Förlossningsvård och mänskliga rättigheter

Jag har några ämnen som jag återkommer till med jämna mellanrum, och det här med informerat samtycke, patientsäkerhet och mänskliga rättigheter är den sådan sak. I somras skrev jag en hel serie inlägg på temat:

När jag efterlyste kejsarsnittsberättelser till min och Louises kommande bok landade två spännande citat i min inkorg.

Jag ger er inte tillåtelse

När jag varit i värkarbete 2,5 dygn och helt öppen i 2-3 timmar utan att barnet sjunkit ner så började jag säga att jag var rätt sugen på ett snitt. Läkare tillkallades och beslutade att öka på mitt värlstimulerande dropp istället. Efter ytterligare 2-3 timmar (alltså efter att ha varit fullt öppen i 5-6 timmar) så hade barnet inte sjunkit ner alls och plötsligt var det väldigt mycket folk i förlossningssalen. Vi drog i handdukar och värkdroppet var på trippla rekommenderade maxdosen men jag var helt slut och hade absolut noll krystvärkar. Till slut (efter många löften om ” bara tre värkar till!”) så kom överläkaren in och sa att det var dags för antingen snitt eller sugklocka. Då sa jag (med Gudrun Abascals ord om patientlagen i bakhuvudet) ”jag ger er inte tillåtelse att sätta sugklocka på mig” och då fick jag äntligen snittet! Först medicin för att stoppa värkarbetet och sen snitt efter rätt lång väntan.

Läsarberättelse

Jag vägrar

Tillslut fick jag dödsångest och bara skrek att jag dör, han dör. Jag hörde att de började diskutera sugklocka men jag visste att om det blir sugklocka så dör han för jag orkar inte ta i mer nu. Så jag sa bara att jag vägrar sugklocka. Då tittade den jag tror var överläkaren/överbarnmorskan mig stint i ögonen och sa argt att ”okej du får snitt men det blir inget lätt ingrepp ska du veta.” Som att det var mitt val och mitt fel hela grejen. Jag var redan i chock av hela situationen samtidigt som jag upplevde någon sorts lättnad över att det nu var upp till någon annan att få mitt barn att överleva. Jag struntade helt i om jag själv skulle dö nu, jag ville bara att allt skulle vara över. Snittet blev sedan helt fruktansvärt. Dom fick slita loss honom med våld, tror det var två personer bakom skynket som drog i honom så hårt att min kropp ”flög” fram och tillbaka, det var i alla fall min upplevelse. Blodet skvätte på det gröna skynket och jag bara stirrade på min sambo och upprepade att ”nu dör han”. Fruktansvärd upplevelse. Sen fick de äntligen loss honom och sprang iväg, han skrek inte först.

Läsarberättelse

Patientens mänskliga rättigheter

Vård som baseras på mänskliga rättigheter och patienträttigheter kan sammanfattas som följer:

  • Du har rätt att få vetenskapsbaserad hälso och sjukvård.
  • Du har rätt att vara delaktig i besluten kring din egen vård.

Förr i tiden kunde en överlägsen läkare säga till patienten vad den skulle göra, och om patienten ville ha hjälp fanns inget annat alternativ än att lyda order. Vikten av vårdprofessionernas bedömning inför att åtgärder sätts in har inte förändrats, men attityderna runt omkring.

Vårdprofessionernas ansvar är att respektfullt se till att patienten är medveten om risker och fördelar kring aktuell behandling och eventuella alternativ. Den födandes rätt till sin egen autonomi och kroppsliga integritet, oavsett om det gäller för eller emot medicinska interventioner är det centrala för patientcentrerad vård inom förlossningsvården.
Att bli behandlad med respekt samtidigt som behandlingen är evidensbaserad – det är vård enligt de mänskliga rättigheterna.

Obstetric Violence

Det finns en engelsk term som kallas ”obstetric violence” som omfattar över-medikalisering och bristande samtycke vid födslar. Definitionen lyder:

“the appropriation of the body and reproductive processes of women by health personnel, which is expressed as dehumanized treatment, an abuse of medication, and to convert the natural processes into pathological ones, bringing with it loss of autonomy and the ability to decide freely about their bodies and sexuality, negatively impacting the quality of life of women”.

Tillbaka till de två citaten

Jag sitter inte med några svar här. Jag tänkte att vi kunde diskutera. Hur hade både mänskliga rättigheter och patientlag kunnat värnas om i de två historierna ovan?

Observera att det här är riktiga historier, med människor som delat med sig av sina egna (dramatiska/traumatiska) upplevelser. Diskussionen måste vara grundad i respekt individerna bakom de respektive exemplen! Det har aldrig någonsin hänt, men jag bara förvarnar: taskiga kommentarer kommer jag ta bort.

Här finns faktiskt ett exempel på formulär för ”informed consent” kring sugklocka från ”Aspen Valley Hospital”.

Referenser/läsning

Previous

Next

3 Comments

  • Jag känner så igen mig i första kommentaren, med skillnaden att det sattes en sugklocka trots att jag skrek snitt. Den funkade inte så det blev urakut snitt iaf, vilket borde ha gjorts långt tidigare med tanke på hur trötta både bebisen och jag var. Men som svar på frågan visste jag inte ens att jag kunde neka sugklocka, det låter ju klart rimligt att man är med i besluten kring sin egen förlossning när man tänker på det så här i efterhand. Men där och då i stressade situationer tror jag att det är något som lätt missas om man inte är så tydlig som pensonerna i dina exempel. Att det finns en tydlighet i när ett medicinskt beslut tas mot den födandes vilja för att det är det enda rätta, till skillnad mot när man bara fortsätter på en bestämd linje trots att det faktiskt finns alternativ.

  • En tanke som slår mig är att det är svårt att vara så stark i sin önskan som kvinnorna i dessa citat. Jag separerades i önodan från min bebis efter födseln, och hade inte sinnesnärvaro nog att protestera mot det. Jag litade helt på att personalen gjorde det som var rätt.

    • Jag förstår dig helt! Den första berättelsen är min och jag var verkligen inte helt med, men när jag hörde läkarnas diskussion (helt över huvudet påmlig) så flöt rätten till medbestämmande upp i medvetandet. Det var 1) ren tur att jag öht lyckades säga något, än mindre rätt grej 2) ren tur att jag plöjt Gudrun Abascals böcker på någon ebokstjänst I tristessen dagarna efter BF.

      Där och då, i det där rummet så kändes det som att jag förväntades prestera något som min kropp inte hade medel att klara av. Att man förväntas stå upp för sig själv i det läget är helt sjukt. Man behöver backup, jag tror mer och mer på att man borde ha en erfaren tredje part med sig i rummet. En doula, mamma, syster eller kompis som fött (gärna flera) barn själv. Någon som för ens talan och är lite mer på än vad min partner hade förmågan att vara där och då.

      (Min man sa emot mig en gång tidigare under förlossningen när jag bad om kejsarsnitt, det var enda gången jag hade orken att bli arg på riktigt.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!