Dina erfarenheter: Kejsarsnitt

Dina erfarenheter: Kejsarsnitt

Jag håller på med olika projekt (böcker, föreläsningar, blogginlägg etc) som på olika sätt syftar till att både folkbilda och bidra till förbättringsarbete inom kvinnosjukvården. I detta arbete är det otroligt viktigt att kunna belysa fler perspektiv än mitt eget. Därför kommer jag i flera inlägg be er om era upplevelser, erfarenheter och tankar utifrån olika teman. Jag ber att både dela med er av positiva och negativa saker om det går!

Och jag kommer alltså kanske använda era citat, men har för regel att alltid avidentifiera så mycket jag kan. Jag kommer därför inte ge var och en av er cred för era bidra sådär ”offentligt”, men ni ska veta att jag är OTROLIGT tacksam för varje berättelse jag får ta del av.

Berätta om ditt kejsarsnitt!

  • Var det planerat? Varför?
  • Blev det akut? Varför?
  • Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
  • Hur var processen att få snitt?
  • Hur upplevde du snittet?
  • Fick du några komplikationer?
  • Hur upplevde du eftervården?
  • Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
  • Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
  • Positiva och negativa händelser kring snittet?

Och;

  • Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
  • Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)

Berätta allt du kommer på och vill dela med dig av! 

Previous

Next

83 Comments

  • Var det planerat? Varför? – Jag fick ett planerat snitt eftersom jag fått en sfinkterruptur med första barnet och fortfarande hade problem efter den skadan.

    Hur var processen att få snitt? – jag upplevde det som väldigt smidigt. Hade en fantastisk BM på MVC som jag hade träffat tidigare och som visste om min historia samt psykiska och fysiska men. Hon lugnade mig från vecka 8 ungefär om att jag inte behövde tänka på detta och att det var självklart att jag skulle få snitt. I vecka 27 (tror jag) fick jag träffa en läkare som snabbt beviljade snittet. Snitttiden fick jag några veckor senare.

    Hur upplevde du snittet? – snittet var helt otroligt och samtidigt väldigt surrealistiskt. Gjorde inte ont men vissa delar var obehagliga så som BT-fall och trycket och rycken när de plockade ut bebisen.

    Fick du några komplikationer? – ja läkaren punkterade ett kärl och jag förlorade 1,6l blod. Det var dock inget jag led av efteråt.

    Hur upplevde du eftervården? – den var helt ok. De flesta i personalen på BB var jättegulliga! Efter jag hade kommit hem fick jag små ytliga infektioner i snittet och då visste jag inte vem jag skulle vända mig till men bad min bvc-sköterska att titta på det och hon sa att det inte var något att oroa sig för utan bara hålla rent. De läkte rätt snabbt.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? – jag hade inte så mycket frågor. Hade googlat på allt!

    Har du upplevelse av fler födslar? – Ja en vaginal som slutade med sugklocka, yttre press och sfinkterruprur.

    Likheter och skillnader? – Som natt och dag. Ingen likhet alls! Vaginalt var ett trauma. Snitt skulle jag kunna göra 100 ggr till.

    Positiva och negativa händelser kring snittet? Negativt: infarten jag fick innan snittet sattes i handleden på min dominanta hand vilket försvårade att ta hand om bebisen på bb sen. Fragminsprutorna gjorde ont och jag är spruträdd!
    Positivt: Knöt an direkt med min bebis. Hade inte särskillt ont vid snittet (glömde ibland att ta mina smärtstillande). Fick stöd och peppning av personalen på BB om jag hade frågor eller farhågor. Andra natten tog de dessutom hand om min då upprörda bebis så att jag fick sova ostört några timmar. Obeskrivlig lyx som nyförlöst! Dessutom hade jag knappt något avslag. Som en mens ungefär. (Till skillnad från första då jag blödde som en gris och det var inte helt borta förrän efter 8-9 veckor)

    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) – Egentligen inte någon. Men kanske lite tydligare direktiv om när jag skulle ta bort striparna över snittet och hur mycket jag egentligen fick lyfta. När vi åkte hem fick jag till mig att ”inte lyfta för tungt i någon månad eller så”.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) – Lämplig och enkel core-träning. Hela insidan är ju som en sladdrig gardin efter att man haft en stor bebis där inne. (Så var det med första också) Hade velat ha lite tips på enkla övningar för att stärka mig och få upp hållningen snabbare.

    Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är en av dem som ser snitt som en lyxväg. Min återhämtning gick så mycket snabbare både fysiskt och psykiskt. Efter ca 2 veckor levde jag som vanligt och efter 3 veckor lyfte jag även som vanligt. Jag förringar verkligen inte de kvinnor som haft en tuff återhämtning men min gick snabbt och det är ju också viktigt att veta att det kan bli så också.

  • Var det planerat? Nej
    Blev det akut? Varför? Ja, jag öppnades aldrig, fick feber och bebis bajsade i fostervattnet.
    Hur var processen att få snitt? Tycker det tog tid, de kunde tagit beslutet tidigare.
    Hur upplevde du snittet? Bra, tryggt, skönt att någon annan tog kontroll.
    Fick du några komplikationer? Nej
    Hur upplevde du eftervården? Obefintlig
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Nej, upplevde mig ej prioriterad.
    Har du upplevelse av fler födslar? Nej
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Kände mig trygg, omhändertagen under snittet, fin personal. Beslutat kunde tagits tidigare, kändes som att jag plågades i onödan och inte togs på allvar innan.
    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) inget speciellt.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? Hur jag ska förhålla mig till kroppen, vad jag kan kräva när, hur det ska kännas, vilka men eller probl som kan uppstå efter samt hur man ska träna.

  • Jag har alltid tänkt att vaginal födsel, det är verkligen inte för mig. Om jag någonsin blir gravid är det snitt som gäller. Vi blev gravida tillslut. Min sambo var insatt redan från innan graviditet att det kommer bli födsel genom snitt. Jag tog upp att jag ville ha kejsarsnitt redan med min barnmorska. Hon kunde inte skicka remissen förens i vecka 20. Fick min första samtalstid i vecka 30. Om det hade att göra med att det var mitt i sommaren att göra vet jag inte. Jag ville bara få godkänt på papper så jag slapp oroa mitt led av extrem ångest inför att kansle få föda vaginalt ända fram till vecka 36 då jag fick träffa läkare och fick snittet beviljat. Önskar att det kunde ha skett så mycket tidigare för började bonda med magen / bebis först efter att jag fick ett ja. Jag läste många bloggar och historier om att det skulle vara så väldigt svårt att få igenom planerat kejsarsnitt. Men för mig var det inga problem. Blev lyssnad på direkt av min barnmorska och fick träffa en väldigt förstående läkare. Men att processen var så fyrkantig och att man fick ”igenom” det så pass sent var för mig rena terrorn!
    Själva snittet då: fantastiskt! Vilket härligt gäng! Det var det avsolut häftigaste jag varit med om. Både jag och sambon kände oss så trygga! Allt gick så fort men vi fick så fin information!
    Inga komplikationer! Bebis mådde hur bra som helst. (40+0) BB (SöS) var grymt! Vilka stjärnor som jobbat där!
    Att jag sen inte kunde ta hand om bebis på 7 dagar var en smärre chock. Jag kämpade mig hem efter 2 nätter och en hel dag. Fick stanna om jag ville men ville komma hem. Bytte min första blöja efter 7 dagar. Hade verkligen väldigt ont!
    Sambon fick göra allt. Jag knaprade tabletter och sov. Efter 2 veckor gick jag dock snabba promenader med vagnen så återhämtningen från dag 7-14 gick väldigt snabbt! Kom igång lite med träning mamma mage app från vecka 4. Började träna som vanligt (Crossfit) i månad 3 efter ordentlig upptrappning av träning (samt ok av barnmorskan som kollat magmuskler och bäckenbotten)

    Men att inte bli sjukskriven efter kejsarsnitt är för mig en gåta.

  • Var det planerat? Varför? Nej, men jag visste att det kanske skulle bli så. Jag hade lågt sittande moderkaka ochmyclet blödningar.

    Blev det akut? Varför? Ja. På grund av att jagfixeringen kraftig blödning i v. 35. Jag sattes igång med förhoppning om att föda vaginalt men bebisens hjärtljud försämrades p g a blödningarna så det blev akutsnitt.

    Blev det ett omedelbart snitt? Varför? Nej, de hade lite tid att förbereda operationen.

    Hur var processen att få snitt? Beslutet fattades av två läkare och en barnmorska i förlossningsrummet. Det kändes som ett tryggt val.

    Hur upplevde du snittet? Jättejobbigt! Läkaren kom inte in hela vägen till bebisen utan började rota runt utanför fosterhinnan. Det gjorde väldigt ont. Jag hörde (eftersom man är vaken) hur stressade de blev. De började ropa på varann. Jag tänkte att jag eller/och barnet kommer dö!

    Fick du några komplikationer? Förutom psykiska men efter det trauma jag upplevde fick jag också en infektion i snittet. Det tog 5 månader innan det var läkt.

    Hur upplevde du eftervården? Jag fick bra hjälp med det psykiskt jobbiga. Jag o min man träffade kurator på kvinnokliniken. Det var jättebra! Jag blev sjukskriven för nedstämdhet via VC. Vad gäller mitt snitt som inte läkte var det svårare. Jag vände mig till både MVC, förlossningen och VC för jag visste inte vart jag tillhörde. Jag fick olika råd om hur jag skulle badda såret, men inget hjälpte. Tillslut fick jag tid hos läkare hos MVC där hon direkt konstaterade infektion så jag fick antibiotika. Då läkte det., efter 5 månader.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Ja, jag fick mycket stöd från specialistmödravården. Men jag hade ju en besvärlig graviditet i o m alla blödningar och alla visste att det skulle sluta dramatiskt. Däremot var min MVC-läkare ganska oförstående. Hon ifrågasatte alltid att jag skulle vara sjukskriven. Jättejobbigt att sitta och försvara sig, särskilt eftersom läkarna på spec-mödravården hade sagt att jag skulle vara sängliggande. De hade helt olika åsikter. Jag blev inlagd tillslut och blev väl omhändertagen där. Och efter snittet kom både läkaren och barnmorskan och pratade med mig på mitt rum. Däremot skulle jag kallas för uppföljning hos läkaren. Men det har de nog glömt bort för det var 8 månader sen. Jag tycker däremot att jag fick bra hjälp att bearbeta min hemska upplevelse av förlossningen och snittet via kuratorn.

    Har du upplevelse av fler födslar? Ja, en vaginal också.

    Likheter och skillnader? Otroliga skillnader. Jag skulle kunna föda vaginalt många gånger till, men ett sånt här snitt vill jag aldrig vara med om igen!

    Positiva och negativa händelser kring snittet? Positiva: att barnen klarade sig (trots syre- och blodbrist när det kom ut)
    Negativa: känslan av total utlämnande, att höra hur någonting är på väg att gå riktigt dåligt, känslan av att man ska dö. Smärtan när de letade efter barnen i magen. Det vad hemskt! Sen att jag inte fick vara med mitt barn på flera timmar efteråt när jag låg på uppvaket, utan att veta alls hur det hade gått med henne. Det var fruktansvärt! Smärtan efteråt var också jättetuff! Lång återhämtning jämfört med min vaginala förlossning.

    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) Vilken stor operation det faktiskt är. ex att det ka vara svårt att ta sig ur sängen första dagarna.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) hur man ska leva om man samtidigt har problem med sårläkningen. Kan man fortfarande lyfta efter 6-8 v även om såret varar sig? Jag tycker man fick bra information om hur man förhåller sig om ”allt är som det ska” de första dagarna och kanske veckorna. Men hur gör man annars, om det inte ”följer den normala läkningsprocessen” ? Och hur förhåller man sig efter att de där första 6-8 veckorna har passaren? Det fick man ingen information om…

    /Frida, mamma till Judit 8 månader och Bror 3 år

  • Var det planerat? Varför? Jag valde snitt då det var ganska nytt att få föda vaginalt som kvinna med hiv och jag hade i flera år varit inställd på att föda med KS så det blev för jobbigt att ställa om mentalt för mig.

    Hur var processen att få snitt? Väldigt enkel, sa att jag ville ha snitt och sen bokades det in.

    Hur upplevde du snittet? Lite obehagligt då det ändå är en bukoperation men ingenting var så jobbigt som jag hade föreställt mig ändå.

    Fick du några komplikationer? Jag förlorade troligtvis mer blod än det som stod i journalen och hade lågt hb länge efter snittet. Var nere som lägst på 76 i hb. Var envis på ett dumt sätt och ville inte få blod. I efterhand skulle jag ha gått med på järninjektioner i alla fall. Men inga komplikationer med själva snittet/operationen.

    Hur upplevde du eftervården? Väldigt bra. Fick bra smärtlindring och bra tips kring hur jag kunde tänka vid rörelser och så. Var envis och ville hem så åkte hem efter två dagar.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Fick väldigt bra information både innan, under och efter.

    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader? Ja, födde barn tre år senare igen men då vaginalt. Så det är inte mycket likheter mellan födslarna.

    Positiva och negativa händelser kring snittet? Skönt att ha kontroll. Var vaken så jag missade inget. Min man var med på uppvaket och hela familjen var tillsammans hela tiden. Det negativa var att det tog ett par månader innan jag hade full känsel vid ärret igen och att det kunde ömma när barnet blev större och gärna hoppade på magen men annars inget negativt.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? Att avslaget inte skulle påverkas direkt. På en del sidor står det att det blir mindre men så var det inte för mig.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) Hade troligtvis underlättat återhämtningen om jag fått råd kring träning eller så efter KS. Fick väldigt ont i ryggen efter snittet och det var nog för snedbelastning då jag var öm.

  • -Var det planerat? Varför?
    Ja, kan inte tänka mig något annat sätt att föda på. (Har flera ivf-behandlingar + MF i bagaget så ville ha en förlossning där jag verkligen kunde känna mig trygg)
    -Hur var processen att få snitt?
    Inga problem, mötte väldigt förstående personer inom vården.
    -Hur upplevde du snittet?
    Väldigt fint! Och en aning surrealistisk.
    -Fick du några komplikationer?
    Nej, inte direkt. (Problem med att få igång kisseriet efter katetern dock)
    -Hur upplevde du eftervården?
    Bra!
    -Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Japp!
    -Har du upplevelse av fler födslar?
    Nej.
    -Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Tyckte allt var väldigt fint och bra! Kan inte direkt komma på något negativt, det är ju en stor operation, men jag/ min sambo ser bara positivt på upplevelsen samt all personal som närvarade.
    Och;

    -Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Ingen, var väldigt insatt/ påläst.
    -Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Ingen, har läst mig till en massa info.

  • Var det planerat? Varför?
    Blev det akut? Varför?
    Akut, pga att jag fick feber och bebisen började må dåligt. Förlossningen gick inte heller framåt (igångsättning efter lång vattenavgång).

    Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Hur var processen att få snitt?
    Snittet behövde genomföras snabbt, men det kändes aldrig stressat eller otryggt.
    Jag kände att jag verkligen inte orkade mer och bad min sambo hjälpa till att övertala personalen om att göra ett snitt. När han tog upp det sa dom ”bra, för vi har bestämt att det måste bli så”. Så den processen var verkligen smidig.

    Hur upplevde du snittet?
    Jag minns mest att jag var fruktansvärt törstig. Det var nästan det enda jag kunde tänka på. Men det gick snabbt och jag tyckte inte det var speciellt obehagligt. Efteråt började jag skaka okontrollerat som en rejäl frossa. Fick höra att det är rätt vanligt och jag fick nån medicin som hjälpte efter en stund.

    Fick du några komplikationer?
    Nej.

    Hur upplevde du eftervården?
    Bra. Jag fick hjälp på BB med att ta mig upp ur sängen och bra hjälp med smärtstillande. Fick även ett väl tilltaget utskrivningssamtal med en läkare jag fick stort förtroende för.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Hade kanske önskat mer info om hur mycket man fick lyfta och när, samt mer exakt vad som kan hända om man lyfter för tungt. Går stygnen upp? Går nånting sönder inuti även om det ser bra ut i huden?

    Har du upplevelse av fler födslar?
    Ja, en vaginal förlossning. Även den ganska långdragen med grad 3-bristning som följd. Den var med barn nummer 2.

    Likheter och skillnader?
    Jag kände mig till stor del trygg och hade förtroende för personalen båda gångerna. Återhämtningen gick mycket snabbare efter snittet. Efter ett par veckor rörde jag mig som vanligt. Efter vaginala förlossningen kunde jag ha ont så jag grät i över 6 veckor efteråt. Behövde ta smärtstillande i full dos mycket längre tid då.

    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Känner att jag ändå kom ut på andra sidan ganska oskadd. Nu i efterhand tror jag att en grad 4-bristning hade varit snudd på oundviklig pga stort barn, utdragen förlossning och att det var första barnet.
    Negativt var att snittet gjordes mitt i natten och jag hamnade på centraluppvak i flera timmar. Där får inte anhöriga vara med så jag fick alltså inte träffa bebisen på flera timmar. Tror det var bidragande orsak till en del amningsstrul senare.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Kommer inte ihåg. Pga beräknat stort barn var det prat om kejsarsnitt redan i förväg, så jag läste på massor utifall att. Det hjälpte mig mycket, tror det hade kunnat bli lite traumatiskt annars.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Grundläggande bålträning. Jag träffade sjukgymnast efteråt på eget initiativ – det borde ingå i uppföljningen ändå! Fick även hjälp av kompis som är utbildad inom mammamage.

  • *Var det planerat? Varför?
    Ja, mitt snitt planerades dagen innan det genomfördes. Detta pga bebis i säte (känt) och förlossningen startade inte och jag gick in i 41+0(man genomför inte vaginal sätesbjudning efter 41+0)
    *Hur var processen att få snitt?
    Mycket snabb, så snabb att det var omtumlande och kändes mer akut än planerat. Önskvärt hade varit att hela tiden ha den tiden i planeringen och boka av om förlossningen startat.
    *Hur upplevde du snittet?
    Jag hade väldigt ont direkt efter. Kände mig väldigt handikappad och som en patient. Även om återhämtningen ändå var snabb och komplikationsfri så tog det en månad innan jag kände mig hel igen.
    *Hur upplevde du eftervården?
    Vilken eftervård är min spontana tanke. Blev utskickade från bb lika snabbt som om det hade varit en vaginal första förlossning. Hade svårt att gå ut från bb själv och vi hade bett att få stanna.
    *Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Jag hade googlat mycket. Så kanske inte direkt frågade så mycket.
    *Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
    Förlossning två vaginal och klipp. Direkt efter den vaginala förlossningen kände jag mig stark, kunde stående aktivera mina magmuskler bra och var uppe och gick bara någon timme efter att ha blivit ihopsydd.
    Den ”akuta” tiden efter kände jag mig så mycket starkare efter den vaginala förlossningen. Kände mig redo att börja träna. Kroppen (ej inräknat bäckenbotten) kändes stark och som om inget hänt ungefär, ffa jämfört mot snittet då det kändes som att man delat mig på mitten.
    Men efter ca 7 veckor är skillnaderna precis tvärt om. Då hade snittet läkt och det var verkligen som om ingenting hade hänt med min kropp.
    Medan efter den vaginala förlossningen så hängde bäckenbotten verkligen inte med och återhämtningen av den var mycket långsam.
    *Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Den akuta fasen (ca 4 första veckorna) var hemska för mig som är en tränande människa. Kände mig svag och oduglig och hade ont. Sen var allt som vanligt.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Hur ont det kan göra efteråt, hur mycket patient man faktiskt är inledningsvis. Att tarmarna ballat ur totalt när man får spinal och den går ur!! Magen var större av gaserna då tarmarna kom igång än innan jag förlöstes!! Hade jätteont av det!
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om?
    Jag känner att jag hade bra koll. Började med övningar för att aktivera magen så fort jag inte hade akut ont längre. Balansövningar och liknande.

      • Nu blev jag nyfiken. Brukar det ske samma dag? Drabbar det alla som får spinal eller sker det bara vid förlossning? Jag jobbar dagligen med patienter som fått spinalbedövning på ett uppvak men ingen har klagat på gasighet. Jag träffar dock aldrig dem som gjort vakna snitt då de går direkt till förlossningen på mitt sjukhus.

  • Var det planerat? Varför?
    Nej,
    Blev det akut? Varför?
    Jag fick ett väldigt snabbt utvecklat HELLP-syndrom (variant av havandeskapsförgiftning) och fick åka in till specialist BB där de först försökte med symptom-lindring (sänka blodtryck etc), men jag blev istället sämre. Så det blev ett akut snitt. Jag ville egentligen inte föda med kejsarsnitt, men när de väl kom och berättade att det var så det skulle bli kändes det bara skönt. Pga låga trombocyter så var ryggbedövning inget alternativ utan jag blev sövd. Några saker i processen är lag kritisk till: Det var mitt i natten när de kom och berättade att värdena blivit sämre och att det skulle bli kejsarsnitt. Min man låg på en säng bredvid, men de tänkte inte på att väcka honom innan de började berätta. Så allt blev onödigt förvirrat för honom.
    Jag hade ingen koll på processen i samband med att bli sövd, och gav min man mina glasögon. När jag sedan vaknade upp på intensivens uppvak kunde jag inte se något pga extremt närsynt och min man och glasögonen var på neonatal med bebis (prematur). Här hade det hjälpt mycket om personalen informerat kort om vad som var att vänta efter op eller åtminstone sett till att jag har kvar glasögonen. Hade inte fattat att jag skulle ha flyttats till en annan del av sjukhuset långt från min familj.

    Fick du några komplikationer?
    Var tvungen att ta av en del av bandaget redan andra dagen då tejpen kliade infernaliskt och hela området var rött och svullet. Tror det var någon form av kontaktallergi. Utöver det, ett område kring ärret saknar känsel och jag har lite sammanvuxningar – ingetdera något som stör mig påtagligt idag.
    Fick ingen info om hur ärret skulle tas om hand (tejpas masseras etc som jag läst om på bloggen nu). En annan sak är att de har dålig koll på blodtrycket och övriga värden efteråt när bebis bytte sjukhus och jag därmed skrevs ut. I efterhand har jag tänkt att de inte borde skrivit ut mig utan flyttat även mig till nästa sjukhus. Är så glad och tacksam över den vård jag fått som räddade både mig och bebis, men det var så påtagligt att det var platsbrist och bristande resurser. Så fort det bara gick gällde det att vi kom ner till en mindre intensiv form av vård (neo 1/specialistBB, neo 2, hemsjukvård, och vanliga bvc) och jag tappades bort i bytet. Därefter var det bara bebis som gällde, trots att jag ännu inte mådde bra. Men det var nog mer HELLPen som var grejen än snittet, men de båda är svåra att separera för mig. Tog lång tid att känna att jag fött barn, och gjorde att amningen blev extra viktig på något sätt. Ville ”lyckas” med något som mamma. Att mitt barn inte hade fått ligga kvar så länge det hade behövt i magen kändes som ett misslyckande.
    Nästa barn föddes vaginalt. Nu var jag istället väldigt orolig och ville ha snitt men det beviljades ej. Fick samtal och det kändes till slut ok med en vanlig förlossning. Den gick bra och kändes först som en revansch, men nu (1,5 år sedan förlossning) har jag fortfarande vissa problem med smärta och nedsatt funktion i underlivet och önskar ibland att även andra barnet fötts med snitt. Tror även att min oro och därmed mitt välmående under graviditeten hade varit betydligt bättre om jag på ett tidigt stadie beviljats snitt vid andra graviditeten.

  • Jag hoppas min upplevelse kan vara till hjälp! Blev det akut? Varför?
    – Ja. Jag hade haft värkar i 24h, värkstimulerande dropp i kanske 2h men stannade på 6 cm öppen. Jag började få feber så jag antar att de insåg att jag var slut och bebisen måste ut.
    Hur var processen att få snitt?
    – De meddelade mig att om inget hände närmsta timmen så skulle de snitta.
    Jag har blödningsrisk och fick därför inte epidural så de var tvungna att söva mig. Det gick snabbt från beslut till snitt men var aldrig akut på nåt sätt. Jag var i nån slags dimma av värkarna och minns det som lugnt och sansat. Småpratade med OP-personalen innan de sövde mig.
    Hur upplevde du snittet?
    – I min värld fanns det inte på kartan att få snitt. Jag ville föda vaginalt. Nu hände det såpass fort så jag hann inte känna så mycket inför snittet. Däremot var det jobbigt efteråt. Fysiskt; jag hade ont och missade jag att ta smärtstillande i tid så hamnade jag i smärtdimmor där jag i princip inte kunde ta hand om bebisen. Det pågick 1-2 veckor och var tufft. Det fick mig att känna mig snudd på värdelös som mamma. Min man skötte mycket i början, inkl att tajma min alvedon. Jag hade svårt att röra mig och det kändes fruktansvärt – skulle jag ens kunna ta promenader med barnet?! Sen det mentala; jag kände att jag inte hade fött barn. Jag var sövd och missade de första 2-3 timmarna i hans liv. Jag sörjde det så mycket att det tog 5-6 mån innan jag kom på att fråga min man hur han hade upplevt det. Hur var det att få en bebis, se och höra honom för första gången? Vi fick en frisk stor fin pojke men jag satt bara och grät över snittet och ville ens inte titta eller ta på ärret. Det gick över så småningom men tillsammans med amningsstrul låg det som en våt filt över den första tiden. Amningen blev fysiskt tuff för alla ställningar värkte.
    Fick du några komplikationer?
    Nej, inte en enda. Jag läkte hur bra som helst.
    Hur upplevde du eftervården?
    Vi var på BB rätt många dagar och det enda de gjorde med hänsyn till snittet var att hetsa mig upp ur sängen (jag förstår varför)och ge mig morfin. Ingen visade hur jag skulle röra mig för att minska smärtan, eller hur tusan jag skulle kunna ta hand om barnet när det gjorde så ont. En barnmorska tyckte jag hade sett ut som döden själv men det var bara fokus på den friska bebisen. En undersköterska var den enda som upplyste mig om att mjölken kunde rinna till senare än vid vaginal födsel, men det var tack vare hennes personliga upplevelse som hon nämnde det.
    När vi åkte hem fick jag träffa läkare och diskutera snittet. Konstigt, borde jag inte fått göra det direkt?
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Nej.
    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    – Bättre info om amningen relaterad till snitt hade jag gärna haft. Det fanns ju inte heller direkt en broschyr för ”du kan må psykiskt dåligt av denna erfarenhet”. Info om smärta. Den verkar väldigt individuell? Vissa behöver knappt alvedon. På förlossningskursen på mvc så ville de inte ta upp avvikande förlossningar.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    – Jag gick efter graviditetsträning på vårdcentralen. Bra på alla sätt men sånt utgår i huvudsak från vaginala födslar. Mitt knip var lättupptränat. Jag kollade lite på nätet (hos er bl a) men kände mig ganska trygg i min egen kropp eftersom jag är träningsvan. Ryggen tog stryk av bäckensmärta och snittet så det har varit mitt fokus.

    • Glömde nämna att jag läst alldeles för mycket om tarmbiota och därför frågade barnmorskan på förlossningen hur bebisen skulle få rätt bakterier vid snitt. Hon sa att eftersom jag gått genom värkarbetet så var han i kanalen och fick bakterier på så vis. Jag var inte övertygad och gick all in för amningen för att kompensera. Det kanske var en onödig press att lägga på mig själv men för mig var vaginal förlossning det enda tänkbara…

  • Akutsnittades i v 37 pga havandeskapsförgiftning som orsakade dåligt flöde i navelsträng vilket gjorde att bebis inte mådde bra. Ett igångsättningsförsök gjordes varpå sonens hjärtljud försämrades och direkt bedömde läkarna att ett akutsnitt skulle göras.
    För mig var det en stor sorg att snittas, jag hade någon föreställning om att det enda rätta var att föda vaginalt och jag kände mig så berövad på hela upplevelsen att få föda mitt eget barn, jag var arg och ledsen och besviken på kroppen jättelänge. Samtidigt som jag var otroligt tacksam för att både jag och sonen var välbehållna för där och då var jag säker på att någon av oss skulle skadas eller dö.
    Läkarteamet kring oss under själva operationen var fantastisk och vården på sjukhuset (låg inne 1v efter snittet) var super! Men jag var arg över att MVC hade missat att jag hade havandeskapsförgiftning, att det gick så pass långt att jag hade proppar och infarkter på moderkakan som gjorde att bebis höll på att inte klara sig i magen. Jag förstår såklart i efterhand att det är lätt att missa, och lätt att se när vi nu har alla svar.

    Jag upplevde det mesta av upplevelsen som negativ, mest för att det kändes så kaotiskt. Jag var rädd och kände mig ensam. Vår barnmorska va dock fantastisk och jag är så tacksam över att det var just hon som var med oss! Det kändes som att vi inte fick speciellt mycket information kring operationen och min rädsla togs inte på allvar – för dem var detta vardag medan jag skulle föda mitt första barn och det kändes som att precis allt gick fel.

    Jag fick inga direkta komplikationer, mitt blodtryck höll sig högt länge med det var snarare sviter efter havandeskapsförgiftningen. Såret läkte fint och jag var uppe och gick efter 6h.
    Jag upplevde eftervården som bra, alla på Bb hade koll på oss under vår vecka där. Vi fick ett dubbelrum efter ett par dagar så min man kunde stanna kvar, detta då jag bröt ihop när mjölken rann till och amningen inte riktigt funkade – bebis var för slö och trött för att orka få igång det. Vi fick mycket hjälp med amningen och jag kände mig trygg i den när vi tillsist lämnade bb. Jag hade extremt ont efter snittet (som alla andra) och hade svårt att lyfta bebis och jag hade samtidigt ständig huvudvärk pga blodtrycket.

    Det erbjöds en liten presentation om träning efter snitt på bb. Sedan gick jag på en mammamage-föreläsning, började mammaträning och tog hjälp av en pt. Jag tycker det behöver ges mycket mer info om hur ett snitt påverkar kroppen, om återhämtningen och om känslorna kring det. Det är inte bara fysiskt som det tar långt tid att återhämta sig, för mig tog det nästan ett år innan jag inte blev ledsen av att tänka på hela upplevelsen kring snittet.

    Tack för att ni gör denna boken, det är så himla viktigt och jag ser fram mot att få köpa den!

  • Var det planerat? Varför?
    Nej – jag var helt inställd på att föda vaginalt.
    Blev det akut? Varför?
    Ja, tre dagars värkarbete senare så blev det dags att få ut barnet och varken värkstimulerande dropp eller tips om att trycka ut tampong-rörelser funkade.
    Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Nej, vi fick vänta strax över en timme efter beslut om snitt. Det var inte så bråttom än.
    Hur var processen att få snitt?
    När jag varit i värkarbete 2,5 dygn och helt öppen i 2-3 timmar utan att barnet sjunkit ner så började jag säga att jag var rätt sugen på ett snitt. Läkare tillkallades och beslutade att öka på mitt värlstimulerande dropp istället. Efter ytterligare 2-3 timmar (alltså efter att ha varit fullt öppen i 5-6 timmar) så hade barnet inte sjunkit ner alls och plötsligt var det väldigt mycket folk i förlossningssalen. Vi drog i handdukar och värkdroppet var på trippla rekommenderade maxtiden men jag var helt slut och hade absolut noll krystvärkar. Till slut (efter många löften om ” bara tre värkar till!”) så kom överläkaren in och sa att det var dags för antingen snitt eller sugklocka. Då sa jag (med Gudrun Abascals ord om patientlagen i bakhuvudet) ”jag ger er inte tillåtelse att sätta sugklocka på mig” och då fick jag äntligen snittet! Först medicin för att stoppa värkarbetet och sen snitt efter rätt lång väntan.
    Hur upplevde du snittet?
    Jättebra! Jag var alldeles tårögd, jag tyckte att det blev en rätt fin stund och det var så skönt att ”ge upp” efter tre dagars kamp.
    Fick du några komplikationer?
    Inte en enda.
    Hur upplevde du eftervården?
    Toppen! Vi var kvar länge på BB pga medtagen bebis så jag fick gott om tid på mig att återhämta mig.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Jag hade velat få träffa en sjukgymnast efter. Jag tycker inte att det är orimligt efter en bukoperation men jag hänvisades till en video med rehabtips istället.
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
    Inga andra upplevelser.
    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Det var så skönt när alla äntligen lyssnade på mig, efter det så kändes det bara bra.
    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Se nedan.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Hur man startar styrketräning som inte är knipövningar eller den första enklaste sjukgymnastiken. Jag känner inte att PT på mitt gym har nog med kompetens för att ge mig en bra början med enkla styrkeövningar (när det är dags att träna med vikt) som inte belastar fel, och jag känner inte att jag fått några råd från sjukvården heller…

  • Var det planerat? Varför?: Ja, snittet var planerat då jag hade förlossningsrädsla som blev värre efter min första förlossning som var vaginal.

    Blev det akut? Varför?: Värkarna startade 2 dagar innan planerat, blev stoppade tills det fanns en lucka för mig så sonen kom 1 dag tidigare än han skulle.

    Hur var processen att få snitt?: Långdragen! Samtal med mvc psykolog under hela graviditeten, 2 norea samtal för att bearbeta rädsla (gick jag även på inför 1a förlossningen), slutligen ett läkarsamtal där jag återigen fick berätta varför jag ville ha ett snitt. Efter det blev det drygt 3 veckors väntan på svar då mitt ”fall” skulle tas upp på sectiokonferans.

    Hur upplevde du snittet?: Fantastiskt! En helt annan upplevelse än min vaginala förlossning som var en mardröm!

    Fick du några komplikationer?: Nej

    Hur upplevde du eftervården?: På BB fick jag bra hjälp med det jag behövde. Har inte behövt hjälp med något kring snittet efteråt.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?: Ja, bra stöd av läkaren jag hade snittsamtal med, noreabarnmorskan samt ”vår” barnmorska som var med under snittet.

    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?: Har en vaginal förlossning innan. Inga likheter över huvudtaget. Skillnaderna var enorma! Fick mycket bättre stöd och bemötande inför och under snittet än vid min VF.

    Positiva och negativa händelser kring snittet?: Inget negativt förutom några övertalningsförsök av ansvarig läkare. På det positiva så var personalen lugnare, vi hade samma bm under tiden jag gjordes iordning samt under snitt = kändes tryggt! Narkospersonalen var noga med att förklara vad som hände under deras del av snittet.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt): Det enda jag har saknat är hur jag ska komma igång med träninge igen på bästa möjliga sätt.

  • Var det planerat? Varför? Hade ett barn som låg i säte, därav gjordes vändning (dock sent v 38) men bäbisen vände sig tillbaka det upptäckte man på ”sista MVC” besöket och då blev det utredning om huruvida jag kunde föda vaginalt eller snitt, tyckte det var lite jobbigt då läkaren hela tiden sa du får välja själv om vi skall göra ett snitt eller en bäckenbotten mätning (hade fen varit ok hade man dock inte fått ändra sig).. valde tillslut snitt då läkaren ändå sa att med tanke på att du är 155 så tror jag inte att dina mått kommer vara ok att föda vaginalt.
    Blev det akut? Varför?
    Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Hur var processen att få snitt? När vi väl fått veta att vi skulle göra ett snitt fanns inga snitt tider så vi fick en tid en vecka efter beräknad förlossning.. kändes jobbigt då men de bara sa att då blir akut planerat om det kommer innan..
    Hur upplevde du snittet? Själva snittet och operationen gick väldigt bra, dock kändes det inland ”brutalt” när de bände och trixade
    Fick du några komplikationer? Efter ett antal timmar började jag kräkas massa och fick fruktansvärda nacksmärtor som höll i sig ca två dygn var helt utslagen och kunde inte stå på benen, visste inte då men fick veta senare att jag fått postspinal huvudvärk.
    Hur upplevde du eftervården? Stressande alla var så stressade, tjatade om vikt och amning och att jag skulle upp på benen trotts att jag inte kunde röra huvudet och nacken och kräktes som en kval..
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Nej tyvärr inte
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader? Gjort ett snitt till efter pga säte igen (har en hjärtformad livmoder) eftervården på annat sjukhus den andra gången var helt fantastisk lugn personal som gärna tog tid och visade allt möjligt tom hur man bäst knytet sjal. Tyvärr har jag efter detta snitt fått komplikationer först behövt göra skrapning sedan infektion efter det och nu en utbuktning på livmodern som vätskefylld vid mens som ger olidlig smärta och feber (under behandling) men tog 10 veckor innan de hittade felet och tyvärr har dom inte sett något likande innan .
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Efter mitt första snitt hade jag i princip inget ont i snittet redan efter 5 dagar slutade jag med smärtlindring, gick körde bil helt fantastiskt, dock efter mitt andra snitt känner jag mig nu väldigt ledsen efter komplikationer (se ovan) detta gör att jag inte riktigt efter 14 månader vågar träna springa fullt ut.. är också orolig att jag måste op bort livmoder…
    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså). Tyckte man över lag fick ganska lite information, letade själv och hittade en video från SÖS tror jag som jag såg om och om igen.. skulle gärna haft en lite bok där man gick igenom de olika stegen etc vad man kan förvänta sig under och efter ett snitt.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) nu den sista gången tog det minst 16 veckor innan jag vågade röra på mig pga mycket smärta, det hade varit så grymt med lite råd hur man kommit igång försiktigt etc

  • Hej.
    Jag har gjort 5st planerade snitt och skulle kunna berätta hur mycket som helst, men försöker sammanfatta utefter era frågor:

    Var det planerat? Varför?
    Ja, alla fem snitten var planerade. Med första och andra barnet led jag av en fruktansvärd förlossningsrädsla, och blev därför beviljad snitt. De tre efterföljande förlossningarna blev snitt pga säkerhetsskäl (kan bli dramatiskt med vaginalt efter upprepade snitt).

    Blev det akut? Varför?
    Nej.

    Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Nej.

    Hur var processen att få snitt?
    Med första barnet dolde jag min förlossningsrädsla (som va så extrem att jag inte kunde sova på nätterna och inte heller njuta av graviditeten)till v.33. Då bedömdes att det var för sent för att arbeta bort rädslan, därför beviljades jag snitt (en otrolig lättnad!). Med barn nr2 var det desto svårare. Överläkaren som skulle bevilja snittet va en iskall och hård person som på alla sätt försökte förmå mig till vaginalt, men jag vägrade. Med de tre sista barnen fick jag snitt automatiskt.

    Hur upplevde du snittet?
    Första snittet va en ny och chockartad upplevelse. Jag var ung och rädd.
    Andra, tredje och fjärde snitten va oförskämt enkla. Femte snittet däremot var det värsta. Snittades redan i v.36+3 pga komplikationer. Jag hade början till ruptur på livmodern (pga alla snitten), operationen tog lång tid, jag hade svårt att andas, fick hjärtrusningar osv.

    Fick du några komplikationer?
    Efter första snittet va jag halvt handikappad i över två veckor. Det gjorde så ont!! Jag klarade knappt att gå en meter och fick gå på smärtstillande en lång tid. Med resterande fyra snitt så har jag kunnat gå samma dag och har inte behövt smärtstillande.
    Med femte graviditeten så hade jag det svårt, och redan från v.20 vart jag sjukskriven pga smärta i snittärret. Allt som bebisen växte så brände det, högg och sved i ärret och inne i magen. Detta berodde förmodligen på att min livmoder va så tunn, så tunn efter alla tidigare snitt.

    Hur upplevde du eftervården?
    Jättebra! Hjälpsam och trevlig personal. Sjukgymnast informerade om hur man skulle lyfta och röra sig osv.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Efter första snittet var jag ny på allt och förvirrad. Då hade jag kanske behövt en hel del svar på frågor, men resten av gångerna har jag haft koll på läget.

    Har du upplevelse av fler födslar?
    Ja fem stycken snitt.

    Likheter och skillnader?
    Se ovan. En skillnad jag kom på va att rutinerna på sjukhuset ändrats från första till femte snittet. Bättre planering och information från personalen vid mitt sista snitt.

    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    I det stora hela mest positivt kring snitten. För mig har det varit rätt sätt att föda.

    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Kan inte komma på. Tror jag googlat det jag velat veta men inte fått info om 🙂

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Kanske lite information om mamma magträning vid snitt.

  • Mitt kejsarsnitt var planerat eftersom dottern låg i sätesbjudning. Det var inte förrän ett misslyckat vändningsförsök som det bestämdes. Läkarna berättade om nackdelarna att föda vaginalt i säte, om syrebrist och sånt. Trots att jag själv är född i säte så valde jag snitt för barnets skull.
    Två veckor framåt skulle det bli av. Jag kände att jag på något vis snuvat mig själv på en vaginal förlossning och allt vad det innebär, som slemproppen och vatten som går. Det var ju det som var ”normalt” enligt mig själv och säkert många andra också.
    Själva snittet gick bra. Det var säkert tio personer i rummet, en del sköterskor, narkosläkare och studenter. Bedövningen tog bra, trots att jag kunde röra min högra stortå vilket gjorde mig livrädd. I magen hade jag ingen känsel alls.
    Sköterskorna sa att ”när det låter ssshhhlurp” så är du nära att bli mamma. Under tiden var som att de drog och ruskade runt mig en stund utan att jag kände alls vad de gjorde, till jag hörde slurpet och förstod att nu händer det! Strax därpå blev jag mamma.
    Snittet gick felfritt och gav inga komplikationer efteråt heller. Smärta kände jag någon vecka efteråt och jag var rädd att det skulle spricka upp om jag sträckte upp mig, men det gjorde det aldrig, det var bara tankar.
    Eftervården var superbra. Vi fick god hjälp som förstagångsföräldrar och sköterskorna var omtänksamma och såg till att vi fick svar på alla frågor. De lärde oss byta blöjor och amma. Amningen var jobbig för mig och även känslan av att de tog tag i mitt bröst och förde det till dotterns mun. Det kändes fruktansvärt påtvingat och jag valde att lära mig själv efter de berättat hur jag skulle göra.
    Det positiva med snittet var att jag undvek att dottern skulle kunna fått komplikationer av en vanlig förlossning. Däremot kände jag mig inte som en ”riktig” mamma förrän långt efteråt, tack vare att jag inte födde vaginalt. Jag kände att andra tyckte jag tog den enkla vägen fast det egentligen inte var min önskan och jag oroade mig för att min sambo skulle tycka jag var dålig, när alla hans kompisar tjejer födde vaginalt. Ett snitt är inte en enkel eller rolig väg, oavsett om det är akut, urakut eller planerat.
    Det var även jobbigt att komma in till förlossningen vid bokad tid kl 9 och sedan vänta och vänta utan att sköterskorna kunde berätta när snittet skulle bli av. I operationsrummet gick allt däremot så fort. Allt som allt tog max 50 minuter. Från att jag kom in i rummet tills jag var ihopsydd och klar. Jag fick känslan av att vården har så fullt upp att man måste skynda sig igenom sådant här.
    Mitt andra barn födde jag vaginalt 1 1/2 år senare, en kämpig men väldigt fin och relativt snabb förlossning. Jag hade fått information om att det finns risker att bli gravid igen inom ett år, eftersom läkningen tar tid. Trots det valde jag att behålla lillebror och både han och jag mådde bra genom graviditeten och förlossningen.
    Om jag skulle bli gravid igen så skulle jag välja att föda vaginalt, om det inte finns risk för komplikationer.
    Kejsarsnitt är inget man väljer av lathet eller för att inte förstöra sin kropp.
    Idag lever jag med mitt ärr på magen. Det är det vackraste på min kropp och dottern brukar vilja se på det och därmed påminns jag ofta om vad det ärret gett mig. Min dotter.

  • Var det planerat? Varför?
    Ja. Pga sfinkteruptur vid första barnet och ytterligare en reop. efter det pga lossade stygn i mellangården pga infektion.
    Hur var processen att få snitt?
    Enkel. Blev så gott som lovad det vid inskrivning hos BM vid bebis nr 2. Fick en läkartid i vecka 12 och av en slump var det samma läkare som opererat mig så fick beviljat snitt utan att hinna blinka då hon var väl insatt i min skada och menade att det ej var optimalt att föda vaginalt igen efter två operationer med mycket ärrvävnad som följd.
    Hur upplevde du snittet?
    Väl planerat. Snabbt. Smidigt. Känslan av att vara 100 % närvarande när min dotter föddes var fantastisk.
    Fick du några komplikationer?
    Nej. Eller jag fick extremt ont i ena axeln under snittet . Något även en nära vän hade berättat att hon fått vid sitt kejsarsnitt. Jag fick förklarat för mig att det berodde på refererad smärta som kom sig av vätska i buken. Något som jag inte tror så många vet om?! Jag fick i alla fall extremt ont och det kändes snarare som jag utfört en axeloperation och inte en bukoperation. Fick morfin mot den smärtan för den var riktigt besvärlig och satt i ca 1 dygn. Jag fick även vena cava symtom ganska omgående när jag låg på op.bordet, då hade de inte ens hunnit börja operera och jag ville svimma och spy fast jag låg ned. Trots tippad åt sidan! Hade besvär med att ligga på rygg hela graviditeten pga detta så det var inte oväntat. De löste det snabbt genom att ge blodtryckshöjande och efter det mådde jag bra igen.
    Hur upplevde du eftervården?
    Mycket och ofta kontroller på BB men sedan inget. Fick själv be om läkartid för uppföljning angående snittet.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Ja det tycker jag.
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
    Ja. Efter första med sfinkterruptur – de behandlade mig som en efter en komplikationsfri förlossning till en början. Opades direkt men fick bara en alvedon där efter. Inga regelbundna kontroller på BB utan fick själv ringa på klockan en mängd ggr pga saker som hände/ om mer smärtlindring m.m. Tillslut fick jag så ont så de fick ge mig en morfinspruta. Smärtan efter sfinkteroperation vill jag klassa som 100 ggr värre än efter mitt kejsarsnitt. Ingen visste något och inte jag heller. Ingen kunde svara på hur bra/dåligt resultatet kunde bli eller hur lång läketiden kunde vara. Det kändes som om ingen förstod hur ont jag hade trots att jag grät mig igenom hela BB-tiden och kommande 2 månader. Jag kunde inte ta mig ut förrän 4 veckor efteråt. Kejsarsnittet kändes det som all personal hade koll på, det fanns rutiner kring allt. Jag hade väldigt ont i ett dygn men det var avsevärd skillnad redan dygn två. Efter 10 dagar var jag bra och slutade helt med alvedon.
    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Tror det kom med i ovanstående text. Men positivt : snabbt, smidigt, lugnt, kontrollerat, du är inte utmattad efteråt, skönt att kunna vara så närvarande vid första mötet med bebis.
    Negativt: När svimnings/spykänslan kom pga ryggliggande vid op. Refererad smärta till axeln.
    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Hur snittet ska skötas efteråt. Upplevde att jag fick lite olika svar angående hur tejpa / hur länge osv.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Ingen

  • Var det planerat? Varför?
    Det var ett planerat snitt på grund av att jag lider av förlossningsrädsla. Är livrädd för förlossningsskador och har blivit utsatt för övergrepp vilket lett till att jag känner stort obehag inför att främlingar ska hålla på med mitt underliv.

    Hur var processen att få snitt?
    Jag berätta redan vid inskrivningen på MVC (i vecka 10) att jag led av förlossningsrädsla och att ett planerat kejsarsnitt var enda sättet jag kunde föda detta barn. I vecka 30 fick hon för sig att boka en tid för samtal på specialistmödravården efter jag pratat om att jag vill ha en tid vid varje kontroll jag varit på. Hon sa varje gång jag fråga att man har inte rätt att välja kejsarsnitt utan anledning men tillslut fick jag tiden ändå. Fick då i vecka 33 träffa en underbar barnmorska som var så fin och förstående som absolut tyckte att jag skulle få ett snitt men att jag måste prata med en förlossningsläkare först. Vecka 37 får jag träffa förlossningsläkaren och det var det värsta jag varit med om. Hon ville ha detaljer om övergreppet som jag mycket motvilligt tvingades berätta. När jag berättade om att jag inte alls kunnat känna någon glädje över graviditeten på grund av min rädsla så sa hon att jag borde tänkt på det innan jag blev gravid. När jag berättade om att jag hade fått panikattacker dagligen på grund av min rädsla sa hon att jag borde börja med medicinering. När jag berätta att jag var livrädd att om jag blev tvingad till att föda vaginalt att jag skulle få panikattacker som gjorde att jag inte kunde närvara under förlossningen eller till och med förlora medvetandet (som verkligen skett under dessa panikattacker jag haft) så sa hon att det inte spelar någon roll för förlossningen fortsätter vare sig jag är närvarande eller inte.
    Jag lämnade tillslut rummet i tårar tillsammans med min sambo. Trodde aldrig jag skulle få ett snitt beviljat av denna hemska människa. Som tur var så hade hon ingen rätt att bestämma över detta själv utan måste diskutera detta med en annan förlossningsläkare. Denna förlossningsläkare tyckte att jag skulle få ett snitt beviljat. I vecka 39+0 av graviditeten födde jag en frisk dotter med planerat snitt.

    Hur upplevde du snittet?
    Snittet var underbart. Alla som tog hand om mig var helt underbara och det kändes så mäktigt att det var 10 kvinnor med mig i operationssalen som förlöst min dotter.

    Fick du några komplikationer?
    0 komplikationer. Avslagsblödningen kom inte igång förrän efter en vecka på grund av en blockering i livmodern men det löste sig av sig självt.

    Hur upplevde du eftervården?
    Upplevde den som bra. Som rutin på detta sjukhus får man ligga på uppvaket tills bedövningen släppte och dem var säker på att livmodern dragit ihop sig så jag kände mig trygg.
    Dock så var BB avdelningen inte så mysig och efter 3 dagar krävde jag att jag skulle få åka hem med min lilla familj.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Jajamensan. Hade inte direkt några frågor då jag var väldigt påläst innan.

    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
    Det var första barnet så inga tidigare upplevelser

    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Allt var positivt förutom själva processen att få snittet beviljat. Återhämtningen gick oförskämt lätt för mig.

    Trots att jag inte kunde njuta av graviditeten och det var ett helvete för mig psykiskt + att jag blev så dåligt behandlad i processen att få ett snitt bevilja så kan jag äntligen få njuta av att jag har min fina Ines hos mig.

  • Berätta om ditt kejsarsnitt!
    – Var det planerat? Varför?
    Det var tidigt (från rul) uppenbart att det inte skulle bli en fullgången graviditet utan att det skulle bli snitt och att det skulle bli prematurt. Vi gjorde ultraljud två gånger i veckan för att mäta flöden och utifrån det bestämdes när snittet skulle bli.

    – Blev det akut? Varför?
    Ja, pga tillväxthämming och dåliga flöden för en av tvillingarna.

    – Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Nej, vi gjorde ultraljud på eftermiddagen, fick åka hem och packa, sen in på kvällen för vidare kontroller för att se om det skulle bli snitt den kvällen eller morgonen efter, det blev morgonen efter.

    – Hur var processen att få snitt?
    Det var ingen process för att få snitt utan det var medicinskt nödvändigt pga mycket komplicerad graviditet.

    – Hur upplevde du snittet?
    Jag var rädd och orolig men kände mig väl omhändertagen, det var väldigt mycket folk (dels alla som alltid är, sen 2 neoteam och ett gäng internationella gäster). Ingen hade tid att informera mig att tvilling 2 var ute (tvilling 1 skrek och de hann visa upp henne, tvilling 2 fick de direkt starta livsuppehållande vård med), narkosläkaren sa att hon var född och att hon förutsatte att hon levde.

    – Fick du några komplikationer?
    Jag hade ganska lätt efteråt, var uppe och gick samma dag, efter någon dag fick jag refered pain och fick sinnessjukt ont i axlarna.

    – Hur upplevde du eftervården?
    Mitt fokus var hela tiden på mina barn som var på neonatalIVA, har inget minne av att jag fick någon eftervård, de kollade såret vid utskrivning och jag var tillbaka och träffade kirurgen efter 3 månader. Jag eftervårdades på antenatalen, de dagar jag var inskriven. Kände mig inye så nöjd med deras bemötande. T ex så hade jag en sprängfylld kateterpåse som jag bad dem tömma men ingen kom trots att de sa att de skulle hjälpa mig (förstår att de har mycket, men jag var ju faktiskt en av deras patienter som dessutom var snittad mindre än ett dygn tidigare), det slutade med att jag fick gå upp och tömma min egen påse.

    – Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Ja, det tyckte jag nog.

    – Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader?
    Ja, en vaginal förlossning med ett fullgånget barn efteråt. Det fanns nog inga likheter, jag var räddare då, att han skulle dö när vi kommit så långt (förlorade tillväxthämmade tvillingen efter 4 månader). Ville gärna få en graviditet och förlossning som var normal, men har aldrig känt ångest över att det blev snitt första gången, det var medicinskt nödvändigt.

    – Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Positivt att båda kom ut levande (läkarna på fostermedicin och specialist mvc hade innan sagt att det inte fanns någon chans för det). Negativt att jag inte kände mig så väl omhändertagen på antenatalen efteråt.

    Och;
    – Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Jag hade inte fattar att man skulle bli så orörlig, det hade man ju kunna fått veta kanske, att magmusklerna är helt avskurna.

    – Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Vi var ju på sjukhus länge efteråt, tror inte jag skulle ha utfört någon träning, men fick inte några råd alla runt rehab.

    • Tack för att du delar med dig! Jag vet inte om de gjorde någon specialgrej på dig, men annars skär man aldrig i musklerna utan separerar dem i mittlinjen. Jobbigt och smärtsamt är det förstås ändå! Har det gått bra efteråt för dig?

      • Det var nog ingen specialare med mig utan jag som missuppfattat. Men orörlig var jag, och det antar jag beror på att magmusklerna förlorat kontakten med varandra eller nåt 🙂 kunde inte sätta mig/resa mig utan att använda armstyrka efter snittet men minns inte hur länge. Nu är jag återställd å har aldrig haft några men efter snittet, allt läkte på bästa tänkbara sätt. Sen var det ju en jobbig graviditet som slutade fint i att jag fick lära känna båda mina döttrar i 4 månader men som också slutade med den största sorgen.

  • Jag har erfarenhet från 2 kejsarsnitt:
    Var det planerat? Varför?
    Bägge var planerade pga flera tidigare livmoderoperationer (borttagna myom, både vaginalt och ”utifrån”) Tror att de var rädda för att inte livmodern skulle hålla för en ”vanlig” förlossning.

    Hur var processen att få snitt?
    1:a barnet:
    Jag bodde utomlands och där ansåg de att det inte var någon fara med vaginal förlossning. Men jag flyttade hem till Sverige 3 månader innan BF. De skulle såklart göra en egen bedömning. Men pga arkiverade journaler så fick jag inte besked förrän 4 v innan BF. Då blev det snabba ryck med provtagningar och odlingar pga att jag vårdats på sjukhus utanför Sverige. Snittet utfördes 2 v före BF.
    2:a barnet:
    Vid första besöket hos BM frågade jag om möjligheten att få föda vaginalt, men det var bara att glömma. Däremot planerades snittet in 3 v före BF pga jul och nyårsledigheter. Det tycker jag var sådär med hänsyn till bebisen. Den var väldigt trött och medtagen och det påverkade amningen så jag var tvungen att tvångsmata med ersättning var 3:e timme.

    Hur upplevde du snittet?
    Välövervakat, märkligt och informativt. Det var en sån konstig känsla att känna allt dom gjorde men ändå inte. (Blev dock besviken över att jag inte fick titta på när de plockade ut bebis.) Första gången blev bägge armarna fastspända pga dubbla infarter och bt-manschetter, så jag kunde inte hålla bebisen utan dom körde upp den kletiga bebisen i ansiktet på mig för att jag skulle pussa den. Sen fick maken hålla den tills dess att jag var ihopsydd.
    Vid andra förlossningen sa jag till och då var det inga problem.

    Fick du några komplikationer?
    Nej inte i själva snittet. Har dock 3 år senare fortfarande känselbortfall på vissa ställen på magen samtidigt som andra ställen ibland är jätteömma vid lättare beröring.

    Hur upplevde du eftervården?
    På BB var allt toppen! De hjälpte till med allt. Det var bara svårt att be om hjälp, jag är en sån som ”kan själv”.
    Jag fick fruktansvärt ont i magen och var rädd för att något hade hänt, men då visade det sig att det ”bara” var gaser. Då fick jag omedelbart hjälp med att lindra det.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Ja. Jag hade inte så mycket funderingar då jag är sjukvårdsintresserad så jag var ganska påläst. Däremot hade det varit bra om de informerade mer om saker som inte hade med sjukvård att göra. Vi fick lite knapphändig info om pappans roll, om man fick ta med kameran i op-salen osv.

    Har du upplevelse av fler födslar?
    Ja.
    Likheter och skillnader?
    Vid 2:a var jag om än mer påpassad än vid första. Detta förmodligen pga att jag opererade bort blindtarmen bara 2 veckor före snittet.

    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Eftersom jag var fullständigt lugn vid ingreppet så kunde eleverna som var närvarande få större möjligheter. Det kändes bra att kunna få hjälpa dom genom att visa att jag litade på dom och handledarna.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Om dom vanligaste biverkningarna t.ex. (visste inte att gaser kunde göra så j–la ont!!)

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Det hade det varit bra att få reda på hur man skulle ta hand om ärret.
    Och det hade det varit bra med mer info om träning efter förlossningen.
    Sedan hade det varit bra med bättre koll och info kring knipet.
    Det hade också varit bra att få en ytterligare senare uppföljning hos BM/sjukgymnast där dom kollade delningen, ev navelbråck o.likn. Har förstått att man kan ha bråck utan att det putar ut något uppenbart.

    Jag tycker att det är så märkligt att man inte blir sjukskriven efter ett kejsarsnitt. När jag tog bort ett av alla myom så gjorde dom mer eller mindre lika som vid kejsarsnitt, och då sjukskrevs jag 8 veckor. Och jag fick väldiga restriktioner kring vad jag fick göra och inte.

  • Var det planerat? Varför? Nej
    Blev det akut? Varför? jag låg öppnade mig helt men hon ville inte komma ner och min kropp gav upp. Tillslut låg det sköterskor på magen och skulle trycka ner henne(värsta jag varit med om). Jag hade legat i nästan tolv timmar och var helt slut och de skulle ha mig att krysta så de kunde ta henne med klocka men min ork var slut. Barnmorskan sa strängt att om jag inte krystade skulle det bli kejsarsnitt. Jamen då får det bli det fräste jag tillbaka.
    Blev det ett omedelbart snitt? Varför? De körde på mer på ryggmärgsbedövningen och skar sedan ut henne, eftersom hon mådde bra så var det ingen panik.
    Hur var processen att få snitt? Otäckt då de slet i kroppen men jag kände inget. Samtidigt var jag så trött o slut att jag var lättad att det äntligen var över
    Hur upplevde du snittet? Okej. Hon kom ju ut och allt blev bra. Dock efteråt kom de in och frågade om jag var besviken över snittet och jag fattade ingenting där jag låg med världens sötaste bebis
    Fick du några komplikationer? Hade ont i snittet långt efteråt och kunde inte ligga på mage på hårda bänkar
    Hur upplevde du eftervården? Si så där. Hade gärna fått mer information om just vad som kunde göras för att tex undvika förhårdnad som jag nu har.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Minns inte.
    Har du upplevelse av fler födslar? Ja
    Likheter och skillnader? Andra barnet födde jag vaginalt med klocka. Gjorde såklart jävligt mycket ondare då krystvärkarna var värst. Men det bästa var att jag kunde stå och gå efteråt. Plus att man var återställd helt mycket snabbare trots sprickor i underlivet som läkte förvånansvärt snabbt
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Positivt var ju att hon kom ut tillslut. Negativt var all smärta efteråt, att inte kunna vara med på alla första grejer då pappan tog det eftersom jag var sängliggande och den negativa reaktionen från barnmorskan efteråt att det skulle ha varit ett nederlag
    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) Ingen vad jag vet om
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) jag hade säkert behövt men var nog inte mottaglig då

  • Jag har gjort tre kejsarsnitt.
    Var det planerat? Varför?
    Mitt senaste snitt var planerat, pga två tidigare akuta.

    Blev det akut? Varför?
    Första blev akut efter igångsättning som på tredje dagen m värkar o vattenavgång fortfarande inte hade fått ner bebis. Bf+11

    Andra var liknande, dock inte lika lång vattenavgång, men han satt fast på samma ställe som förra barnet så de plockade ut honom på kvällen bf+16

    Hur var processen att få snitt?
    Jag ogillar starkt snitt o hade absolut helst fött vaginalt, men tycker att de borde plockat ut första barnet mkt tidigare än vad de gjorde.
    Andra barnet låg i säte hela grav så vi fick en tid för planerat två dagar före bf. När vi kom dit hade han vänt sig så vi fick åka hem utan bebis. Sen blev det ju akut snitt ist 18dagar senare. Jag hade det på känn hela tiden iom mina tidigare erfarenheter o tyckte det var väldigt jobbigt att åka hem o bara vänta på att hamna i ett akut läge ist.
    Med senaste var allt väldigt smidigt, det är ju automatiskt att man får snitt efter två så det diskuterades aldrig ens.

    Hur upplevde du snittet?
    De två första tyckte ja va väldigt otrevliga, men allt gick som det skulle.
    Med mitt planerade däremot så blev de komplikationer under snittet, jag förlorade nästan 2liter blod och de fick inte ut barnet först, det tog nästan en timma att få ut honom och när han väl drogs ut så var han blå och slapp av av allt krångel. Ingen berättade för mig vad som hände under tiden, men eftersom jag gjort två tidigare snitt så märkte jag ju att det drog ut på tiden och jag hann bli väldigt orolig. När de sen sprang iväg med mitt barn o bara skrek åt min sambo att följa med så började jag gråta o tyckte allt var sjukt jobbigt.

    Fick du några komplikationer?
    Efter första snittet fick jag infektion i livmodern o blev inlagd 5dagar m högt infektionsvärde, var väldigt sjuk o fick antibiotika intravenöst m jämna mellanrum dygnet runt.
    Efter senaste så hade jag huvudvärk lääänge efter pga järnbristen.

    Hur upplevde du eftervården?
    Fanns ingen.

    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Nej. Många berättar hur de får träffa läkaren efter traumatiska förlossningar tex, men ingen ens nämnde min senaste förlossning efteråt. Mer än att de ville att ja skulle äta järn eftersom jag förlorat så mkt blod.

    Har du upplevelse av fler födslar?
    Ja

    Likheter och skillnader?
    Mina akuta har gått som de ska men de planerade gick fel.

    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Positivt är att mina barn har levt, det är mitt enda fokus.

    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Jag saknade inget men tycker generellt att folk tror att snitt är så enkelt, smärtfritt o ofarligt. Nu har jag alltid vart medveten om motsatsen, men när mitt planerade gick snett så trodde nästan inte folk på mig. Jag önskar att det blev mer känt att snitt faktiskt inte bara är en lucka man öppnar o sen är allting bra, utan en stor op som sliter på kroppen.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Önskar mer info kring magmuskler osv, som det är nu går man googla allt jag har undrat, medans de delar ut infoblad om flaskmatning o annat som för mig är mer simpelt än hur min kropp fungerar o vad den behöver.

  • Var det planerat? Varför? Förlossningsrädsla efter första vaginala förlossningen som gick snett; dottern (40+6) fick stroke och jag sfinkterruptur.
    Blev det akut? Varför? Halvakut. Fick värkar som ej gick att stoppa 2 veckor innan planerade datumet.
    Hur var processen att få snitt? De lyckades inte sätta spinalbedövningen mellan de kotor man skulle så de satte den högre vilket gav illamående och avdomning i armar och hals.
    Hur upplevde du snittet? Fantastiskt och spännande, en tyngdkänsla när de tog ut honom, annars kände jag ingenting.
    Fick du några komplikationer? Inga alls! Var otroligt pigg och läkte jättebra. Uppe o gick dagen efter och hade aldrig ont.
    Hur upplevde du eftervården? Jättebra, mycket bättre än med förstfödda.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Ja, även där bättre än första vaginala förlossningen.
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader? Totalt olika upplevelser. Förutom att jag fick ligga på uppvak efter båda förlossningarna. Fantastiskt duktig personal vid kejsarsnittet, medan jag hade noll förtroende för barnmorskan vid vaginala förlossningen. Ingen information efter vaginala förlossningen, fick jättemycket info efter KS.
    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Har bara positiva minnen av KS och bara negativa av vaginala förlossningen. Men det beror ju på stroken.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) Fick bara höra hur ont snittet skulle göra och att man inte fick göra si eller så, jag läkte jättefort och var superpigg efter snittet.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) Ingen vid KS, hade önskat träningsprogram efter sfinkterrupturen dock

  • Blev det akut? Varför? Det blev akut pga bebisen inte roterade klart och inte kom någonstans. Heter något fancy men kommer inte ihåg.
    Blev det ett omedelbart snitt? Varför?
    Hur var processen att få snitt? Eftersom min bebis tryckte på fel ställe och det kändes som att jag skulle gå i tusen bitar så var det en befrielse när dom sa att jag skulle få snitt och blev bedövad! Kände mig även väldigt trygg i operationssalen och dom berättade exakt vad som hände osv under tiden.
    Hur upplevde du snittet? Det kändes bra! Alla var jätteonhändertagande och vänliga!
    Fick du några komplikationer? Nej
    Hur upplevde du eftervården? Låg kvar på BB i tre dygn och fick jättebra hjälp o vård där men sen tog det slut. Fick kanske en broschyr om kejsarsnitt men minns inte. Fick googla resten själv..
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Nej fick googla. Fick veta 6 månader efter födsel varför det egentligen hade blivit kejsarsnitt.
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader? Inga andra
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Alltså allt var ju positivt förutom eftervården som var obefintlig efter BB och att jag inte egentligen visste varför det blev snitt.
    Och;

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) allt egentligen, när det blev akut alltså. Dom pratade med mig på BB men det kommer man ju inte ihåg dagen efter. Skulle vilja ha kanske ett uppföljningsmöte ellr något utöver efterkontrollen 2 mån senare
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) allt,fick googla vad jag skulle göra.

  • Jag har fött två barn med kejsarsnitt. Båda var planerade kejsarsnitt som blev akuta. Första gången var jag helt inställd på att föda vaginalt. Två veckor innan BF visade det sig dock att mina två barnmorskor båda missat rutinen att en gravid som tidigare opererats för myom ska bedömas av läkare på specialistmödravården. Det blev kejsarsnitt med bara några dagars varsel på grund av riskerna för mig med en vaginal förlossning. Sen kom värkarna igång dagen innan och det blev akutsnitt där jag förlorade tre liter blod. Jag var så ledsen över att få besked om kejsarsnitt så sent. Efter min stora myomoperation hade jag hoppats på att slippa operera i buken igen. Värst var dock att mina barnmorskor inte ville tas med problemet i efterhand utan skyllde ifrån sig. Det var som att de inte förstod vilken stor sak detta var för mig och det gjorde mig både ledsen och arg. Det tog lång tid innan jag slutade tänka på vad som kunde ha hänt om jag kommit in till förlossningen och ingen där hade vetat vilket skick min livmoder var i. Jag visste ju inte heller. Efteråt hjälpte patientnämnden mig att få ordentliga svar från ansvariga, som lovade att förtydliga rutinerna så att det inte skulle hända andra framöver.

    Under min andra graviditet hade jag flyttat till ett annat landsting. En helt annan upplevelse! Jag träffade läkare på specialistmödravården och fick klart med planerat kejsarsnitt redan i vecka 16. De tog också min psykiska hälsa på allvar och jag fick extra stöd. Sen fick jag havandeskapsförgiftning, var inlagd på sjukhus i sex veckor innan det blev akutsnitt… Läkaren sa att det var det värsta hon sett avseende ärrvävnad och sammanväxningar. Ändå ett mycket behagligare snitt än det första! Jag var uppe och gick samma kväll och var mycket piggare än efter första snittet.

    Nu är jag färdig, inga fler graviditeter för min del! Jag är hellre frisk framöver för de två barn jag har.

  • Blev det akut? Varför? Akut snitt efter försök till igångsättning. Jag orkade inte längre fysiskt eller psykiskt. Barnet mådde dock bra.

    Hur var processen att få snitt? Svår, läkaren ville övertala till ett dygn till med igångsättning. BM hjälpte mig att stå på mig och argumentera för snitt. Superviktigt stöd från BM! Efter tvådygn av försök till igångsättning hade ingen progress alls skett. Gravid vecka 42+4

    Hur upplevde du snittet? Underbart! Graviditeten var äntligen över! Professionell och omhändertagande personal.

    Hur upplevde du eftervården? Var ingen direkt eftervård. SSK/USK kontrollerade att avslaget kom igång, annars ingen direkt medicinsk kontroll. Åkte hem (begärde själv) efter drygt ett dygn. Ingen uppföljning efter hemgång.

    Positiva och negativa händelser kring snittet? Snittet i sig kändes väldigt bra. Det tog två timmar från beslut om snitt till barnet var ute. Fick dock ingen information om risker med ks vilket i efterhand känns konstigt. Jag hade velat ha snitt i situationen oavsett men hade ändå önskat ta del av information kring snitt, kanske information skriftligt att läsa efteråt om inte annat?

  • Mitt snitt var ett ”katastrofsnitt” och således inte planerat. Efter två dygn av värkar så försvann bebisens hjärtljud. Först då och då men sen helt. Då blev jag snabbt sövd och min bebis utplockad. Jag har alltid velat föda barn och blev helt förkrossad när de skrek snitt och jag rullades iväg. I efterhand känner jag mig misslyckad. Som om jag inte kan föda barn. Jag hade jättesvårt med anknytning och mådde psykiska dåligt länge efteråt. Snittet i sig blev väldigt stort eftersom det blev akut och det var heller inte särskilt snyggt gjort. Det har lett till att jag har ett snett, fult och ojämt ärr över hela magen. Jag tycker inte jag har fått någon eftervård. När jag var kvar på sjukhuset var de oroliga för min psykiska hälsa och där fick jag mycket hjälp med att träffa läkare osv som var med under snittet och gå igenom processen. Fysiskt så har jag inte fått så mycket hjälp. Hade ingen aning om hur jag skulle ta hand om snittet. Fick bara höra att jag inte fick bära tungt. I efterhand har jag förstått att min partner säkert kunde ha stannat hemma längre om jag fått en sjukskrivning så jag hade fått hjälp med bebis. Men ingen informerade mig om det. Jag visste ingenting och fick leta upp informatiln om att tejpa såret själv. Fick ringa vården och fråga vad jag skulle göra när snittet blev inflammerat osv.
    Det här var mitt första barn och jag vill gärna föda barn igen för att slippa snitt. Eftersom bebisen nästan var ute när min förlossning avbröts så hann de dra i bebisen flera gånger med sugklocka innan, vilket ledde till att jag sprack. Detta var det ingen som berättade för mig förrän jag var på efterkontroll hos min bm på mvc, hon ville kolla på stygnen. Som jag inte visste att jag hade. Hade undrat mycket om varför jag var så öm där nere så länge…

    Jag har inte många positiva skeenden kring mitt snitt utan mycket negativt. Det tog mycket lång tid innan jag kom tillbaka fysiskt och jag hade behövt hjälp med att veta hur jag skulle träna upp magen, det fick jag tillslut när jag gick till en pt. Det var ju väldigt svårt att få med de nedre bålmusklerna när de blivit avskurna.
    Jag hade velat ha ett möte efter där de kunde förklara mer om snittet. Jag fick ju ingen info innan och det de berättade om på bb när jag var medicinerad och nybliven förälder var jättesvårt att ta till sig.

  • Hurra för en till bok! Det behövs verkligen. Heja er!

    Jag har två barn, snittad med båda. Första pga sätesläge och misslyckade vädningsförsök, andra pga tidigare snitt och eget önskemål.
    Trots att första snittet kändes som ett nederlag, har jag nästan uteslutande bra upplevelser kring själva operationerna (båda komplikationsfria) och sjukhustiden.  Informationen och eftervården kan väl inte kallas annat än undermålig och godtycklig däremot. En broschyr med information som typ kan kokas ned till att de första sex veckorna får man inte göra någonting och bara lyfta barnets vikt, men efter sex veckor kan man göra ALLT. Inga tips om rehabövningar, inga konkreta rekommendationer kring fysisk aktivitet eller vård av ärret ex. Här har er blogg varit en guldgruva! Jag har googlat och googlat och hamnar gång på gång hos er. Det jag då hjälpts av är dina serier om träning efter kejsarsnitt (bålstabiliseringsövningar, tankar kring vad som ska begränsa aktiviteten osv.).

    Inför snitten (när väl beslutet om snitt är taget) tycker jag informationen varit väldigt bra, och det enda jag saknat är information om, eller allafall lite sympati för, den mentala biten. Däremot pratades det nästan ingenting om snitt i de förberedande föräldragrupperna. Det nämndes mer i förbifarten, och utmålades som ett ovanligt utfall (när i själva verket drygt 1/4 av förstföderskorna snittas?).

    Men! Det jag vill lyfta fram som den mest häpnadsväckande vårderfarenheten av mina kejsarsnitt var hur mina tankar, känslor och frågor kring föregående snitt inte alls verkade få ta någon plats då jag åter blev gravid. För mig som sjukvårdspersonal var detta väldigt intressant och skrämmande att uppleva. Inför första förlossningen var jag otroligt peppad på att föda vaginalt och att det blev ett kejsarsnitt var somsagt ett väldigt nederlag. Men med en ihopsydd livmoder och ett stukat kroppsligt självförtroende var peppen på en vaginal förlossning med andra barnet ca noll. Men detta var för de två barnmorskor jag hade att göra med på MVC, typ det konstigaste de någonsin hört? Varför skulle jag inte vilja prova vaginalt denna gång? Det finns ju iiinget hinder för mig att prova? Och de kommer ju ha suuperkoll på mig vid en ny förlossning! Jag var väldigt påläst (vedertagen information ifrån säkra källor) om VBAC och riskerna med det, men bemöttes med kommentarer att ”inte googla” och fick inga svar alls på de frågor jag hade. Det jag hakat upp mig på var dels risken för att förlossningen ändå skulle sluta i ett akut snitt, och dels risk för uterusruptur vilket har en prevalens på 1% (vilket jag personligen tycker är mycket, och en risk jag inte är så pigg på att ta då jag har drygt tio mil till närmsta förlossningsklinik). Mina barnmorskor uppmålar detta som JÄTTEOVANLIGT. I Sverige avråder man ju starkt att föda vaginalt om man har två snitt i bagaget, pga riskerna för just uterusruptur, men med ETT snitt verkar riskerna inte ens värda att bemötas? Den här tvetydiga information skapar ju misstroende för vårdapparaten och gör en i det närmsta konspiratorisk där man börjar misstänka att saker faktiskt mörkas för mig som patient. Det är första gången jag själv upplever detta.

    Efter påtryckningar hos MVC fick jag min barnmorska (efter att först ha erbjudit mig kontakt med Aurora och psykosocialt team) att skicka remiss till en förlossningsläkare så att jag skulle kunna få ställa mina frågor. På remissen står förlossningsrädsla som orsak, en stämpel jag inte riktigt tycker jag förtjänat och som känns skämmig på något vis. Väl hos läkaren är informationen och bemötandet ett helt annat.  Empatiskt och sakligt besvaras mina frågor av någon som har full koll på all statistisk och inläst på samma studier och underlag som mig. Informationen hon gav mig var helt annan än den information barnmorskorna gett mig. Hon sa att det är högre snittfrekvens för tidigare snittade jämfört med ej snittade förstföderskor, både när det gäller planerade snitt (nästan 50%) och akuta/urakuta där en vaginal förlossning påbörjats (ca en tredjedel). Mest pga att man är försiktigt med att inducera och ge värkstimulerande, men också pga risk för verksvaghet efter snittet. Även om man nu vill prova föda vaginalt så kan man känna att man lite har oddsen emot sig när man får höra dessa siffror. Men hade jag fått höra dessa siffror om jag inte stått på mig om remiss? Nej definitivt inte. Samma sak med risk för uterusruptur. Det är en allvarlig risk, både mor och barn kan faktiskt stryka med, men den pratar man inte om då man ”bara” har ett snitt i bagaget (annat vid två snitt då man inte ”får” föda vaginalt). Däremot blir man överöst med statistik om alla möjliga andra risker som ett kejsarsnitt medför. Risker som dels oftast har betydligt lägre prevalens, och dels är mindre allvarliga. Det här har verkligen fått mig att se rött (som du kanske märker!). Hur långt går vi inom vården för att minimera risk för vissa komplikationer då vi istället kanske ökar risken för andra, allvarligare, komplikationer? Det känns som en högst relevant fråga inom förlossningsvården, oavsett förlossningssätt!

    Stort tack och hatten av för vad du gör! Det är en fröjd att få ta del av information från någon som både är påläst, empatisk och verkligen har skrivandets gåva! Och som dessutom gör det på fritiden

    Lycka till med boken!

  • Blev det akut? Varför?
    Pga havandeskapsförgiftning. V33+5
    Hur var processen att få snitt?
    De sa att om inte mitt blodtryck gick ner skulle det bli igångsättning eller snitt, men på ultraljudet såg de att hon inte låg med huvudet nedåt så det blev snitt.
    Hur upplevde du snittet?
    Snabbt, intensivt, tusen gånger trevligare än vaginal förlossning. Mycket folk i rummet. Blev illamående av bedövningen men det gick över.
    Fick du några komplikationer?
    Nej.
    Hur upplevde du eftervården? Jobbigt med fragminsprutor a. Vi låg på neo i tre veckor, jag blev utskriven efter två pga fortsatt högt blodtryck, har det nu fortfarande 4 månader efter förlossning. Neo var underbart, alla nya föräldrar borde få vara där, jag kände mig mycket mer säker som förälder och då har jag ett barn sen tidigare. Kände dock att BB personalen som hade hand om mig var sämre, ofta inte speciellt trevliga.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Hade typ inga frågor. Hade inte läst på om kejsarsnitt eftersom ”varför? Jag kommer inte behöva det” plus att läskigt; min MVC sköterska hade fyra dagar innan nämnt att det kan bli igångsättning längre fram om inte blodtrycket går ner, men det var aldrig snack om kejsarsnitt, vi pratade inte ens igenom igångsättning.
    Efter jag blev informerad om att det skulle bli snitt läste jag snabbt på 1177, ville inte googla. Personalen verkade tro att jag va i chock eller nåt för jag var så lugn och hade inga frågor, även sen på neo skickade de in en kurator som informerade mig om att jag varit med om en seriös operation och kanske har frågor eller behöver prata om det, men jag tyckte inte det.
    Har du upplevelse av fler födslar? Ja, en långdragen vaginal förlossning utan större fysiska skador (några stygn). Psykiskt väldigt jobbigt. Otrevlig ohjälpsam personal. Sved ordentligt i typ två månader, kunde inte sitta ordentligt och fick kissa i duschen.
    Likheter och skillnader? Natt och dag. Inga likheter förutom att båda slutade med ett barn i min famn.
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Det enda negativa var sprutorna och att inte kunna lyfta min två-åring. Supertrevlig och informativ personal inför snittet.

    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? Jag fick inte ens veta hur länge jag inte fick lyfta tungt på. Jag vet inte om nån på BB antog att någon annan informerat mig för jag vet fortfarande ingenting. Och jag är så svag i ryggen fortfarande att jag inte kan stå upp längre än 15 min utan att få ont. Så allt sånt skulle jag behöva veta.

  • Kul med en ny bok!
    Jag fick ett akut snitt när jag födde mitt första barn pga väldigt intensiva värkar utan paus som påverkade bebisens hjärtljud oh hon hade bajsat i vattnet. Kändes mkt tryggt att göra snittet, tryggare än under värkarna. Vi var väl omhändertagna, alla höll sig lugna och jag blev bra bedövad. Inga komplikationer efter snittet, mådde ok och repade mig snabbt. Bebis mådde toppen. Har ett litet fint ärr och som sagt inga men. Dock stora skador efter min andra förlossning som var vaginal, önskar verkligen att jag hade krävt snitt en gång till men blev övertalad av aurorabarnmorska och bm på MVC som båda propagerade för vaginal förlossning och blåste upp riskerna med kejsarsnitt….
    Fick ingen info från vården om rehab efter snittet. Tränade på egen hand med mammamage appen och kunde sedan återuppta gympa, simning och dans. Hade inga problem med kroppen efter första snittet, men nu efter vaginala förlossningen som sagt mkt kvarstående problem….

  • Mitt (mina) snitt var planerade pga en sfinkterruptur som inte läkte ihop så bra efter första förlossningen. Jag visste inte att det kunde bli så att läkaren skulle avråda mig från vaginal förlossning och jag bearbetade själv upplevelsen av den jobbiga förlossning jag gått igenom och var så peppad på att få göra om. Jag läste på och var så taggad att få föda vaginalt igen och så fick jag beskedet att det skulle bli kejsarsnitt. Jag grät i flera dagar och sörjde den förlossning jag velat ha.

    Jag har nu genomgått tre kejsarsnitt och jag kan fortfarande sörja att jag inte fick chansen igen till en vaginal förlossning.

    Under alla mina graviditeter känner jag att jag nästan har fått försvara mig inför bekanta om varför det skulle bli kejsarsnitt. Som om det inte är lika bra som en vaginal förlossning.

    Likaså upplever jag att barnmorskorna tycker att det är tråkigt med kejsarsnitten. Det utropas inte några hejarop för att man tagit sig igenom ett planerat snitt precis. Ingen som frågar hur de kan göra mitt snitt mer personligt. Ingen som verkar förstå att ett snitt kan innebära så mycket känslor, både positiva och negativa.

    Det är inte bara ett snitt, det är min förlossning och mitt första möte med mitt ofödda barn <3

  • Var det planerat? Varför? Blev det akut? Varför?
    Jag fick ett akut kejsarsnitt vid förlossningen av mitt andra barn. Blev igångsatt v 42 +1 , efter 14 timmars värkarbete bestämde dem att det blir ett snitt pga bebisen hade dålig syresättning när jag var stående (troligen pga pannbjudning) och i ligggande hade jag värksvaghet.
    Hur var processen att få snitt?
    Lugnt och bra. Jag hade inte tänkt tanken på att det skulle kunna bli ett snitt innan eftersom allt gick bra med första barner och alla säger ju att det blir lättare vid andra barnet. Så jag blev lite chockad när massa människor kom in för att förebereda mig för kejsarsnitt. Men dem förklarade bra varför och att det inte gick vaginalt (vilket jag egentligen redan hade känt i några timmar).

    Hur upplevde du snittet?
    Jag kände mig å ena sidan otroligt lättat eftersom timmarna innan var så pass jobbiga men å andra sidan misslyckad. Det kändes som man bryter ett maratonlopp 2 kilometer innan man går in i mål. Man har varit med om all det jobbiga men fick inte vara med i upploppet.
    Fick du några komplikationer?
    Nej. Jag kunde dock inte tömma tarmen i nästan en vecka. Det gjorde att jag hade mycket ont, var uppsvullen. Jag kunde se tarmrörelserna genom den utsträckta Linea alban och fick sova med en pysventil..inte en av höjdpunkterna i mitt liv.
    Hur upplevde du eftervården?
    Bra, fick mycket hjälp på sjukhuset. Fick stanna i några dagar fast det var mitt andra barn.
    Jag hade en bra barnmorska som efteråt fångade upp mig (jag eller bättre sagt mitt postpartum-hormon-jag var ganska ledsen över att det blev ett snitt) och förklarade varför det blev ett snitt. Det hjälpte mig att komma över känslan av misslyckande och kommer till insikten att det var viktigt och bra- att kunna känna tacksamhet för att jag och min son var friska tack vare att det finns en så bra metod som kejsarsnitt.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Jag hade inte många frågor, jag hade som sagt inte tänkt tanken på snitt innan det hände.
    Har du upplevelse av fler födslar? Ja, en vaginal förlossning, ett kejsarsnitt
    Likheter och skillnader? Efter snittet fick jag ligga på uppvaket i nästan 4 timmar. Och jag ville så jätte gärna träffa min bebis. Jag missade den första timmen i vilken bebisarna oftast är klarvaken och tittar med stora ögon, jag missade brickan med ostmackan och varm choklad vilket jag hade som målbild under alla timmar värkarbetet. Men å andra sidan hade jag nog ändå inte kunna njuta av det om jag hade fått en stor bristning pga 4,2 kilo bebis med pannbjudning eller han hade kanske inte överlevt. Så jag lärde mig att man inte får gå in med samma förväntning som man hade från förra förlossning utan att varje förlossning ör unik

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Nu är jag fysioterapeut själv och visste ganska bra vad jag behöver göra. Men jag fick ingen information om lyft och bärande, ärrbehandling, återgång till träning etc på sjukhuset.
    Tyckte också att det var konstigt att ingen tittade på ärret efteråt och inte heller på bäckenbotten (hade ändå kommit till krystvärkarna och förlossningsläkare gick in med armen två gånger för att försöka dra bebisens huvud i rätt läge). Barnmorskan på efterkontrollen sa: ” åh vad skönt, du har fött via kejsarsnitt, då behöver vi inte göra en undersökning eller vill du kanske sätta in en spiral idag?”
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Jag tycker alla som har fött barn ska erbjudas kontakt med fysioterapeut. Efter kejsarsnitt är det speciellt viktigt eftersom många kvinnor är rädda för att sträcka ut framsidan, tar på ärret, använder magmuskulaturen. Ser fram emot din bok, den kommer säkert hjälper många kvinnor att få en bättre förståelse.

  • Jag har fått 3 barn med kejsarsnitt. Var det planerat? Ja nr 3 blev planerat pga 2 tidigare snitt.
    Blev det akut? Varför? Ja nr 2 blev akut på grund av uttagen progress..
    Blev det ett omedelbart snitt? Varför? Ja nr 1. Barnet blev påverkad under förlossningen. Ctg kurvan blev dålig och jag hade feber. Långsamt progress och värksvaghet. 72 h med värkar men inte i aktiv fas..
    Hur var processen att få snitt? Omtumlande. Första gången sprang de i korridoren.. jag var rädd. Blev sövd. Andra gånger var det under lugnare former. Tredje var planerat och lugn process men jag var rädd iaf.
    Hur upplevde du snittet? Hemskt alla gångerna. Med andra tog bedövningen högt så jag blev förlamad i armarna och kunde inte hålla barnet när hon kom ut. Läkaren var otrevlig och tyckte jag var besvärande när jag klagade på smärtan när han tryckte på pubisbenet och jag hade foglossning… jag hade känsel från pubis och ner i benen.. tvärtom vad man brukar ha.. med trean var jag rädd att bedövningen inte skulle ta eller gå ur.. detta var precis vad som hände. När bebisen kom ut hade hon lite svårt att anpassa sig och blev stånkig (Jag jobbar som ssk på neo nu) så jag sa att de nog får kalla på barn läkare.. blev stressad. Livmodern ville inte dra ihop sug. Blödde. Fick massa medicin och när läkaren masserar livmodern går bedövningen ur! Så jag skriker och den äldre läkaren tror mig inte först. Sen blir jag sövd.
    Fick du några komplikationer? Förutom smärtan och infektion fick jag inget ytterligare med ettan. Med tvåan hade jag en nerv i kläm som gjorde att jag blev som försvagad i högre ben. Men det blev bättre och är nog helt borta nu..Blödde 1400 ml med trean.
    Hur upplevde du eftervården? Hemskt dålig med ettan. Bättre med tvåan och dålig igen med trean.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Ja
    Har du upplevelse av fler födslar? Jepp tog upp alla på en gång Likheter och skillnader?
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Det jag saknade efter första, omedelbara snittet var erbjudande om att prata. Jag kände mig snuvad på förlossningen. Jag kände att jag inte var kvinna nog att flda mitt barn. Töntigt kansje men jsg sörjde förlossning och det var anledningen till att jag ville försöka igen. Efter andra kände jag ändå att jag fick revansch. Barnmorskan var också mkt stöttande den gången. Så de rätta sakerna så att säga. Du har kämpat på och du har gjort allt du kan. Men nu måste bebisen komma ut.
    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? Allt. Fick ingen av sjukvården. Har letat själv.. jag läser till barnmorska nu. Och vill också förändra. Saknas massa kunskap inom kvinnosjukvården.

  • Blev det akut? Varför? Hur var processen att få snitt? Jag sattes igång pga preklampsi, efter tre dygns igångsättning utan att knappt öppnat mig något frågade en bm om vi inte skulle ge upp och snitta. Jag sa nej. Dygn fem hade jag öppnats fem cm och det mesta gick fel, värkstorm men jag öppnades inte mer efter att hinnan punkterades, klarade ej av lustgasen, fick okontrollerade skakningar, en kateter sattes fel, feber, eda tog ej på ena sidan och fylldes inte på innan smärtan bröt genom igen, värkstimulerande dropp som sattes in utan min vetskap, men det värst var det extremt dåliga bemötandet och utförandet av ansvarig bm. Efter skiftbytet fick jag o mannen valet att försöka två timmar till eller snittas. Som tur var hjälpte min man mig att acceptera att det faktiskt var nog nu. Jag uppskattade att de lät mig vara med och fatta beslutet, det gjorde det lättare att acceptera eftersom jag verkligen ville föda vaginalt.
    Hur upplevde du snittet? Jag var extremt rädd för hela processen med fler nålar och att skäras upp. Jag hade värkar medan jag låg på operationsbordet, men känslan när hela kroppen bedövades var fantastiskt efter den outhärdliga smärtan. Personalen vid snittet var så fina på alla sätt och ursäktade sig för att klippa av min ring som satt fast, men det brydde jag mig inte alls om, de skulle ju just skära upp min mage ;-). En fantastisk sköterska såg att jag var livrädd och tröstade mig på väg in i salen. Det var fint att äntligen få bekräftelse på mina känslor och en känsla av att ha hamnat i trygghet hos operationspersonalen.
    Fick du några komplikationer? Inte av snittet i sig, men väldiga smärtor i mage och rygg veckorna efter snittet.
    Hur upplevde du eftervården? Skral, kort info om snittet o snabba kollar på snittet när jag bad om det.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Ja, men att googla och läsa er blogg gav mycket, mycket mer än det skrala jag fick från vården.
    Har du upplevelse av fler födslar? Likheter och skillnader? Nej enbart varit stödperson under en annan persons förlossning.
    Positiva och negativa händelser kring snittet? Det var fint att känna vid snittet attt jag tillslut hade förtroende för personalen och att de skulle göra det bästa för mig och min son. Samma härliga sköterska lyfte min son till mitt ansikte och tryckte honom mot mig så jag fick hans fosterfett på läpparna och fick lukta på honom eftersom han aldrig fick komma till mig efter snittet. Jag kunde tillslut känna att min son var ute i säkerhet (från min kropp med preklampsi) med pappa och personalen och min kropp var det minst viktiga nu när han var ute. Det värsta var på uppvaket där jag först trodde jag skulle dö om jag tillät mig att somna, men förlossningsläkare kom och sa att jag kunde sova eftersom jag skulle behöva det. Jag väcktes av en bm som berättade att min son slutat andas av oklar anledning och vårdades på neonatalen med hans pappa. Jag var så trött och fullproppad av medicin att jag var som i ett drogat tillstånd och visste att jag inte kunde göra något. Både jag och sonen hade drabbats av en infektion från min kropp när hinnorna punkterades visade det sig sen. Tyvärr gjorde snittet och min sjukdom att jag var oförmögen att förflytta mig själv eller vårdas tillsammans med min son första dagarna, jag hade aldrig trott att jag skulle köras i rullstol för att besöka min son under de första dygnen av hans liv! När vi sen förenades gjorde snittet mig så ostadig att jag inte vågade lyfta honom ensam. Men det var samtidigt en häftig process att börja stå och gå igen efter snittet och sakta bli mer och mer mobil. Idag mår min lille toppen och jag kämpar för att bli av med bäckensmärtor gissningsvis pga överspända muskler och/ eller nervpåverkan. Men varje gång jag tänker på snittet är jag tacksam för att min underliv faktiskt är intakt och att ärret läkt så bra!
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) hur läkningsprocessen går till samt hur jag tar hand om ärret (massage, mobilisering, sensitivisering etc) tips på amningspositioner (ex sida, laid pack position), kläder (höga muddar på trosor, byxor som ger ett lätt stöd för magmuskler som sakta går tillbaka och fördelar trycket kring ärret jämnare)
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) Hur jag får ärret att bli en naturlig, smidig del av min kropp som inte smärtar eller hindrar mig i ett fortsatt aktivt liv.

  • Var det planerat? Varför?
    Planerat pga tvillinggraviditet där nr 1 låg i säte.
    Hur var processen att få snitt?
    Var aldrig särskilt mycket diskussion. Fick tid för snitt ganska tidigt (eftersom läkaren tyckte det var onödigt att vänta). Men det var hela tiden med förbehållningen att om den vände sig skulle det bli vaginal förlossning. Ända in i det sista ville de försäkra sig att ingen vändning hade skett. När vi blivit inlagda så ville ena bm göra ett ultraljud ”för säkerhets skull” så ingen skulle bli arg (!?) ifall vändning skett. Medan den andra bm sa ”vi säger i så fall att den måste ha vänt sig precis, för nu vill ni väl inte tänka om?” Och hon hade rätt, vi ville inte tänka om (det var heller inte aktuellt)
    Hur upplevde du snittet?
    De hade problem att smärtstilla mig. Eftersom jag är lång ville d sätta både epidural och spinal. Men efter många försök gav de upp utan att ha lyckats få till spinalen. Jag kände mig dock helt trygg och väl omhändertagen hela tiden och var inte alls medveten om att det hade tagit väldigt lång tid.
    När de sedan satte igång gick det först bra, men när de skulle skära andra omgången så var jag inte tillräckligt bedövad. De försökte flera varianter, men fick sedan söva mig. Jag kände mig trygg även under detta och tycker inte att det gjorde så mycket att jag sövdes.
    Fick du några komplikationer?
    Vet inte om berättelsen ovan räknas som en komplikation, men annars inget.
    Hur upplevde du eftervården?
    Upplevde att jag som mamma inte var prioriterad på bb (vi låg inne fem dagar). De var flera saker som de skulle göra, men som blev uppskjutna. Som ta bort bandage, få hjälp att resa mig osv. Men hade det ganska lindrigt efteråt så det gjorde inte så mycket.
    Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter?
    Innan tycker jag att det mesta infon var på blad vi fick. Fick sen muntlig info som skilde sig åt mellan läkare och narkosläkare, om fastan.
    Tyckte det var svårt att veta vad jag skulle fråga.
    Fick dock ett extra besök av narkosläkaren pga problemet med smärtlindringen. Dock låg jag då på uppvaket och var inte helt mottaglig. Träffade en av barnmorskorna en vecka senare som fråga om vi fått prata med nån, eller om vi var traumatiserade pga det som hänt? Då insåg vi att det kanske var en större grej än vad vi tänkte.
    En sak jag saknade info om var de sprutor jag skulle ta efteråt (för att undvika propp). Min bm hade antecknat det, men har inget minne av att hon sagt nåt. Fick det som fråga på inskrivningen ”Varför ska du ta detta?” Sen fick jag sprutorna på bb, men ingen hann visa hur jag sen skulle göra själv. Blev också lite chockad när jag hämtade ut dem på apoteket och fick reda på vad det kostade.
    Har du upplevelse av fler födslar?
    Ja, har en vaginal sen tidigare.
    Likheter och skillnader?
    Tyckte det var skönt att slippa ”ha ansvar”. Fick liksom lämna över det heltid till proffsen. Efter min vaginala förlossning funderade jag mycket på om jag skulle gjort något annorlunda.
    Positiva och negativa händelser kring snittet?
    För mig är snittet så gott som bara en positiv upplevelse. Kroppen återhämtade sig snabbare och jag har inte haft några komplikationer.
    Och;
    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså)
    Hur man skulle göra med tejpning av ärr. Det verkar vara väldigt olika praxis och tror inte jag fick nån info alls.
    Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt)
    Jag fick lite övningar (som jag inte gjort). Skulle nog, som allmänt otränad, vilja ha tips på vad jag behöver tänka på när det väl är dags att börja träna igen.

  • Var det planerat? Nej

    Blev det akut? Ja. Hade en väldigt erfaren barnmorska på MVC som konstaterade att huvudet var fixerat vid ett antal tillfällen. Kom in till BB när det var dags och barnmorskan där blev lite fundersam så hon tog in en till barnmorska som klämde och kände och de båda konstaterade att det var huvudet som låg nedåt. Sedan när jag hade gjort hela värkarbetet, var fullt öppen och skulle börja krysta, kom det bebisbajs från öppningen. Bebisbajs från ett huvud låter väldigt orimligt, så då gjorde de snabbt ett ultraljud och konstaterade att det var rumpan som var nedåt… Eftersom de inte hade någon aning om hur brett mitt bäcken var gav de mig något som minskade värkarna och sedan åkte vi in direkt på operation. Jag fick en ”all inclusive” som de skämtade om på operation.

    Hur var processen att få snitt? Eftersom allt blev så hastigt och med en väldigt oväntad orsak hann jag liksom aldrig riktigt med. Kändes i ärlighetens namn nästan skönt för allt hade gått så fort och barnmorskorna hade missbedömt mig, så jag hade inte lyckats få någon som helst smärtlindring (jag som hade förberett mig att ta lustgas enligt kurvorna hade varken ekg påkopplat eller en lustgasmask som fungerade (inte så lätt för mig att veta om den fungerar eller inte)). Men personalen inne på operation var fantastiska, särskilt läkaren som gav mig bedövningen och sköterska som hade som uppgift att ha koll på mig. Hon informerade om allt som hände och jag kände mig väldigt bekräftad och sedd. Vad min man gjorde har jag ingen aning om, men det var skönt att veta att han var i rummet i alla fall.

    Hur upplevde du snittet? En märklig känsla när man känner hur de bökar omkring och tvingas att verkligen ta i. Man förstår inte hur snittet kunde vara så litet när det kändes som att de var överallt i magen och fick slita hårt. Men tack vare sköterskan som höll mig informerad och berättade vad det var som jag upplevde var det mest spännande.

    Fick du några komplikationer? Först mådde jag ok, men efter ca ett dygn blev jag fruktansvärt dålig och hade varken förmåga att sätta/ställa mig upp eller ta hand om min nyfödda son. Klarade varken av att hålla honom eller ge honom mat så min man som tack och lov sov kvar på sjukhuset fick gå omkring med honom hela natten i korridoren och koppa honom med jämna mellanrum. Fick det förklarat som att tarmarna inte hade hittat sin plats efter operationen, att jag hade en uppblåst mage full med gaser som jag inte kunde få ut, i kombination med sömnbrist. Det låter inte så hemskt, men det känns som att det var värre än värkarbetet. Hade liksom inte räknat med att det skulle göra ont i magen när barnet väl var ute. Bytte min första blöja först efter flera dagar och det lämnade mig med en liten känsla av osäkerhet och otillräcklighet.

    Hur upplevde du eftervården? Som alltid finns det ju människor som man klaffar mer med och människor som man har svårare för. Men generellt kändes det som att de fanns någon där så fort jag ringde på hjälp, men det var dock upp till mig att be om den. Det svåraste tyckte jag var att de tipsade om amning, tvätt av barn etc. på så många olika sätt beroende på vem som kom in. Fattar att det finns många sätt att hantera saker på, men som förstagångsförälder hade det känts bättre med bara ett sätt  (skulle velat haft mer stöd att komma igång med amning). Men detta har ju inget med själva snittet att göra.

    Tillräckliga svar? Jag hade inga frågor om snitt innan, för jag utgick från att det inte skulle bli så. Under kände jag mig så informerade av sjuksköterskan att det inte behövdes några frågor. Efter så kom det en läkare som satt ner länge och berättade och svarade på alla våra frågor. Både om varför det blev som det blev, om själva snittet och om vad det skulle innebära när jag kom hem. Otroligt värdefullt. Dessutom ringde barnmorskan från MVC upp när hon fick veta vad som hänt och bad om ursäkt. Det är klart att jag hade föredragit att försöka med en vändning om jag vetat att barnet låg i säte. Jag ville ju föda vaginalt. Men jag känner inget agg mot barnmorskan, alla kan vi missa saker och dessutom verkar det ju ha varit ett svårt fall när barnmorskorna på BB inte heller lyckades identifiera att det var huvudet som låg nedåt.

    Fler födslar? Två år senare födde jag en flicka vaginalt. Det var som natt och dag. Kände mig sedd och bekräftad under hela värkarbetet (hade en fantastisk barnmorska), men såklart gör det mycket ondare att krysta ut ett barn än att vara helt bedövad under ett snitt. Efter den vaginala födseln mådde jag dock väldigt mycket bättre och när jag kom hem kunde jag ta korta promenader. Efter snittet fixade jag knappt att gå, fick ringa min man och be honom hämta mig när jag bara skulle gå runt kvarteret. Snittet var en lång återhämtning jämfört med min vaginala förlossning.

    Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt: En förståelse för att det är en stor operation med lång återhämtning. Fick nog iofs information om det, men förstod det nog ändå inte riktigt. Sen undrade man också mycket om alla råd som fanns om träning, när man ska komma tillbaka, vikten av att knipa osv även gällde kejsarsnitt eller om det finns andra rekommendationer då.

    Vilken träning/rehab hade du behövt råd om? Se ovan. Vid ett snitt delar de ju faktiskt på magmusklerna för att kunna ta ut barnet (om jag förstått det hela rätt), hur tränar man ihop dem igen? Finns det andra övningar som är lämpliga för de som fött med snitt? När kan man börja springa osv?

  • Hej!
    Åh vilken bra bok det här kommer bli!

    Jag har tre förlossningar, nr 1 och 3 med planerade snitt, nr 2 vaginalt. Barn nr 1 låg i säte, vändningsförsöket misslyckades. Googlade allt jag kunde och läste och läste. Glad att jag förberedde mej väl och tex hade läst att personalen ibland får hjälpa barnet igång med andningen utan att det behöver vara någon fara. I Malmö där jag var, kan en följa bebisen hela tiden genom en stor skärm som visar rummet där de mäter väger och klipper navelsträng och allt (partnern är med där också). Väldigt fint. Spinalbedövningen tog dock fel på mej och gick uppåt, så I början var det obehagligt – tungan domnade och jag hade svårt att andas. Natkospersonalen var väldigt tryggande och försäkrade mej om att de hade koll på mej.

    Skakade våldsamt efteråt, kunde inte hålla bebisen. Det var jobbigt att partnern inte fick stanna kvar över natten, kände mej så hjälplös när jag inte ens kunde lyfta upp mitt lilla barn. Saknade också då mer specifik info om återhämtning efter kejsarsnitt vid hemgång, men det gick fantastiskt fint (tack Google).

    Barn nr två föddes vaginalt i en inte alls positiv upplevelse. Medicinskt var det säkert en ganska normal förlossning, jag upplevde den som allt annat. Mådde dåligt efteråt och skämdes för att jag gjorde det – hade ju inte ens nån allvarlig bristning och ”allt gick ju bra ändå”.

    Barn nr 3 ville jag därför föda med kejsarsnitt, vilket blev beviljat efter (många) besök hos kurator och förlossningsläkare. Tur som attan var det för när de öppnade mej hade livmodern spruckit och bebisen låg bara skyddad av hinnsäcken. Tesen i efterhand var att livmodern spruckit lite, lite grann i ärret under slutskedet vid den vaginala förlossningen, självläkt och sedan långsamt öppnat sig under tredje graviditeten. Vi hade inte klarat ett värkarbete så mitt sista snitt kändes så fantastiskt i efterhand.

    Trots ytterligare en atypisk reaktion på spindeln och lågt blodtryck som gjorde att de fick luta huvudet långt ner kändes allt så kontrollerat, så bra.

    Eftervärkarna var dock fruktansvärda efter tredje snittet, jag var tydligen inte ordentligt smärtlindad. Önskar att jag hade fått mer mänsklig och mindre medicinsk info innan. Visst vill jag veta de risker som finns, men jag hade också velat få ” såhär går ett typiskt planerat snitt till”. Allt från tid, hur många människor är där, hur kan det kännas, vad händer med barnet. Hade också velat få mer info om den närmsta tiden efteråt – hade otroligt ont i ena axeln och att bajsa var ju FRUKTANSVÄRT.

    Summa summarum: mina två planerade snitt innehöll en hel del överraskningar och konstiga grejer (jag nämnde kanske aldrig att det ytliga hudsnittet vid snitt 1 gjordes av en 15-årig PRAO-elev? Jo, det är sant, fast vi fick veta det först genom lokaltidningen…). Ändå är det dessa förlossningar som jag minns med glädje och varma känslor. Min vaginala och medicinskt sett nästintill komplikationsfria förlossning minns jag knappt alls.

    Tack för allt fantastiskt jobb ni gör för alla oss kvinnor. Ni är bäst.

  • * Blev det akut? Varför? Har genomgått två akuta snitt med fyra års mellanrum. Det första ca 40 timmar efter igångsättning med Cytotec, ett konstant smärtinferno, påverkade hjärtljud och tre misslyckade försök med sugklocka. Det visade sig senare att barnet var relativt stort och låg lite snett med huvudet. Det andra efter igångsättning med ballongkateter. Jag öppnade mig helt men barnet trängde inte ned trots starka krystvärkar (de kändes iaf väldigt starka men var tydligen inte effektiva). Läkaren ville inte sätta in värkstimulerande pga risken för uterusruptur så då blev det snitt igen.

    * Hur upplevde du snittet? Första gången var jag helt utmattad efter all smärta och hade inte ätit eller druckit på 1 1/2 dygn så jag orkade nog knappt känna så mycket. Var rädd men fick bra stöd av operationsteamet. När barnet kommit ut och barnmorskan sprang förbi oss med barnet som inte skrek bortvänt från oss hann jag tänka att barnet inte levde men vågade knappt snudda vid den fruktansvärda tanken. Andra gången kom rädslan över mig igen men eftersom Bricanylen inte hjälpte för att få värkarna att avstanna så kände jag mig mest som ett plågat skadskjutet djur när jag skulle försöka ligga blickstilla för att läkaren skulle sätta spinalbedövning (som krävde flera försök och ny läkare innan det lyckades). När bedövningen väl tog (halleluja) så kändes ändå allt de gjorde mer den andra gången jämfört med första (vet inte om det brukar upplevas olika med epidural vs spinalbedövning..?). Det gjorde inte ont men obehagligt att känna så mycket tyckte jag. Båda gångerna har jag skakat massor i armarna och hackat tänder helt okontrollerat (inte ovanligt sa de) samt kräkts helt plötsligt pga något läkemedel de gav.

    * Fick du några komplikationer? Första gången fick jag feber dag två och därefter dagliga febertoppar. Alla tyckte snittet såg fint ut trots att jag sa att det brände som eld i såret varje gång febern kom. Nio dagar efter snittet började såret glipa och jag fick sen rätt sorts antibiotika som bet på infektionen i såret. Ärret såg dock aldrig fint och tunt ut, utan blev ganska brett, tjockt och mörkt, det såg verkligen inte ”rätt” ut i mina ögon. Förlorade 1600 ml blod så fick blodtransfusion efteråt, som dock fick avbrytas då jag fick feber även under pågående transfusion. Vid andra snittet visade det sig att jag fått så mycket sammanväxningar så de behövde använda sugklocka för att få ut barnet, något jag aldrig hade hört talas om i samband med snitt.

    * Hur upplevde du eftervården? Första gången var jag ganska ”uppassad” på BB med tanke på febern och blodförlusten. Andra gången var eftervården bra men vi fick vara mer ifred på BB.

    * Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Innan hade jag hoppats så innerligt att jag skulle slippa snitt så jag hade inga frågor men efteråt tycker jag det var ganska undermåliga svar, t ex angående fysisk aktivitet sa en läkare i princip att det var fritt fram att röra på mig hur som helst efter läkningen.

    * Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Första gången var jag enormt pepp på att föda vaginalt, såg fram emot att få uppleva det som jag läst om och fascinerats av i många år innan det ens var aktuellt att försöka få barn. Hade tilltro till att jag skulle kunna hantera smärtan och kände ”bara jag inte blir snittad” då jag har väldigt obehag inför allt som har med kirurgi och ingrepp att göra. Efter första snittet var jag väldigt besviken på min livmoder (!) och kände mig allmänt misslyckad som kvinna. Det tog länge att acceptera och förlika mig med snittet och att jag faktiskt hade kämpat allt jag kunde dessförinnan. Andra gången var jag lite mer mentalt förberedd på att det kunde bli snitt. Jag känner dock en stor sorg över att inte ha fått uppleva en vaginal förlossning fullt ut och kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter varje gång jag hör om någons fantastiskt, magiska vaginala förlossning (såklart långtifrån allas upplevelse av vaginal förlossning, men de som beskriver det som det häftigaste de varit med om avundas jag något enormt!). Min mamma och syster har fött vaginalt helt utan smärtlindring och jag kan verkligen känna mig riktigt misslyckad i jämförelse. Samtidigt är jag tacksam över att både jag och barnen överlevde och förstår ju att jag vid särskilt första förlossningen kunde ha fått svåra förlossningsskador om barnet trots allt kommit vaginalt. Skulle det bli fler barn är ju vaginal förlossning helt uteslutet så jag bearbetar fortfarande att jag blev snuvad på det jag sett fram emot under så många år. Känns som att jag inte fött barn ”på riktigt”.
    Positivt är att jag kunnat visa äldre barnet ”dörren” som vi kallar det där han kom ut och det gör man kanske inte så konkret om man fött vaginalt 😉

    Och;
    * Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) Råd om eftervård som tejpa/inte tejpa, massage av ärr osv.
    * Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) Konkreta förslag på träningsövningar, när de kan påbörjas, intensitet osv.

    Puh, ursäkta det långa inlägget! Tusen tack för en väldigt värdefull blogg som lär mig massor och hjälper mig i bearbetningen av allt jag varit med om! Boken är väldigt efterlängtad!

  • * Blev det akut? Varför? Har genomgått två akuta snitt med fyra års mellanrum. Det första ca 40 timmar efter igångsättning med Cytotec, ett konstant smärtinferno, påverkade hjärtljud och tre misslyckade försök med sugklocka. Det visade sig senare att barnet var relativt stort och låg lite snett med huvudet. Det andra efter igångsättning med ballongkateter. Jag öppnade mig helt men barnet trängde inte ned trots starka krystvärkar (de kändes iaf väldigt starka men var tydligen inte effektiva). Läkaren ville inte sätta in värkstimulerande pga risken för uterusruptur så då blev det snitt igen.

    * Hur upplevde du snittet? Första gången var jag helt utmattad efter all smärta och hade inte ätit eller druckit på 1 1/2 dygn så jag orkade nog knappt känna så mycket. Var rädd men fick bra stöd av operationsteamet. När barnet kommit ut och barnmorskan sprang förbi oss med barnet som inte skrek bortvänt från oss hann jag tänka att barnet inte levde men vågade knappt snudda vid den fruktansvärda tanken. Andra gången kom rädslan över mig igen men eftersom Bricanylen inte hjälpte för att få värkarna att avstanna så kände jag mig mest som ett plågat skadskjutet djur när jag skulle försöka ligga blickstilla för att läkaren skulle sätta spinalbedövning (som krävde flera försök och ny läkare innan det lyckades). När bedövningen väl tog (halleluja) så kändes ändå allt de gjorde mer den andra gången jämfört med första (vet inte om det brukar upplevas olika med epidural vs spinalbedövning..?). Det gjorde inte ont men obehagligt att känna så mycket tyckte jag. Båda gångerna har jag skakat massor i armarna och hackat tänder helt okontrollerat (inte ovanligt sa de) samt kräkts helt plötsligt pga något läkemedel de gav.

    * Fick du några komplikationer? Första gången fick jag feber dag 2 och därefter dagliga febertoppar. Alla tyckte snittet såg fint ut trots att jag sa att det brände som eld i såret varje gång febern kom. Nio dagar efter snittet började såret glipa och jag fick sen rätt sorts antibiotika som bet på infektionen i såret. Ärret såg dock aldrig fint och tunt ut, utan blev ganska brett, tjockt och mörkt, det såg verkligen inte ”rätt” ut i mina ögon. Förlorade 1600 ml blod så fick blodtransfusion efteråt, som dock fick avbrytas då jag fick feber även under pågående transfusion. Vid andra snittet visade det sig att jag fått så mycket sammanväxningar så de behövde använda sugklocka för att få ut barnet, något jag aldrig hade hört talas om i samband med snitt.

    * Hur upplevde du eftervården? Första gången var jag ganska ”uppassad” på BB med tanke på febern och blodförlusten. Andra gången var eftervården bra men vi fick vara mer ifred på BB.

    * Fick du tillräckliga svar på de frågor du kanske hade innan, under och efter? Innan hade jag hoppats så innerligt att jag skulle slippa snitt så jag hade inga frågor men efteråt tycker jag det var ganska undermåliga svar, t ex angående fysisk aktivitet sa en läkare i princip att det var fritt fram att röra på mig hur som helst efter läkningen.

    * Positiva och negativa händelser kring snittet?
    Första gången var jag enormt pepp på att föda vaginalt, såg fram emot att få uppleva det som jag läst om och fascinerats av i många år innan det ens var aktuellt att försöka få barn. Hade tilltro till att jag skulle kunna hantera smärtan och kände ”bara jag inte blir snittad” då jag har väldigt obehag inför allt som har med kirurgi och ingrepp att göra. Efter första snittet var jag väldigt besviken på min livmoder (!) och kände mig allmänt misslyckad som kvinna. Det tog länge att acceptera och förlika mig med snittet och att jag faktiskt hade kämpat allt jag kunde dessförinnan. Andra gången var jag lite mer mentalt förberedd på att det kunde bli snitt. Jag känner dock en stor sorg över att inte ha fått uppleva en vaginal förlossning fullt ut och kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter varje gång jag hör om någons fantastiskt, magiska vaginala förlossning (såklart långtifrån allas upplevelse av vaginal förlossning, men de som beskriver det som det häftigaste de varit med om avundas jag något enormt!). Min mamma och syster har fött vaginalt helt utan smärtlindring och jag kan verkligen känna mig riktigt misslyckad i jämförelse. Samtidigt är jag tacksam över att både jag och barnen överlevde och förstår ju att jag vid särskilt första förlossningen kunde ha fått svåra förlossningsskador om barnet trots allt kommit vaginalt. Skulle det bli fler barn är ju vaginal förlossning helt uteslutet så jag bearbetar fortfarande att jag blev snuvad på det jag sett fram emot under så många år. Positivt är dock att jag kunnat visa äldsta barnet ”dörren” han kom ut ifrån vilket både han och jag tycker är häftigt, så konkret kan man kanske inte visa utgången vid vaginal förlossning 😉

    Och;
    * Vilken information upplevde du att du saknade runt omkring kejsarsnitt? (Om någon alltså) Råd om eftervård som tejpa/inte tejpa, massage av ärr osv.
    * Vilken slags tränings/rehab hade du behövt ha råd om? (Om du hade behövt) Konkreta förslag på träningsövningar, när de kan påbörjas, intensitet osv.

    Puh, ursäkta det långa inlägget! Tusen tack för en väldigt värdefull blogg som lär mig massor och hjälper mig i bearbetningen av allt jag varit med om! Boken är väldigt efterlängtad!

  • Jag födde mitt fösta barn i somras via snitt. På grund av sätesbjudning fick vi tid för ett planerat snitt. Detta var en sorg för mig då jag alltid drömt om att föda vaginalt och få uppleva värkarbetet.

    Vi gjorde ett vändningsförsök som misslyckades vilket var mycket obehagligt. Jag mådde framförallt dåligt av bricanyl och blodtrycksfall.

    Det planerade snittet skulle utföras i v 39+2, men i v 38+3 gick mitt vatten helt utan förvarning på en parkeringsplats. Detta medförde att vi fick åka in till förlossningen och fick tid för ett akutsnitt några timmar senare. Jag upplevde hela förlossningen som fantastiskt positiv. Jag var ju förberedd på att föda via snitt, men upprymd av överraskningen att det var nu det skulle ske. Jag var lycklig över att ha fått en naturlig start på förlossningen då jag kände mig trygg med att barnet var redo att komma ut. Jag var lycklig över att få ringa runt till nära och kära och berätta att vi skulle ha barn och att detta skedde innan det planerade datumet. Jag och min sambo skrattade oss igenom förberedelserna och skämtade med personalen. Varken katetern eller spinalbedövningen var så obehagligt som jag trott. Operationen startade 19:55 och dottern är född 19:57 vilket säger en del om hur fort ett snitt kan gå. Hon mådde bra och jag fick henne till bröstet medan jag blev ihopsydd. Detta gjorde att jag inte alls tänkte att jag var på operation utan kunde fokusera på vårt nya lilla liv. Jag hamnade på uppvaket där min sambo och dottern fick lov att följa med vilket jag inte trott innan. Där åt jag glass, ammade och ringde min familj. Jag var så otroligt lycklig över att hon var här och att jag mådde så bra. Så själva förlossningen är jag väldigt nöjd med!

    Däremot var återhämtningen inte lika rolig. Jag fick en misstänkt muskelbristning precis bredvid snittet och detta gjorde att jag inte kunde gå (inte ens på toaletten) på någon vecka. Efter fem dagar kördes jag hem efter att jag tjatat på personalen. Jag åkte rullstol till bilen och fick ligga raklång i bilen på väg hem. Väl hemma minns jag att min sambo fick hjälpa mig till toaletten och påväg tillbaka till min bas i soffan skrek jag av smärtorna. Jag fick sedan infektion av tejpen och fick då sår runt snittet vilket gjorde det svårt att klä sig. Min sambo fick hjälpa mig att duscha. Jag satt gråtande på en pall i duschen medan han tvättade rent mig.

    Jag var på benen efter ca en månad. Efter två månader kände jag mig i stort sett som vanligt. Jag har nu, 6 månader efter snittet, fortfarande känselbortfall och en del smärtor i snittet, men inget som egentligen stör mig.

    Det som kändes märkligt var att man under graviditeten var så uppassad av vården, man hade möten på mvc och man kollade olika värden, gjorde ultraljud. Men efter att vi åkt hem från BB kände jag mig helt lämnad. Det känns konstigt att ingen kollat hur mitt snitt ser ut. Ingen har frågat hur det känns eller berätta hur och när jag kan träna. Ingen har gjort vaginala undersökningar eller kontrollerat bäckenstyrkan. Återbesöket på MVC handlade endast om preventivmedel.

    Sammanfattningsvis känner jag att snittet var fantastiskt, återhämtningen var hemsk men så värt det med tanke på friskt barn, eftervården helt obefintlig. Hade nog önskar någon form av uppföljning för att se att operationen var lyckad.

    Nästa förlossning hoppas jag blir vaginal, men om det blir snitt så vet jag att det går bra och att jag klarar det också.

  • Mitt kejsarsnitt (första barnet) var inte ett planerat snitt utan vattnet gick i v36+0. Min son låg i säte så därmed blev det ett akut snitt samma dag. Vattnet gick kl 04:30, fick tid för undersökning på BB i min stad kl 08. Säte bekräftades och att vattnet hade gått.
    I och med v36+0 ville det universitetssjukhuset att jag skulle föda där. Vi kunde i lugn och ro åka dit själv iom att jag inte hade några verkar eller liknande. Åkte hem och packade lite extra. KL 11 kom vi in till förlossningen och kl 15:06 föddes min son.
    Processen att få snitt var lugn, när vi väl kom in så blev vi mottagna av en BM. Hon satte kateter och så fick vi veta att snittet skulle ske inom 6h.
    Vi behövde inte vänta länge utan strax efter kl 14 så rullades vi iväg.
    Snittet gjordes av ett otroligt proffsigt team, dom kändes som ett väloljad maskineri. Spinalbedövningen tog inte direkt på höger sida men till slut tog den. Lite läskigt att veta att de skulle skära i en kroppsdel där jag för några minuter sen hade känsel.
    Jag brukar säga att det kändes som när man skär i en seg kött bit 😉 Fast utan smärta. Fick min son på bröstet en kort stund innan han och min sambo försvann iväg.
    Var lite mysigt att ligga och lyssna på hur läkaren småpratade med varandra när de sydde ihop mig.
    Men sen började mitt helvete. Jag fick/har en förlossningsdepression.
    Den ansvariga BM hade lovat oss min sambo och min son skulle få komma ner till mig på postop. Vilket de inte gjorde. Jag låg i 3h och väntade. Kvinnor som hade snittats efter mig fick se sina barn relativt snart men inte jag. Lever mitt barn? Är det något fel på honom? Ingenting hörde jag.
    Senare visade det sig att de hade för mycket att göra, de hade inte tid. Det står i min journal att de inte hade tid att mata min son. De berövade mig på den första så viktiga tiden.
    Min son blev senare inlagt på neo för lågt glukos och svårt att behålla mat. Dock kunde han stanna hos oss så kunde vi sonda på BB. Men BB vill inte att vi sondade där så min sambo fick gå över varannan timme i början till neo (jag kunde inte pga. av snittet) för att sonda.
    Sen fick vi ett rum på neo, men bara en natt. Sen fick vi ett rum på BB igen, och då fick vi sonda. Men då var jag utskriven så då brydde de sig inte om mig.
    Eftervården var katastrof, det var inte alls mysigt och omhändertagande som jag hade trott. Jag kände mig som en belastning som de bara ville bli av med. De var otrevliga och undersköterska kunde ta några beslut. Alltid skulle en BM ta beslut, men de glömde bort mig. Fick fråga saker flera ggr och fick aldrig svar. Lämnade urinprov, fick inget svar.
    Tillsist orkade jag inte må dåligt längre, en BM satte sig ner när jag grät och frågade om man skulle känna såhär. Jag hade bara fokuserat på min son hälsa under hela tiden. Min känslor för honom var helt avtrubbade. Jag hade inget självförtroende för amning alls. Kände inte att jag fick någon hjälp. Även idag känner jag ångest bara att tänka på amning. (Min son är idag 8 månader). Efter diverse mjölkstockningar som övergick till bröstbölder och allmän ångest vid amning så slutade jag. Det var det bästa beslutet jag någonsin har gjort. Min sambo kunde hjälpa till. Idag delar vi på FL 50% var, helt underbart.

    De flesta frågorna jag hade fick jag sådär svar på. T.ex. smärtlindring vid hemgång . Svaret var att jag skulle ta lite receptfritt när jag kände för det.
    Fick bra hjälp av BVC för förlossningsdepressionen, flaggade redan vid hembesöket att det inte kändes bra.

    För att summera kan jag säga att själva snittet skulle jag ge en 8 på VAS-skalan. Skulle vilja ha haft min son på bröstet längre.
    Eftervården ger jag en 0. Vet inte om jag vill utsätta mig själv för det igen. Vården tog den första tiden med min son ifrån mig och det kommer jag inte få tillbaka.
    Snittet är otroligt fint, när jag frågade om hur jag skulle ta hand om ärret, frågade specifikt om massage så var svaret att de inte tar hand om ärren på kvinnokliniken. Det är inte deras uppgift.

    Jag är imponerade om du/ni orkade läsa igenom allt. Låter säkert väldigt bittert, men jag har ingen förtroende för förlossningen idag.

    Jag hade önskat inbokade tider med en sjukgymnast (idag har jag problem med SI-leden efter graviditeten och går hos en sjukgymnast). Sjukskrivning, det är helt orimligt att jag skulle vara hemma själv med mitt barn när jag inte får lyfta mer en vad mitt barn väger. Hade jag gjort en blindtarmsoperation istället, då hade jag väl blivit sjukskriven? Mer detaljerad information om smärtlindring vid hemgång, jag är inte sjukvårdsutbildad. Att någon hade det övergripande ansvaret för mig och min sons vård. Neo hade ansvar för min son och BB för mig. Vi skickades mellan avdelningarna och fick känna på friktionen mellan dom.
    Det står klart och tydligt i min journal att jag tidigare har haft psykisk ohälsa, de borde ha fångat upp min depression på BB. Eller iaf frågat om hur jag mådde. Jag hade önskat att de hade varit mer varma och omhändertagande, jag hade velat känna det. Jag hade önskat att de hade hjälpt mig mer med amningen. När min son inte fick ett bra tag så gav de mig en amningsnapp utan någon information om hur det skulle skötas eller att den bara var tillfällig.
    Jag hade velat haft info om träning, när och hur. Kontroll av min kropp efter graviditet och förlossning.

  • Förlossning med tvillingar, där 1:an kom vaginalt och 2:an med urakut snitt pga värksvaghet och sugklockan inte fäste på 1:a försöket när dom testade det. Hjärtljuden sjönk på 2:an så det blev brått.
    Ingen info efter om något angående snittet. Förutom att det inte ska vara sig. Jag visste inte ens eller uppfattade iallafall inte hur man skulle göra med stripsen. För hade tom morfindropp efteråt och var heltsnurrig.
    En liten broshyr hade suttit fint, så man slapp komma ihåg saker man redan hade glömt innan personalen avslutade meningen
    Ärret på vänstra sidan såg ut som en stor grop in i magen,och det gjorde ont att lyfta vänsterbenet i Typ 1 år. Ingen info mer än ”så kan det gå”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!