Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

Comments (2)

Jag tänker att den här hetsen att alla ska vara smala gäller jämt och även flyttats in både på graviditet och postpartum. Att gå upp 30kg när man är gravid är inte ok, att inte kunna gå ner efter är inte ok, att bli gravid igen och gå upp 20 till är definitivt inte ok. Då gnäller dessutom Mvc och säger att man inte FÅR gå upp mer än 6-8 kg… Men HUR gör man? Det får man inte veta eller möjligen ett standard svar som inte fungerar på alla. Min andra graviditet kräktes jag i 9 månader och kunde knappt ät, men gick ändå upp i vikt. Jag tänker att okunskapen hur kroppen fungerar är stor. Min kropp är fantastisk på att lagra energi! Även om jag hade behövt den själv just då för att mår bättre så lagrade kroppen.

Kroppen och vikten påverkas av så mycket mer än bara vad vi äter och hur vi rör på oss. Dessutom fungerar alla olika. Alla dessa hormoner, tarmbakterier mm. allt påverkar, forskningen vet ju inte ens hur än, bara att det påverkar, men det är så mycket enklare att bara lägga skulden på individen, att det är en kvinna gör väl saken ännu lättare.

Jag ser fortfarande ganska nyförlöst ut, 18 månader efter. Eller kanske ungefär som om jag är gravid i 6:e månaden… Trots nyttig mat och aktivtet. Magmuskeldelningen gör såklart att magen ser rundare ut än den behöver, men alla är verkligen olika.

Jag tror att man måste sluta skuldbelägga individen, inse att alla fungerar olika, vad som funkar för någon funkar inte för andra. Det handlar verkligen inte bara om att äta mindre och röra på sig mer. Kroppen är fantastisk och väldigt komplex och allt behöver fungera i harmoni. Lite skuld på en redan icke helt fungerande kropp gör inget gott.

Under min första graviditet följdes viktuppgången noggrant upp på mvc, vid inskrivning låg jag på BMI 18, jag var smal o vältränad som jag alltid varit. Jag slutade helt att träna under graviditeten och började äta lite mer och lite onyttigare men inget extremt eller så. Gick upp 30 kg. Graviditet nr 2 hade jag BMI 26 vid inskrivning och går även denna gång upp nästan 30 kg! Det är tungt att vara så tung, jag är i en storlek som jag alltid undrat över hur man alls kan hamna i. Barnmorska på mvc under min andra graviditet vägde mig aldrig, hon frågade mig vid inskrivning och innan bf vad jag uppskattade min vikt var. Jag vantrivs att vara såhär överviktig, men det känns värre med magen som verkligen är rund o stor som om gravid i femte månaden. Den går inte att dölja och det känns märkligt. Förr så blev väl kvinnor lite förpassade efter de fött barn så var det ajöss med kroppen på med mamma jeansen ”mom jeans” fick en helt ny innebörd för mig ivarjefall:) Vems ansvar.. hmm jag undrar hur det var för våra mammor, deras referensramar var ju mest kvinnor irl, medan våra referensramar blivit så vridna genom sociala medier som skapar en konstant jämförelse och missnöje. Men det som råder nu är att i princip 100% av influencers visar upp sin pp mage med resultat har blivit platt, snabbt. Kolla här; jag ser ut precis som innan igen. Då är hon en vinnare, samma gäller förlossningsberättelser som beskrivs hit o dit, med info om att hon inte fick en enda bristning, eller möjligtvis 1 stygn, för att visa på vilken vinnare hon är. Sådan är tiden vi lever i nu. Sen finns raka motsatsen. Färre av allting mittemellan.

Leave a comment