Skulden på offret

Jag skulle vilja att vi funderar tillsammans över detta citat:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar Jag kan inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. Jag har fött sex barn och är läkare själv, jag vet.

OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips.”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet?

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat lite på barnmorskan? Då kanske inte förlossningsskadeproblematiken skulle finnas ens? Ansvaret ligger kanske på föderskan som har svårt att ta instruktioner. (Hoppas ni förstår min sarkasm)

Klart att det är vettigt att lyssna

Jag är helt med på noterna med att det är viktigt med en bra kommunikation med barnmorskan. Jag har för mig att det till och med finns forskning som stödjer påståendet att bra samarbete och kommunikation mellan barnmorska och föderska minskar risken för förlossningsskador. Det är inte det jag vill vrida och vända på med er, utan det är attityden.

Andra riskfaktorer

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta när Wollmar skulle födas, den gången jag fick min sfinkerskada. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikits om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”. Det var HELT andra riskfaktorer inblandade.

Jag är så TRÖTT på att kvinnor tvingas bära skulden

Det finns inga enkla sätt att undvika en förlossningsskada, som kvinnan kan göra själv. Det går INTE garanterat bra även om man gör alla rätt; förberedelser, andning, avslappning, lyssnar bra på barnmorskan – you name it.

JAG GÅR INTE MED PÅ DET HÄR LÄNGRE

Förlåt versalerna, men jag accepterar inte den här nedvärderande attityden längre.

Dela gärna om era reflektioner!

Comments (11)

Det finns en skillnad mellan ”gott samarbete” och att ”lyda barnmorskan” vilket alla vårdgivare tyvärr inte har koll på. Ett gott samarbete, eller ett person-centrerat partnerskap, etableras långt tidigare än krystfasen.

Sen tänker jag att en läkare borde veta att egen erfarenhet aldrig räcker för att göra generaliserbara påståenden.

#lyddebarnmorskansprackändå

Jag är också läkare och tycker det är sjukt dåligt att uttrycka sig så. Jag själv har hört barnmorskan mkt väl under mina två förlossningar men inte fasen kunde jag lyda. Tänker inte ta på mig nån skam för det. Men det värsta e ju att det finns så jäkla många självgoda tjejer som verkligen tror att allt gick bra för att de gjorde allt rätt. Min andra förlossning var typ en hundradel så vidrig som min första och det STÖR mig att vissa endast upplever såna som min andra o tror att det är så jobbigt det är. De vet INGET!!

Exakt så! Så trött på alla ”jag var så väl förberedd och andades ordentligt och klarade mig därför bra”. Nej, du var inte ”duktig”, du hade tur!

TACK för det här inlägget! Jag själv känner noll skuld eller ansvar i min bristning grad 3 och hyser heller inget agg mot personalen som jag tyckte gjorde ett utmärkt jobb. Jag hade också en väldigt positiv förlossningsupplevelse, tills barnet var ute och bristningen noterades och åtgärdades. Men det är ändå väldigt skönt att läsa listan med riskfaktorer, där jag kan pricka av så mycket som fem olika, utspritt på alla tre kategorier. Det är klart att förlossningsvården kan (och måste!) förbättras något enormt men i vissa fall kanske bristning är nästintill oundviklig? Jag fick dessutom bra uppföljning efter så har känt mig i goda händer trots en allvarligare bristning.

Tänk om jag bara hade lyssnat mer på barnmorskan och lytt henne (vilket jag faktiskt gjorde, hon var fantastisk!) då hade säkert sonen mirakulöst vägt typ 1 kg mindre och jag hade sluppit en sfinkterruptur grad 4! Alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt såna här kommentarer. Det är ju bara så jävla dumt…

Under mina första två förlossningar hade jag närvarande barnmorska under hela förlossningen. När det var dags att krysta fick jag inga instruktioner utan jag lyssnade bara på kroppen.
Under tredje förlossningen hade jag tre olika barnmorskor under min korta tid inne på fl. De var väldigt stressade och sprang bara ut och in i rummet. Trots detta hade de väldigt mycket åsikter om hur jag skulle göra och inte göra. Mitt barn var nära att födas utan barnmorska närvarande för ”det var ju inte dags att krysta än” bara för att det kändes så. När vi väl fick in en barnmorska i rummet kändes det som att hon försökte styra mig att krysta utan värkar och pausa när det kom en värk, snarare än att lyssna på kroppen. Nu verkar det som att allt gick bra ändå men jag upplevde det som att de sa saker på rutin snarare än utifrån den individuella situationen. Hade jag haft en närvarande och mindre stressad bm hade jag nog haft en bättre upplevelse.

Jag blev igångsatt när jag gått nästan tre veckor över tiden och fick värkar men inte krystvärkar. ”Lydde” barnmorskan och krystade så gått jag kunde och ut kom tillslut en 4,5 kilos kille superman-style (med ena armen före). Grad 3 bristning och de sydde och sydde och sydde och tillslut kom de på att jag spruckit även i livmoderhalsen och skickade ner mig på operation och sövde mig så det kunde bli lagat. Fick höra på återbesöket 6 månader senare att ”allt såg bra ut” även om jag var lite tveksam. Ett år efter förlossningen sökte jag hos en annan gyn läkare för jag tyckte inte det kändes ok. ”Allt ser normalt ut”. Nu 4,5 år efter superman kom till världen har jag fått konstaterat (av en ny läkare) att en muskel (vid mellangården) är helt trasig, ”itusprängd”. 4 års obehag och dessutom väldigt begränsande ryggproblem som jag misstänker har haft med min kassa bäckenbotten att göra. Svårt att inte bli lite bitter. Särskilt när den sista läkaren såg det på typ två sekunder med ul. Operation av både det, och framfall och lite annat till hösten. Helrenovering.

Men åh tack till den personen för tipset! Det ska jag ta till mig vid min nästa förlossning . Om jag lyder änuu mer (än vad jag gjorde med första FL) då kanske slipper mitt barn fastna med axlarna och då kansk slipper hen blir stressad och pulsen går upp till 200 hur många ggr som helst. Jag hoppas att nästa gång bm beordrar mig en halvtimma utdrivningsskede och jag lyder bm och min kropp lyssnar och då kommer ungen ut på 30min istället för 3timmar. Ja va dumt av våra kroppar inte hittills lyssnat på våra bm.
Problem solved man behöver inte ens förbättra vården och FLvårdpersonal behöver inte använda hjärnan och agera efter fortlöpande riskbedömmning. De kan bara köra skype, beordra mindre värkar, värkar i rätt tid, beställ mindre huvud och större passage sen lyssnar den födande kvinnan och kroppen värker och vilar på beställning så kommer ungen ut utan skador.

Min MVC-barnmorska sa ”Det är inte så lätt att göra det, om man har riktigt kraftiga krystvärkar”, när jag vid efterkontrollen berättade att jag inte kunnat hålla emot när barnmorskan instruerat mig att pausa vid förlossningen (fick en partiell grad 3). Det kändes jättebra att få det bemötandet, och jag kände mig stärkt i att jag hade gjort så bra jag kunde.

Hade tyckt det var väldigt intressant att höra din tankar om (om du inte redan skrivit om det?) många kvinnors sorgliga behov av att ”ta/få revansch” på en tuff förlossning. Ibland känns det som att den känslan är så stark att de nästan hellre riskerar att skadas mera bara för att kanske efteråt, om de har tur, kunna få säga ”det gick bra den här gången, jag var duktig och lyckades inte bli skadad!”. Det känns som att hela den attityden motarbetar oss andra som försöker få kvinnor att sluta tacka och ta emot allt skit som vården skickar i vår väg. Jag känner NOLL tacksamhet för att jag tvingades föda vaginalt när jag inte ville det med mitt första (hittills enda) barn. Jag tycker att jag ska ha rätt att vara med och bestämma! Obs, jag tycker egentligen att problemet ligger på samhällsnivå snarare än individuella kvinnor som hejar på varandra att föda vaginalt igen för att få känna den eftertraktade ”revanschen” de indoktrinerats till att eftersöka, men någonstans är vi ju tillsammans också samhället…

Kul att du skriver om just detta! I mitten på jul kommer ett inlägg jag tidsinställt om just detta med revansch-tänket och lite annat. Det är ett uppdaterat inlägg som jag skrev för något år sedan, men nu utvecklat lite ytterligare.

Leave a comment