Att acceptera en förlossningsskada

För någon månad sedan fick jag en personlig fråga från en vän och tillika också förlossningsskadad. Frågan löd:

 ”Känner du att du lyckats lära dig att leva med och vara okej med de skador du fick vid förlossningen?”.

Mitt svar är ja.

Jag är inte lycklig över att ha en bäckenbotten som inte fungerar perfekt, och dess dysfunktioner försätter mig ibland i pinsamma situationer. Men jag är ändå okej med det som hänt, och är faktiskt mer tacksam över det som fungerar, än bitter över det som inte fungerar. I samma veva lovade jag att skriva ett blogginlägg om detta. Inte för att jag är någon expert alls, men jag har hört mig för band kollegor, andra yrkespersoner och andra förlossningsskadade. Jag har också tagit avstamp i läsning kring en metod som är besläktad med KBT som kallas ACT, acceptance commitment therapy. Jag tänker inte påstå att just denna metod är den enda vägen att gå, men jag tycker ändå att det här med acceptans är en intressant aspekt på det här med att drabbas av livslång ohälsa.

ACT

Acceptans kan handla om att nå ett bättre välmående, trots ohälsa eller funktionsnedsättning, genom att överkomma negativa tankar och känslor. Det handlar alltså inte om att bara sätta sig ner och helt sonika ge upp kring att någonsin bli bättre, utan litegrann om ”det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.

Acceptans

Oavsett om du kan påverka ditt fysiska mående eller inte, då kan acceptans hjälpa dig att må bättre. Att inte acceptera kan vara synonymt med att fastna i tankarna på ohälsan och oroa sig mycket för det hela. Att acceptera kan vara att istället se mer nyktert på verkligheten och jobba vidare med det som faktiskt finns kvar.

Några förslag för att jobba med detta:

  • Jobba med insikten om att du kan kontrollera hur du reagerar, tänker och känner (även om du inte alltid kan kontrollera själva hälsotillståndet). Bli mer medveten om vilka känslor och beteenden som faktiskt inte hjälper dig.
  • Känn alla känslor, men stå emot impulsen att agera vidare efter de negativa. Låt inte besvären styra ditt liv.
  • Lägg märke till dina svagheter, men lägg mer fokus på dina styrkor
  • Jobba med dina förväntningar på dig själv – det är okej att faktiskt inte kunna prestera på exakt samma nivå.
  • Se om du och dina närstående kan jobba med omgivningens förväntningar på dig.
  • Formulera om dina ”viktiga värden” i livet. Se om du kan hitta vägar att ny meningoch ny känsla av tillfredsställelse.

Det handlar alltså mycket om dina strategier för att hantera kopplingar mellan känslor och tankar. Det är en fin balans mellan att anpassa sig och samtidigt fortsätta vara öppen för förbättring och förändring.

Ta hjälp

Du kan kanske inte jobba vidare med ditt mående helt på egen väg. Att hitta en psykolog, en KBT-terapeut eller en ACT-terapeut kan vara viktigt för att komma vidare. Du kan höra dig för via kvinnokliniken om det finns någon där, eller fråga på din vårdcentral.

Acceptans i relation till att få rätt diagnos

När jag frågade runt bland kollegor om det här ämnet var en av reaktionerna jag fick att detkan vara vanskligt att börja prata om acceptans inom ett så eftersatt område som kvinnohälsa. När det finns så många som har missade och defektläkta förlossningsskador som varken fått tillgång till rätt diagnos eller behandling är det magstarkt att börja prata om acceptans. Jag vill alltså poängtera att du i första hand bör få vettig diagnos och behandling. Om det ändå visar sig att något i ditt hälsotillstånd faktiskt inte är behandlingsbart, då kan acceptans vara en del av vägen framåt.

En klok förlossningsskadad tjej uttryckte sig så här:

”När jag efter 6,5 år fick min diagnos dansade jag ut i vårsolen och kände mig 10 kg lättare i kroppen. Jag hade inte förstått förrän i det ögonblicket hur fruktansvärt tyngd och ensam jag känt mig under de där åren. Insikten att jag hela tiden vetat att det var något som inte stämde och att alla de där tvivlen jag fått var planterade där av okunniga personer inom sjukvården. Alla mina problem har känts lättare att leva med sedan dess”.

Att acceptera är inte att tycka att allt är okej

Att jobba med acceptans av sin skada är att sluta att lägga kraft på att kämpa för det omöjliga. Det är inte att ge upp, eller bara köpa läget och tycka att allt är okej. En psykolog uttryckte det så här: När man känslomässigt undviker verkligheten så undviker man samtidigt möjligheten till nyorientering.

Faktorer för att landa i en acceptans

När jag frågade andra förlossningsskadade om deras väg till att landa i acceptans var det dessa svar som var vanligaste:

  • Att acceptans föregicks av att faktiskt få sörja sin förlust. Att sörja när man precis fött barn är väldigt tabubelagt eftersom man bara förväntas vara glad. Förr eller senare behöver du få ha den där sorgeprocessen.
  • Det är viktigt med rätt diagnos, behandling för det som går och också gärna en känsla av att vården kan erkänna de eventuella fel som begåtts.

Försvårande faktorer

Något som gör acceptans kring förlossningsskador svårt är att de liksom inte finns. Levatorskador ”finns” fortfarande inte ens som diagnoskod i Sverige. Att grad 2-bristningar kan ge livslånga men finns det fortfarande vårdpersonal som inte tror på. Att grad 3- och 4-bristningar ger livslånga men är mer accepterat, men det är dock fortfarande så stigmatiserat att den drabbade kanske inte ens vill prata om det. Samma är det för framfall. Funktionsnedsättningar som inte syns, knappt accepteras att de finns av vården och inte går att prata om – de kan bli svåra att förhålla sig till. Det kan vara okej för en själv att acceptera begränsningar, men det kan onekligen bli svårt att berätta om dem på arbetsplatsen eller i träningssammanhang.

Min egen acceptans

För min egen del handlade en del om acceptansen om att landa i känslan av att det inte var mitt eget fel. Och att hitta vägar att göra det som jag allra helst vill göra, och leva som jag önskar – men ibland på alternativ sätt. Och vara glad för det som funkar.

Dela gärna med er av era erfarenheter!

Stort tack till de kollegor, andra professionella och förlossningsskadade medsystrar som gett mig input till detta inlägg!

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Previous

Next

2 Comments

  • Tack Mia! Det här är oerhört viktigt. Man har ju bara ett liv och en kropp och måste försöka göra det bästa av situationen. Något jag tyckt varit svårt är att arbeta med min acceptans och samtidigt snurra runt i vården och försöka få hjälp. Under sju år har jag försökt få hjälp med mina skador i fyra omgångar och jag upplevde att jag blev mer fokuserad på det som inte fungerade under de perioder jag sökte vård. Och att jag just då behövde vara det för att orka kämpa. Nu skulle ju detta i och för sig inte behöva vara ett problem, om man kunde få kvalificerad vård direkt och inte efter år av kamp…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!