Studier om förlossningsrädsla

Vad säger forskningen om behandling för förlossningsrädsla?

Att vara gravid och att bli mamma anses vara en anpassningsprocess som inte alltid går problemfritt. Graviditeten kan innebära en del förväntan, en del stress och en del ren och skär rädsla. Delarna behöver naturligtvis inte vara lika stora, och just nu handlar dessa inlägg just om rädslan.

Hur många lider av förlossningsrädsla?

Förlossningsrädsla verkar återfinnas hos mellan 10-20% av alla kvinnor beroende på definition. Förlossningsrädsla kan ju vara allt från ett obehag till en fobisk rädsla som i princip omöjliggör ett visst förlossningssätt.  Förlossningsrädsla är starkt associerat med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Det verkar förhållandevis entydigt i forskningen att mödravården bör fokusera på att fånga upp kvinnors tidigare negativa erfarenheter av förlossningar. Något som kan verka motsägelsefullt är att förlossningsrädsla dock är betydligt mer frekvent förekommande hos förstföderskor. En positiv tidigare förlossningsupplevelse (som tack och lov är rätt vanligt ju!) är en skyddande faktor för förlossningsrädsla.

Behandling för förlossningsrädsla

Problemet med en avsaknad av en jättetydlig och enhetlig definition gör att det också kan vara svårt att tolka resultaten av studier som handlar om behandling för förlossningsrädsla. En studie där forskarna undersökte effekten av patientutbildning om graviditetsacceptans, identifikation med mödrarollen och förlossningsrädsla såg de att förlossningsrädslan minskade och acceptancen ökade, men att utbildningen inte påverkade identifikationen med mödrarollen. Detta är den slags utbildning som inte normalt finns i mödravårdsprogrammet utan får sökas i form av förlossningsförberedande kurs utanför den rutinmässiga mödravården. En annan pilotstudie har visat att en förlossningsförberedande kurs med mindfullnessinslag minskade rädslan hos kvinnor. Det finns flera studier som stödjer just detta, att utbildning och emotionellt stöd har potential att minska behovet av kejsarsnitt samt risken för en traumatisk upplevelse av förlossningen.

Måste inte vara en dyr kurs

Att överhuvudtaget prata explicit om förlossningsrädsla och oro med vårdpersonal har visat sig sänka nivån av förlossningsrädsla hos kvinnor. Även om det ”bara” handlar om vanliga samtal med barnmorskan på mödravården. Stödet från mödravården har visat sig vara viktigt hos alla, men extra viktigt hos kvinnor som har lågt socialt stöd.

Studier om förlossningsrädsla

Forskningsmässigt verkar det alltså finnas stöd för att förlossningsrädda kvinnor får hjälp av bra samtal med barnmorska och ibland även externa kurser i förlossningsförberedande syfte. Utfallet verkar dock handla om  hur många som faktiskt föder vaginalt efter behandling/stödinsatser. Det finns inte jättemånga studier som följt upp rädslan efteråt. En studie som jag läst visade på att de flesta förlossningsrädda faktiskt fortsatte att vara det 7-14 år efter förlossningen. Förlossningsrädsla kan lindras genom samtal, planering och stöd. Samtidigt verkar de behandlingsformer som finns idag inte löser problematiken helt.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Följande dagars inlägg kommer innehålla mer praktiska tips! Stay tuned!

Alla inlägg i serien:



Comments (3)

Födde mitt första barn för 7 månader sedan. 15 dagar över tiden fick jag äntligen en igångsättning jag tjatat, och bönat om i en vecka. Jag hade så mycket foglossning att jag inte kunde röra mig och orkade inte mer vilket även gav dagliga panikångestattacker. Det senare mycket av rädsla för att något skulle hända min dotter när hon inte ville komma ut och tiden bara drog iväg. Kan tillägga jag var helt orädd för förlossningen innan den. Efter förlossningen har jag drabbats av förlossningsrädsla, jag upplevde förlossningen mycket traumatisk och mådde jättedåligt i flera månader efter. Drömde mardrömmar, grät och kände panik bara fragment dök upp av förlossningen.
Förlossningen i sig var hyfsat normallång för en förstföderska har de sagt( 21 h från igångsättning till bebis). Det som skapade min rädsla var utdrivningsskedet som var det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag krystade i över en timme med 40 graders feber och hade total panik, mycket pga utmattning troligen. När barnet tillslut kom ut var hon blå och fördes till neo. Tog 5 h innan jag ens fick se henne och sedan var vi skiljda i 3 dagar där vi bara kunde besöka henne. Nu har det ”bara” gått 7 månader men jag är livrädd för en framtida förlossning. Det finns inte på kartan. Från att ha varit nyfiken inför att få föda barn till att må illa bara av att höra ordet krysta. Stödet efter är en katastrof, helt obefintligt! Ansvarig barnmorska ringde upp efter en månad och pratade en timme. Det var givande absolut. Men sen då? Hade jag erbjudits ordentligt stöd efteråt hade jag kanske fått chansen bearbeta detta eller i de bästa av världar, kunnat tänka mig göra om det. Jag har nu själv sökt hjälp och går hos kurator. Detta är dock mer för att komma över händelsen än vad de skulle kunna hjälpa min rädsla…

Det gjorde så ont i mig när jag läste detta, känner igen mig så. Jag tror det är viktigt att du faktiskt bearbetar händelsen med dottern och liksom förlåter den. Inte personalen eller dig själv utan liksom accepterar att det hände och att det var sorgligt. Min psykolog beskrev det som att sörja min förlossning istället för att vara arg på den. Visst, barnet överlevde och jag fick inga fysiska men men att stå där helt mörbultad och se sitt första barn i kuvös är fasen inte någon lek!

För min del la jag locket på och tänkte inte så myclet på förlossningen efter fyra månader, tills jag blev gravid igen. Då kom allt tillbaka som en käftsmäll och jag fastnade i ett läge av panikkänslor. Gick hos aurora-bm från vecka 16, förlossningsläkare, psykolog, önskade snitt mm blev nekad (De ville att jag skulle fundera lite till åtminstone) hade moderkakan i vägen under 35 veckor av graviditeten så det kunde bli påtvingat snitt även om förlossningsläkaren var hyfsat säker på att den skulle växa bort från öppningen. Jag grät i en dag efter varje besök hos mödravården och var helt slut mentalt. Sen fick jag en väldigt snäv förlossningsplan som jag till slut kände mig trygg med och födde min son under kontrollerade former på några timmar. Blev igångsatt genom att de tog hinnorna dagen före bf och det blev en sån fin förlossning, helt lugn och trygg och friskt barn. Idag kan jag fortfarande sörja att andra graviditeten var så fruktansvärt jobbig och att starten med ettan blev så dålig men det är inget jag tänker på dagligen. Och nej det blev ingen revansch (avskyr det uttrycket, det är väl ingen tävling mellan ens olika förlossningar!) men väl en läkning av det gamla och en acceptans över att förlossningar går som de går och det är inte mycket man kan påverka själv. Däremot kan vården se till att varje kvinna känner sig trygg, men det är ju en annan historia.

Skönt höra att det gick bra andra gången! Men konstigt du blev nekad snitt:O
Jag tänker som du skrev, att mitt mål är att acceptera vad som hände. Än är jag inte riktigt där.. som du skrev är det ju fruktansvärt att vara helt mörbultad ( jag fick en infektion i livmodern under förlossningen så hade även ont i magen utöver trasigt underliv), och se sitt barn i en kuvös med slangar. Den biten är nog egentligen ett värre minne än smärtorna under förlossningen för de har bleknat en hel del för mig. Jag har svårt att se att jag ska våga mig igenom detta igen för det finns ju aldrig några garantier.. samtidigt lite rädd för kejsarsnitt med. Som tur är inte dags för syskon än.

Leave a comment