Är amning en kvinnlig rättighet?

Det här är ett repostat inlägg från 2016. Författaren till avhandlingen jag nämner bidrog till vår forskarkalender bara för någon månad sedan. Men jag ville ändå lyfta detta inlägg igen, för det är faktiskt så “drop mic”-bra och typ de vettigaste feministiska slutsatserna kring amning jag någonsin läst.

Är amning en kvinnlig rättighet? 

När jag läste kursen om amning under hösten 2016 hade vi en suuuperspännande avhandling som kurslitteratur. Speciellt för er som kanske ammar eller som har mycket funderingar om amning och moderskap, den är verkligen läsvärd!

Avhandlingen heter ” Amning och Existens – Moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende vid inledande amning”

och ni hittar den här. Jag vill alltså vara tydlig, det här är typ ett referat. Här nedan kommer en massa jättspännande och intellektuella tankar som inte är mina egna. Men vi kan väl diskutera dem? Jag har återgått till den nu under min egen amningsperiod.

Ett möte mellan kroppar

Amning handlar för mammans del både om att förstå och möta barnets behov, och sina egna behov. Precis i början upplevs amning som en kroppslig prestation och kroppen som en bröstmjölkproducent. Om amningen inte fungerar utan problem kan kvinnan får en tveksamhet gällande den egna kroppens förmåga att producera mjölk.

Problem med amningen under den första tiden kan göra att mammans självbild som just mamma får sig en törn. I avhandlingen beskrivs en känsla av att misslyckas i moderskapet. Kvinnan kan också känna att behoven krockar. Hon upplever amningen som svår, barnet behöver få mat. Dessutom kan det tillkomma upplevelser av att ha krav på sig från andra vad gäller att ”prestera” amning. En reaktion på detta kan bli att det uppstår gränser för mammans gemenskap till, och närhet med barnet. I Lisa Palmers text beskrivs det som en desperat kamp att bli fri från svårigheterna och istället hitta stillhet och harmoni i livet.

Kvinnor som får trubbel med amningen till en början kan uppleva sig invaderade av barnets behov och krav. Mamman befinner sig i en sårbar situation när amningen inleds, och mamman är också beroende av ett bra samspel med barnet för att amningen ska fungera. På samma vis är också mamman beroende av sitt sammanhang och stöd från omgivningen. När amningen upples svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Amningsupplevelsen kan kopplas samman med kvinnans identitet som mamma. Den existentiella dimensionen av moderskap och amning ställs på sin spets när amningen upplevs som svår.

Amningstrubbel

När amningen orsakar smärta kan den skapa en rädsla för amningen hos kvinnan, en smärta och rädsla som gör att kvinnan ej heller kan uppleva närheten med barnet under själva amningen. Amningen byts från att vara den förväntade ömsesidiga relationen till en prestation där känslan av att vara en maskin som skall producera mjölk dominerar. Istället för att förena mamma och barn i en nära relation blir amning en barriär som förhindrar den förväntade känslan av glädjefylld närhet. Rädslan för amningen finns ständigt närvarande och etsar sig fast.

”Det finns en strävan efter att amningen skall fungera på ett sätt som gör att kvinnan känner sig som en bra och duglig mamma. Finns det då en risk att kvinnor som upplever att amningen fungerar väl känner moderskap och att kvinnor som har det svårt med amningen inte gör det? Svaret på den frågan är, utifrån kvinnans perspektiv i den här avhandlingen, ja. Det tycks alltså vara så att det är kvinnans upplevelse av amning som har betydelse, inte enbart det faktum att hon verkligen ammar eller inte, som avgör hur moderskapet upplevs.”

Amning måste ibland avslutas för att kvinnan upplever den alltför otrygg och påfrestande. I annat fall kan det få negativa konsekvenser för mammans upplevelse av sin relation med barnet. Sårbarheten hos mamman kan också tvärtemot detta göra att hon istället tvingar sig själv att fortsätta amma trots att det försvårar relationen till barnet. Detta faktum försvårar moderskapet.

Barnet och vårdgivarna

Dessutom tas barnets perspektiv upp i denna avhandling. Eftersom mamman upplever amningen som svår och utan ömsesidighet är innebörden för barnet troligen också kantad av svårigheter. En obehaglig amningssituation kan etsa sig fast i barnets kropp och eventuellt medföra en obehagskänsla även nästa amning och tvärtom.

Något som beskrivs tydligt  är hur fel det kan bli när en vårdgivare ger amningsråd, och tar på kvinnans bröst och ger handgriplig amningshjälp. Detta beskrivs som både kränkande och obehagligt. Använder en vårdare dessutom handgriplig amningshjälp mot barnet, som exempelvis att det skrikande barnet pressas hårt mot moderns bröst och hålls fast mot bröstet, kan det troligen försvåra barnets erfarande av amning.

Amning som en kvinnlig rättighet

Det som jag bär med mig allra tydligast från läsningen av avhandlingen är detta:

”Amning som en kvinnlig rättighet innebär då rätt att amma, rätt att sluta amma om så önskas, rätt att erhålla ett vårdande som gör det möjligt att utöva sin rättighet och framförallt rätt till vårdande som är utformat så att patientperspektivet bejakas.”

Inledande amning har alltså potential att stärka kvinnans existens som mamma och subjekt men det finns också en risk att kvinnan istället försvagas och övergår att uppfatta sig själv, eller uppfattas av andra, som ett dåligt objekt och en dålig mamma. Kvinnors amningsbeslut kan också förstås i ljuset av detta. Amningsbeslutet blir en konsekvens av den situation kvinnan befinner sig. I den existentiella kris som uppstår tvingas kvinnan till en vändpunkt där ett beslut om amningens fortsättning eller avslut måste fattas.

Kvinnors upplevelse av amning bör uppmärksammas och erkännas som ett existentiellt fenomen beroende av både biologi och kultur.

“Det är dags att se bortom statistik kring amning och rikta blickarna mot kvinnans existens, amning-som-levd och amningens påverkan på moderskapet för att förstå kvinnors amningsbeslut – ett kvinnoperspektiv på amning.”

Jag går igång på det här!

Det är något i den här som får mig att bli liksom feministiskt glad och peppad. Äntligen kan jag känna att jag har ett välgrundat feministiskt ställningstagande kring amning. ”Amning som en kvinnlig rättighet innebär rätt att amma, rätt att sluta amma om så önskas, rätt att erhålla ett vårdande som gör det möjligt att utöva sin rättighet och framförallt rätt till vårdande som är utformat så att patientperspektivet bejakas.”

Jag tycker att det här är sååå bra!

Hur tänker du?