Moa Hjelmer, tiden efter första graviditeten

Moa Hjelmer

Moa Hjelmer, tiden efter första graviditeten

 

Det här är det andra av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!

Återhämtning efter första graviditeten

Förlossningen var  i maj och jag hade redan börjat tänka träning. Men ganska snabbt kände jag att jag nog inte ville börja träna direkt. Det var alldeles för spännande att helt plötsligt få kalla sig mamma och gå runt med barnvagnen och amma och byta blöjor. Jag hade dessutom väldigt ont de första två veckorna och fokuserade i och för sig på en sorts träning, att kunna gå promenader med barnvagnen och hunden snabbare och snabbare. Målet var inte att gå i powerwalk-tempo men att kunna gå i vanlig hastighet för i början så kunde jag knappt gå alls.
När jag började känna mig ”normal” igen, att vanliga vardagsbestyr inte kändes jobbiga längre då började jag återigen tänka träning. Men jag ville fortfarande inte börja riktigt än. Då bestämde jag mig för att helt enkelt ta sommarlov. Jag hade nämligen inte haft ett riktigt sommarlov sen jag var 13 år då somrarna är högsäsong för friidrottare och tävlingar har prioritet.
Den enda träningen jag skulle göra under juni och juli bestämde jag var knipövningar. För jag vet att det är superviktigt efter förlossning och för mig som vill tillbaka till en elitsatsning. Tanken på att kissa på sig på en tävling kändes som en mardröm så jag var högst motiverad. När augusti kom hade jag dock fått en stor dos av sommar och vila. Nu kände jag att det var dags att börja träna lite försiktigt. Så jag gav mig ut på joggingtur. Första veckan kändes bra. Veckan därpå provade jag att springa på bana för första gången. Det kändes mindre bra. Allt var tungt och jobbigt. Jag kunde inte sätta fingret på det men allt kändes verkligen bara dåligt.

Medicinskt team

Som elitidrottare har jag under åren byggt upp ett medicinskt team som jag litar på och som hjälper mig med sina olika kompetenser att hålla mig skadefri. Det var dags för ett besök hos min medicinskt ansvarige för bedömning. Så där stod jag några dagar senare hos Kiropraktor Fredrik Vare. Hans bedömning var inte kul att höra. Jag hade koll på de nedre musklerna efter alla knipövningar men jag hade inte alls jobbat med magmusklerna, så de var fortfarande delade på mitten och ur funktion. Det var därför allt hade känts så jobbigt på banan, inget stöd av magen och ryggmusklerna hade fått jobba dubbelt. Tillbaka till ruta ett. Mer knip men också andningsövningar och magindrag och massa småövningar som mest känns som en pina när man så gärna vill ut och springa.

Men det funkade och lagom till att den hårda träningen med min träningsgrupp skulle dra igång i september så var jag redo. Återigen så passade det mig bra att börja där, från grunden, att springa mycket men inte så snabbt.

Myter

En bidragande faktor till att jag hade kvar min magmuskeldelning och inte aktivt försökt arbeta tillbaka magen, var nog att jag hade hört massa saker sägas om återhämtning efter graviditet. Som att efter förlossningen så ”lagar” kroppen sig själv, eller efter ett tag så går kroppen ”tillbaka”, som att det skulle ske automatiskt på något sätt, typ, vi föder barn och sedan bara studsar allt tillbaka på plats igen om man bara ger det lite tid. Jag förstod inte att man faktiskt måste hjälpa kroppen att återhämta sig, genom övningar och lättare träning, för jag hade hört de här orden sägas för många gånger av för många olika människor. Det är ju ironiskt egentligen att jag som dagligen jobbar med min kropp köpte att det här var något som jag inte behövde tänka på eller jobba med, för kroppen fixar ju det här. Och jag kände mig faktiskt ganska dum när jag insåg min okunskap. Kroppen är ju förstås fantastisk ska ändå sägas för en viss del av det ovan stämmer ju, livmodern går ”automatiskt” tillbaka, och en läkningsprocess sker absolut samt att magmusklerna sakta återgår till sin plats. Men det viktiga jag lärde mig var att även om muskler och annat återgår så betyder inte det att funktionen återgår. Det vill säga, man kan behöva lära sig på nytt att använda musklerna. Den lärdomen är ju livsviktig för mig som elitidrottare. Jag fick helt enkelt acceptera att jag var svagare än vad jag hade trott och hoppats på och börja jobba utifrån de premisserna.

Helig vrede

Förutom att fokus här låg på att ständigt jobba framåt, så väcktes samtidigt någon slags helig vrede hos mig. Att behöva famla i blindo efter en graviditet för att bara hitta normal funktion igen, det är ju helt orimligt egentligen!? Vart är vården? Vart finns stödet för nyförlösta mammor? Varför ska man behöva söka reda på all fakta själv? Behöva hitta hjälp själv? Inte informeras om att det krävs träning för att hjälpa kroppen att återhämta sig bättre?
Det man får är ett besök hos barnmorskan efter förlossningen. Ett enda besök, som man dessutom måste ringa och boka själv. På det besöket ska man hinna prata preventivmedel, psykiskt mående, fysiskt mående, urininkontinens, hur förlossningen gick, amning, analinkontinens och kanske hinna upp en sväng i gynstolen också så att barnmorskan får ta sig en snabb titt.
Det är orimligt, och ovärdigt landet Sverige som i mångt och mycket är föregångare på massa områden.
Det som skulle vara rimligt vore om det automatiskt ingick en uppföljning av den nyblivna mamman, exempelvis 10 besök hos fysioterapeut för att stärka upp kroppen efter den enorma påfrestningen en graviditet innebär. Och dessutom ett par samtal med psykolog för att hjälpa till under omställningen till det nya livet. Som något slags minimum. Jag har många gånger tänkt att det vore intressant att titta på siffror över antalet mammor som är sjukskrivna, hur många pajar inte sina ryggar och höfter under småbarnsåren och söker sedan aldrig hjälp? Jag tror att det kostar samhället Mer att långsamt bryta ner kvinnor som fött barn tills de sjukskriver sig än vad det skulle kosta att införa en sådan reform som automatisk uppföljning.

Comeback

Allt gick väldigt bra med comebacken efter mitt första barn. Min dotter var redan som 1-åring väldigt berest. När hon var 7 månader åkte vi på vårt första träningsläger tillsammans i Sydafrika. Tävlingarna rullade på och ytterligare träningsläger i Florida och sedan VM i stafett på Bahamas hanns med under den här tiden. Jag kände att jag inte var i samma form som före graviditeten men jag var ändå tillbaka på väldigt hög nivå mindre än 1 år senare.

Men sedan kom skadorna. Jag fick ont i ett knäveck och säsongen fick avslutas tidigare än önskat. Jag och min tränare bollade träningsupplägg och kunde inte riktigt avgöra vad som hade orsakat skadan. Om det var jag som var svagare och inte orkade med, eller för att vi hade kört för mycket kvalitet för tidigt var tankar som dök upp. Vi kom fram till ett nytt upplägg där kvalitet fortfarande var viktigt i träningen men att jag behövde mer kvantitet för att orka. Någon slags kompromiss.

Förskolebaciller

Jag har nog aldrig varit så hårt tränad som jag var det året. Jag tränade oerhört mycket och det funkade bra eftersom min dotter nu gick på förskola, hon började i augusti när hon var 1 år och 3 månader och nu kunde jag träna ostörd och ha full fokus på min satsning. Men samtidigt som jag tyckte att det var skönt att få göra detta så började tankarna på ett syskon pocka på min uppmärksamhet. Och längtan växte sig allt starkare. Vi var nu inne på ett OS-år, 2016, och visst hade jag en dröm om att ta mig dit, men mina förberedelser var allt annat än på topp. För visst hade jag tränat hårt och mycket, men jag hade också missat en del vitala delar på grund av sjukdom. Förskolebacillerna var nämligen inte nådiga och både jag och min dotter var väldigt sjuka flera gånger. Men drömmen om OS levde ändå, och jämte den drömmen om ett syskon. Så varför inte kombinera? Det verkar ju trots allt vara min grej. Jag och min man resonerade på så vis att det gör ju inget om jag redan är gravid under tävlingssäsongen, det dröjer ju ett par veckor innan det är ett hinder för min satsning. Sagt och gjort och så var jag gravid igen!

Skadad

Men den kombinationen jag hade önskat gick inte vägen. Det blev inget OS, det blev faktiskt ingen säsong alls, för i en av de första tävlingarna jag gjorde på säsongen så slet jag av en del av muskeln i baksidan. Det var förstås tungt till en början men jag hade samtidigt något annat positivt att fokusera på, ett till barn i magen. Jag vet inte om den här skadan uppkom till följd av den hårda träningen jag gjort eller om det var så att jag var påverkad av att vara gravid eller om det helt enkelt var att jag hade otur just den dagen. Och det vet jag fortfarande inte. Men i efterhand så har jag dragit lärdom av vad jag gjorde som kan ha påverkat uppkomsten av skadan och sett till att jag inte upprepar samma saker igen. För det finns ju inget facit man kan följa här utan det är lite av ett klippande och klistrande och trial and error när det gäller en idrottslig elitsatsning.

Imorgon kommer fortsättningen – om andra graviditeten och tiden efter!

Previous

Next

One Comment

  • Jätteintressant skrivet! Speciellt under din rubrik ”Helig vrede” -Där är vi många skadade som känner igen oss. Jag var till sjukgymnast första gången när barnet var ca 4 mån tror jag. Hade hemsk icihas ner i högra benet, från ländryggen, hemska tyngdsmärtor från underlivet och galen svanskotesmärta. Fick ingen behandling, då han sa att det måste gå ett år efter förlossningen, vilket enligt honom var den tid kroppen o skelettet behöver för att återhämta sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!