Fyra månader efter tredje barnet

Fixad inför fotografering med bokförlaget

Efter operationen

Det är nu som att just kejsarsnitten aldrig skulle hänt. Alltså jag känner inte av magen alls i vardagen, inget som stramar eller hindrar mig på något sätt. Förutom om jag får för mig att smörja in magen, eller om Joseph stryker liksom ömsint över min mage. Det gör ont, den där lätta beröringen.

Magen

Sakta, saaaakta börjar jag känna igen kroppen, och magen krymper. Men den ser lite ut som ett russin. Jag tyckte inte att jag fick några nya röda och ilskna bristningar på magen den här graviditeten, men har ändå ett omfattande cirkelsystem av bristningar skrynklade kring hela magen, med naveln som nav. Det mår jag faktiskt inte alls dåligt av. Jag vet inte om jag tycker att det är direkt snyggt, men det är ändå en del av mig nu. Min mamma har alltid varit liten och smal, men med lös hud och bristningar just på magen. Jag minns att jag tyckte att det var så fint när jag var liten, och att mamma berättade om att magen såg ut så för att vi legat där. Lite som i den här texten. Jag läser den ibland, det är en av mina favorittexter på internet, what so ever.

Amningen

Amningen rullar på. Waldo hade en period när han började vända på huvudet mitt under amningen, sådär liksom för att testa exakt hur långa mina bröstvårtor kan bli. Vi kan säga så här: De kan bli mycket långa. Efter att jag slutade donera hade vi en period där Waldo fick alldeles för mycket och kräktes mycket, men det verkar ha stabiliserat sig på en mer lagom nivå nu. Och när Waldo var sjuk (Joseph berättar mer i Waldo-inlägget senare idag) så hade han så pass ont att han inte heller uppskattade att äta, riktigt.

Bäckenet

Alltså… Jag hade nog ändå hoppats på att kunna springa 5 kilometer vid det här laget. Jag började springa snabbt efter graviditeten med Wilfred och kunde springa en mil 12 veckor efteråt. Nu har det gått 16 veckor och jag har fortfarande inte kunnat komma över 4 km. Jag är fortfarande hindrad i att göra vilka benövningar jag vill, och kan inte gå obegränsat långa eller raska promenader. Med det sagt: det går ändå framåt. Jag har aldrig värk längre, det gör bara ont när jag tar i för mycket. Jag blir också märkbart starkare för varje vecka, även om det kanske blir lite hackigt med träningen pga förkylningar hos mig eller barnen. Jag har varit sugen på att anmäla mig till ett lopp på försommaren, men det känns lite risky.

Vi var ute i lekparken för någon helg sedan och det var första gången på ett år som jag kände att jag hade möjlighet att faktiskt leka, springa och klättra med barnen. De blev helt häpna, det kändes som att de inte ens mindes att jag kan vara sån/göra så. Jag klättrade längs med en slags klätter/balansbana och hamnade i ett läge med båda benen brett isär. Fötterna de gled liksom ännu mer isär när jag försökte förflytta mig, och då kändes det som att jag skulle spricka mitt itu i bäckenet. Så leken fick ett lite snöpligt slut när Joseph fick komma och föra ihop mina ben och lyfta ner mig.

Handlederna

Det finns dagar i sträck då jag faktiskt är helt smärtfri. Jag är känslig och svag i handlederna absolut, typ att vinkla gjutjärnsstekpannan för att sprida ut pannkakssmet gör ont. Men sen kommer mer intensiva dagar, och då värker det igen. Typ när Joseph var sjuk i helgen som gick. Då fick jag ju ta all matlagning, all tvätt, allt bärande av Waldo, allt torkande – allt. Då blossar handledssmärtan upp igen och det bultar och värker.

Inte så fixad, men bajsad på. Den här föräldraledighetens ytterligheter…

Jobb

Jag tycker att det här är min allra bästa föräldraledighet. Jag har inte varit på någon öppna förskola, inte någon mammagrupp och har knappt gjort någon alls ”typiskt föräldraledigaktivitet”. Men jag får jobba med olika saker och på olika sätt varje vecka och får träffa folk ändå. Och jag mår så bra av det! Jag älskar de dagar jag får vara hemma med bara Waldo, eller Waldo och Wilfred. Men jag älskar också de dagar vi har annat på agendan. Waldo verkar också trivas med att hänga med på grejer.

Det här med trötthet

Vi har delat upp det så att jag kör amningen (for obvious reasons) och Joseph tar alla andra natt-ärenden. Typ byter blöja om Waldo behöver, eller tar storgrabbarna om de har några behov. Nu när Joseph varit sjuk och sedan bortrest så ÄR JAG SÅ TRÖTT. Hela natt-racet är verkligen lite mycket. Men annars brukar jag uppleva att jag ändå får sova bra, trots att Waldo ändå äter 3-4 gånger per natt. Jag vet att jag med de tidigare barnen varit så frustrerad över det. Typ att det sägs att ”vid fyra månader ska barn klara sig utan att äta på natten” och våra barn har nattammat som aldrig förr. (Men sen har det ju ordnat upp sig med tiden och vi har aldrig behövt göra något speciellt åt ”problemet”).

De andra gångerna har jag upplevt mig bli typ som pånyttfödd efter tre månader postpartum. Att all den där dimmiga initiativlösheten och själströttheten som drabbar mig som gravid har försvunnit ungefär då. Den här gången försvann det ju så typ samma stund som jag vaknade upp efter kejsarsnittet. Men de andra gångerna har den fysiska tröttheten kommit ungefär samtidigt som den psykiska energin kommit tillbaka, vilket på många sätt var väldigt praktiskt. Nu börjar jag bli fysiskt trött, och har inte den där nyhetens behag över att känna igen mig i att vara psykiskt alert och energisk. Jag mår bra, men det har varit en intensiv vecka och jag känner mig lite sliten, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Comments (12)

Skönt att allt går så mycket framåt, om än lite långsammare med bäckenet. Jag är i vecka 17 nu och mår mkt bättre än tidigare, men lägger typ all energi på mitt jobb… Alltså måste ju såklart lägga energi på familjen, men försöker vila så mycket som möjligt när jag är hemma. Min man får dra ett tungt lass, men jag måste prioritera och han förstår. Skönt när vi är lite rutinerade i vad en graviditet gör med mig! Iaf, tror ändå att jag mår som bäst de här veckorna. Bäckensmärtan brukar komma vid v. 20 och ännu är den inte här. Går iofs inga promenader eller nåt, men i vardagen har jag iaf sluppit den. Mår dock fortf illa då och då och kan inte äta sötsaker utan att må riktigt dåligt. Jag är ingen gottegris i vanliga fall, men märker ändå hur tråkigt det är att inte kunna ta en fika, chokladbit eller godisbit när andan faller på…. Ska bli så skönt när jag på riktigt kan njuta av en semla igen (som jag brukar älska!).

Sitter här och läser 06:50 och morgonammar min lilla tjej på 2,5 månad (första barnet). Jag mår BRA. Efter inledande 2-3 veckor med väldigt mycket baby blues och känslan ”ska livet verkligen vara såhär nu? Det pallar jag nog inte” så har både kropp och knopp återhämtat sig. Har gått ner gravidkilona and then some, verkar som att amningen är effektiv kaloriförbrukning för mig. Känner mig dock väldigt svag i mage och rygg, längtar efter att komma igång med yoga!

Intressant att läsa hur nån annan mår!
Jag har själv precis börjat jobba efter 11mån föräldraledig, och är så trött av att jobba och (natt)amma. Å andra sidan värker ryggen direkt av barnvagnskörande och barnbärande. Ny fysioteraput och nya övningar för bäcken/rygg, den hormonella bäckensmärtan är kvar. Hmm.

Skönt att jobba ändå!

Härligt att höra att du verkar må bra överlag!
Jag är gravid med mindre än 3 veckor till bf. Jag har en toppengraviditet i ryggen där jag fått vara pigg, må bra, inte mått de minsta illa eller haft ont i kroppen. Det är först nu som det börjar bli tungt och påfrestande. Magen är tung, kroppen och knoppen trött, det ilar och spänner i mitt bäcken och sömnen är bedrövlig. Men jag ser målsnöret och är så förväntansfull på att träffa vår bebis!

BF på måndag, första barnet med hjälp av IVF. Fyllde 40 igår. Har mått bra, men graviditetsdiabetes konstaterades vid jul så har mätt sockervärden och ätit typ LCHF för att slippa tabletter och insulinsprutor. Så tacksam för din blogg som jag hittade redan tidigt. Den och Agnes Wolds Praktika för blivande föräldrar har varit mina favoriter att söka i för ett balanserat intag av fakta.

Sitter och ammar min bebis som precis blivit en månad. Tredje barnet och jag känner mig mycket lugnare och njuter mer denna gång. Hänger mest hemma om dagarna ännu så länge. Det enda som stressar mig lite är att amningen verkar ta lite tid att komma igång ordentligt och det blir mååånfa långa timmar ammandes i soffan. Ser fram emot att hon kommer amma lite mer effektivt och sällan och därmed kunna komma ut på lite promenader emellanåt. Men det kommer nog!

Men det är väl inte så vanligt att man kan springa obehindrat efter 3–4 månader? Det var iaf inget jag förväntade mig att min kropp skulle klara av. Tur det eftersom jag knappt kunde gå och stå i början. 🙂 Blev superfrustrerad över att inte orka gå alls i början pga bäckenbotten men var nöjd när jag kunde börja gå långa promenader efter några månader.
Kul att läsa om din resa!

Näe, du har rätt, det är kanske inte vanligt alls. Jag är bara en sämre patient än vad jag är fysioterapeut… Tålamodet är det ju sisådär med.

Alltid lika spännande att läsa era inlägg oavsett vad de handlar om! Extra spännande för mig nu när jag väntar tredje barnet och också har två äldre pojkar i nästan samma ålder som er. 🙂 Det känns skönt att höra hur det är att ha en bebis, ett barn på förskola och ett barn i förskoleklass för där kommer vi vara om ett år. Jag har precis gått in i v 20 och har nu kunnat släppa nästan all oro. Från början var det mest oro för mf eftersom vi fick det förra våren. Sedan årsskiftet har oron mer varit för att barnet skulle vara sjuk eller dö i magen/vid förlossningen då vi fick väldigt dåliga resultat på kub. Efter fostervattenprov och rul för två dagar sedan har vi fått veta att det inte finns någonting avvikande med den lilla pojken i min mage! Det känns helt overkligt då vi var beredda och inställda på att någonting skulle vara fel men så är allt bra. Samtidigt som jag känner mig otroligt lättad nu är jag ändå tacksam för den här prövningen för jag har fått tänka igenom saker och lärt känna mig själv på ett nytt sätt. Och jag är SÅ tacksam för hur mitt liv ser ut nu och hur det kommer bli! Nu tänker jag börja glädjas och njuta av den här graviditeten på riktigt. Jag känner vårt lilla hjärta leva rövare i magen varje dag vilket även de blivande storebröderna har fått känna och de är så glada och förväntasfulla. <3 De klappar och pussar på magen, pratar och sjunger för den. Men det roligaste av allt är tydligen att munprutta på magen, haha! 😀 Jag började känna av foglossning redan i v 13 och nu är det värre både i ryggen och fram. Jag känner även av en större trötthet i bäckenbotten sedan min förlossningsskada 2016 men jag hoppas kunna jobba på ett tag till ändå, trots att jag har ett fysiskt aktivt jobb. Jag har träffat din vikarie Ellen vilket känns väldigt bra så jag tror och hoppas på att det här kommer bli en bra graviditet och så småningom en bra förlossning!

Grattis Fanny! Både till graviditeten och till att det ser bra ut. Så glad för dig!

Så intressant att läsa såna här inlägg, både igenkänning och insikt om att vi alla är så olika. Mitt andra barn är nu 20 månader och först efter årsskiftet kom jag igång med lite träning (utöver vardagens allt annat än stillasittande, med två småbarn, stora är 3,5 år nu). Men jag har känt att jag inte klarat av pressen att ”komma igång”, utöver allt annat, förrän nu.
Men nu har vi bestämt oss för att försöka oss på en trea, innan jag blir för gammal. Längtar verkligen efter ett barn till. Men är orolig för hur jag ska orka med en graviditet till. Hade mycket problem med foglossningssmärtor under båda graviditeterna. Var helt sjukskriven från vecka 30 med båda, med tvåan klarade jag, med nöd och näppe, av att jobba 25% från vecka 15. Har ett jobb där jag står och går hela dagarna.
Samtidigt fascineras jag över kroppen, bara ett par veckor efter förlossning har bäckensmärtorna varit helt borta!

Kul läsning! Min trea är bara nån vecka äldre än Waldo så jag känner igen mig i mycket. Den största skillnaden mot attfå andra barnet (det är 25 mån mellan första och andra) tycker jag är energin hos mig. Då såg jag till att ha storebror på förskola så mycket det bara gick, och studiedagar och annan ledighet då jag var ensam med två barn kändes väldigt tufft. Nu däremot, nu har jag gärna alla tre barnen hemma ett par dagar i veckan och tycker det är supermysigt. Dessutom behöver man inte förhålla sig till några hämtnings-och lämnings tider, och så blir rutiner kring mat och att vara utomhus bättre för min del när de stora är hemma. Dock gillar de ju sina förskolor så mycket att de oftast hellre är där med kompisarna. Men jag antar att det är positivt på ett sätt…

Personligen tycker jag också denna f-ledigheten är den bästa. Amningen har funkat bra från början och det har gjort SÅ stor skillnad mot hur det var med storasyskonen där jag verkligen fick kämpa i flera månader innan det funkade smärtfritt. Har precis kommit igång på riktigt med träning nu också och jag är jättepeppad på det, framförallt eftersom jag fortfarande inte kommer i några av mina gamla byxor utan får leva med mjukisbyxor, tights och mammajeans (!) fortfarande…den där magen är betydligt segare att bli av med den här gången upplever jag…

Leave a comment