värkar och jag skulle precis be om en till dos bricanyl, men då var det istället dags att ta oss iväg till operation.

Ett akutsnitt är inte som ett planerat snitt…

Min förra kejsarsnittserfarenhet var ju ett planerat snitt, och det kändes ENORMT välstrukturerat och välregisserat. Rummet liksom myllrade av effektiva människor som visste exakt vad de skulle göra. På det här ”akuta” snittet var det mer osynkat. Inte alls oproffsigt eller rörigt, men det var en helt annan (lite trevande) stämning i rummet. Narkosläkaren kom och skulle börja sätta ryggbedövningen och tvättade min rygg. Sen ringde hans jourtelefon och jag fick sitta där spritt språngande naken och med nytvättad rygg ganska länge medan han pratade klart. Jag fattar ju helt situationen, men det var kanske inte det ögonblicket jag kommer minnas med mest värme… Han kom tillbaks och satte bedövningen och det kändes helt okej. Jag tror faktiskt att jag upplevde det värre förra gången. Sen fick jag lägga mig ner och de började med alla förberedelserna. Mitt blodtryck och min puls sjönk ganska drastiskt och de fick testa flera olika läkemedel för att få det att stabiliseras innan de hittade rätt.

Strul med bedövningen – sövd!

De nöp i magen för att testa om bedövningen tagit och det var några ställen som jag upplevde att nypet kändes som ett myggbett. De väntade lite och efter en stund verkade de ändå nöjda med bedövningens effekt.

Sen var det dags att börja kejsarsnittet. Joseph stod och tittade över skynket och hann rapportera att de satt hudsnittet och kommit in lite längre. Men när de började tänja upp magen mer så visade det sig att bedövningen inte tagit fullt så högt som den hade behövt, och jag kände alldeles för mycket.

Narkosläkaren avbröt då och sa att de var tvungna att söva mig. Han bad om ursäkt till både mig och Joseph och sa att han trodde att han satt bedövningen tillräckligt högt, men att det inte hade räckt. Han höll en syrgasmask över mitt ansikte medan narkossköterskan satte sövningsmedel i min infart på handen, och jag somnade medan narkosläkaren stod över mig och tittade mig i ögonen.

Lite lättad

Jag hann inte bli besviken eller så när jag insåg att jag skulle sövas och missa bebisens födelse. Grejen är att jag under alla de timmar vi tillbringat med att vänta hunnit bli så pass nervös för de potentiellt obehagliga momenten under snittet att jag faktiskt kände att det var rätt skönt att slippa vara vaken och medveten. Jag hann tänka ”men tänk om jag inte vaknar” precis innan jag blev sövd, men var inte på allvar särskilt rädd för detta.

Waldos födelse: Hände utan mig…

När jag vaknade till är tid och rum helt snurrigt för mig. Jag har vaga minnen av att bli rullad i en säng till ett hörn (utanför?) uppvakningsavdelningen och att ”min” narkossköterska satt i närheten och höll koll. Jag fick lite vatten. Jag gissar att jag kanske sov bort en stund, men det kändes som bara ett par minuter till så kom barnmorskan som varit med på snittet. Jag fick fråga om bebisen och Joseph och fick höra att de mådde bra. En stund senare kom de till mig och jag fick upp bebisen på bröstet. Han fattade galoppen med amningen med en gång och det kändes exakt så självklart att ha honom som jag hoppats på.

Vi fick bli nerrullade tillbaks till rummet på förlossningen som vi varit på under dagen. Där hade Joseph och Waldo redan fick vara i någon timme. Joseph hade fått en förlossningsbricka och jag fick ytterligare en när jag kom. Sååå gott efter närmare 12 timmars fasta. Jag hade dock väldigt ont i halsen efter sövningen. Vi var där i några timmar medan vi väntade på ett rum på BB och jag ammade lite och var nog också mest bara groggy.

Till BB

När vi kom upp till BB hade jag vaknat till lite mer och det började på kväll. Redan innan det var läggdags kände jag att kroppen var redo att börja röra lite på sig och jag gick lite inne på rummet och efter en stund tog vi också en vända i korridoren. När vi skulle sova kunde jag också komma upp och borsta tänderna. Det kändes så häftigt!

Första natten med Waldo var bra. Han hade mycket fostervatten i lungorna och behövde hjälp att få hosta och kräkas upp det. Sen åt han en del och bajsade en del. Men vi fick sova halvtimmar här och där. Jag fick be om morfin en gång på kvällen, en gång på natten och en gång på morgonen därpå. Men när det väl kickade in så mådde jag super och kunde komma igång med lätthet. Det var första gången som jag kunde promenera ut och sitta och äta frukost i matsalen morgonen efter en födsel!

Syskonmötet och hemgång

Waldos första dag var lugn. Han åt och sov. Vi med. Det gjordes lite kontroller på mig förstås, men överlag kändes det som att vi som tredjegångsföräldrar fick vara väldigt mycket i fred. På eftermiddagen kom min mamma med Wollmar och Wilfred och de fick träffa Waldo för första gången. De var sååå fina med honom! Sedan tog Joseph storbarnen och åkte hem, och jag stannade själv med Waldo över natten. Det gick bra men var en utmaning med kanske 5-6 blöjor, långamningar och att sköta alla förflyttningar av mig och Waldo själv. Men det gick!

Joseph kom till oss på BB efter att ha lämnat storbarnen på förskola och skola. Vi gick på barnläkarbesöket och åt lunch och fick sen okej att åka hem, tidigare än de 48-timmarna som är brukligt. Det var skönt!

Låt oss presentera:

Waldo föddes den 14 oktober, i vecka 38+3 enligt ultraljud, dagen innan BF enligt sista mens.

Han vägde 3270 och var 49 cm lång. (Ganska mycket mindre än jag trodde, haha..)

Det var såklart värt det

Jag har inte älskat den här graviditeten, det ska alla veta. Men en sekund efter att Waldo landat på mitt bröst var allt glömt och förlåtet. Han är den underbaraste lilla varelse och han är allt vi önskade!

Previous

Next

13 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!