Författare: josephsf

Tio saker ni inte visste om mig (Joseph)

Tio saker ni inte visste om mig (Joseph)

  • Jag är uppvuxen med tjänstefolk

Joseph @ Ecole International - 4 årUnder mina 8 år i Sri Lanka hade vi alltså en eller två flickor som jobbade hemma hos oss. Jag tror att mina föräldrars val att anlita tjänstefolk beror på tre saker.

  1. Vi hade råd. Även om de jobbade med bistånd så fick mina föräldrar en minimum-svensklön, vilket räcker ganska bra i Sri Lanka.
  2. Att anställa någon eller några är ett bra sätt att låta någon som annars inte skulle haft ett jobb få en ganska bra framtid. När vi åkte tillbaka till Sverige hjälpte vi tjejerna (Latta och Latta som de heter) att skapa sig en egen försörjning genom att köpa en ko och lite annat.
  3. Eftersom det inte finns någon fritids i Sri Lanka var tjänstefolk kanske det enda sättet för vuxen att kunna arbeta, med långa resor och udda arbetstimmar.
  • Jag får enormt fula fästingbett

Jag tror vi skippar bild på den här.

Men av någon anledning får jag alltid mycket infekterade fästingbett som kliar i flera månader. När de väl kliat klart lämnar de bruna fula ärr som blir kvar upp emot två år. Jag är vaccinerad och har aldrig fått något annat besvär av detta, men när andra människor får fästingbett brukar de inte se ut som mina.

  • Jag tyckte typ inte om att träna innan jag träffade Mia

wpid-dsc_0027.jpg

Idag är det nog inte många som skulle kalla mig annat än sportig, men själv har jag lite svårt att känna min vid det epitet. Detta trots flertalet lopp och däribland två maraton. I min ungdom har jag testat och varit delaktig i kanske fler sporter än gemene man. Badminton, tennis, pingis, basketboll, taekwondo, friidrott (4a i DM i kulstötning 1998) och sambobrottning. Där emellan har jag sprungit i olika omgångar. Men från efter gymnasiet började jag lägga av med det mesta och när Mia och jag träffades var jag inte alls intresserad av ”träning”.

Så här när man tittar tillbaka på det hela så tror jag att jag främst var avig mot ”friskhetsen” som träning ofta medför.  Min grymma fru fick mig i alla fall på rätt köl. Och jag är ändå fortfarande på rätt sida om hetsen, tror jag.

  • Jag kan avgöra degklumpars vikt på 10-grammet när

wp-image-150300465jpg.jpgTanken är väl inte att skryta egentligen men övning ger färdighet och eftersom jag håller på en del med bakning och sådant så har jag blivit ganska flink på att känna av rätt mängder, vikter och tidsintervall på saker och ting.

  • Jag har sommarjobbat på tippen, Securitas, äldrevård, som filmredigerare och förskola

wp-1464110363483.jpg

Jag gillar att slappa och få bara ta mig tid att spela spel, titta på tv/film eller göra annat roligt. Men jag tycker att en ska jobba om en har möjlighet, och att slappa bort en hel sommar har aldrig varit min grej. Jag har haft många vitt skilda sommarjobb.  Idag ser jag tillbaka på dem med tacksamhet Faktiskt, det är en enorm rikedom att få sätta sig in i olika professioner, lära känna människorna där och ta del av deras utmaningar, frustrationer och glädjeämnen. Jag tror att det gör mig till en bättre yrkesperson i det jag gör nu.

  • Jag vill egentligen helst kolla på japansk anime men tittar på annat tillsammans med Mia

wp-1463685894381.jpg

Förutom TV-spel älskar jag anime. Jag har tittat på tusentals avsnitt och är ganska belevad i den japanska animekulturen (men nej jag är inte en cosplayare). Förutom vissa utvalda filmer av studio Ghibli har jag inte lyckat få Mia att titta på någon serie med mig och därför tittar vi på kompromiss-TV när vi väl sitter och tittar. Jag är egentligen ganska mycket allätare och tittar gärna på typ Game of Thrones, Dr Who eller True Blood. Men eftersom jag inte riktigt orkar med programmen Mia helst vill se så kompromissar vi. Jag tror dock att Dowton Abbey är kanske en av våra gemensamma favoriter. I ärlighetens namn ska jag säga att jag var skeptisk länge innan vi kom igång och började kolla.

  • Jag har en look-a-like

20160421_065503.jpg

Här är jag! Eller?

För några år sedan var vi i lekparken. Wollmar lekte och vi höll även på att grilla. Helt plötsligt kommer en kvinna fram till mig och säger följande:

 Ursäkta, men jag måste bara säga att du är så FRUKTANSVÄRT lik min son. Min dotter, hans syster, och jag stod här och pratade om det.

Eh, jaha. Där ser man, svarade jag.

JA, det är alltså inte bara utseendet, utan sättet du ler, pratar och skrattar. Det är precis som min Simon!, fortsatte hon.

Medan vi pratade vidare kring mig, hennes son och deras härkomst kommer ett barn framspringande och slänger sig kring mina ben och ropar ”Simon!!!”. Barnet tittar sedan upp och tittar mer noggrant på mig och blir mer och mer förfärad i ansiktet samtidigt som mormor förklarar att jag inte är Simon utan bara en som ser som honom. Simon bodde då  någonstans på söder nära där vi bodde då. Jag håller utkik efter honom då och då, men ännu har vi aldrig mötts. Har du någon look-a-like?

  • Jag älskar musik och spelar gärna men mina instrument blev stulna

wp-1465901348318.jpg

Många personer säger sig att vara musikälskare. Vissa kan inte sova utan att lyssna på sin favoritmusik. Personligen är jag periodare när det kommer till att lyssna på musik. Om jag hade fått välja helt själv hade jag dock valt att spela musik mer än att lyssna på det. Tyvärr är jag basist och jag klarar mig inte så bra utan ett band att lira med. Tyvärr #2 är att konceptet ”vara med i ett band” är tidskrävande, och mellan barnen, jobbet, träningen, bakningen och bloggen så är inte typ ingen tid kvar alls över till detta. Mañana mañana. Förra året hade vi inbrott i vårt källarförråd och av lite olika skäl var mina instrument nere i källaren. De blev stulna och sedan dess har vi inte prioriterat att köpa nya. Jag saknar min bas, min gitarr och min trumpet!

  • Jag dricker inte kaffe

Nu är jag ju inte helt ensam om detta. Men ibland känns det så. Särskilt när man hälsar på någon äldre som inte känner mig. Det är helt självklart att bjuda på kaffe och jättekonstigt om man säger att man inte vill ha. Jag har som ovan nämnt jobbat på många olika sorters arbetsplatser och framförallt på ställen där man jobbar nattetid så har jag hört ”du kommer dricka 5 koppar kaffe om dygnet innan sommaren är slut” fler gånger än jag kan räkna. Dessutom jobbade min bror som barista i många år (dessutom en av Sveriges då främsta baristor), men även detta räckte inte att ”konvertera”mig. Te och kala drycjer duger finfint för mig tack!

wp-1458424522387.jpg

  • Jag föredrar TV-spel framför det mesta

Trots att jag inte spelar så mycket nu är TV-spel en av mina främsta passioner. Ända sedan jag spelade Super Mario Bros som 7-åring har jag varit fast. Under föräldraledigheterna när barna var små och sov mycket, fick jag ganska mycket tid över till att spela. Men nu när jag jobbar heltid och när barnen är vakna hela tiden hemma finns liksom inte tiden till det längre. Alltså blir det istället mobilspel, vilket är bra att det finns, men sämre av många anledningar. 1) De flesta spelen är gjorda för att locka tillbaka spelarna efter ett visst antal timmar för att få ut maximalt av spelet. 2) Det är lätt att slå på när som helst och blir inte att man avsätter en specifik tid när man spelar (dåligt för de runt om som inte vet om en spelar eller skriver blogg-inlägg). 3) Inte riktigt samma kvalitet som ett riktigt TV-spel, även om det finns många roligt mobilspel.

Berätta något vi inte vet om dig!!

Tankar inför att få tre barn

Tankar inför att få tre barn

Det här inlägget har vi sugit på ett tag. Vi fick rubrikförslaget när vi bad om tips redan i maj/juni någon gång. Sedan dess har utkastet legat på datorn, och jag har inte fått tummen ur att skriva.

Jag tror att det beror på att jag har svårt att faktiskt visualisera hur framtiden kommer bli.

Det här är ungefär det vi vet.

  • Vi kommer få ett tredje barn.
  • Det kommer vara ett spädbarn till en början.
  • Det kommer vilja göra saker som spädisar vill: amma, ligga nära, bli buret. Få blöjor bytta.
  • Vi tror att storebröderna kommer gilla sitt lillasyskon.
  • Spädisen kommer bli större ganska snabbt.
  • Efter ett halvår har vi en familjemedlem som kan sitta med i babystol vid matbordet och smaka mat.

Det är ungefär så långt som mina tankar sträcker sig.

Sen kommer alla okända faktorer.

  • Kommer bebisen vara frisk?
  • Kommer den ha kolik eller skrika mycket?
  • Kommer den acceptera att ligga själv ibland?
  • Kommer den skrika så mycket att bröderna tycker att det är jobbigt?
  • Hur kommer den nya dynamiken i familjen bli?
  • Hur kommer nattsömnen bli för oss alla?

Det är så mycket annat som händer i höst

Vi har jag länge hittills haft två pojkar som gått på samma förskola och haft samma rutiner på dagarna. Till hösten börjar Wollmar skolan, och bara det är något nytt för oss alla. Att lämna och hämta på olika ställen. Att Wollmar på skolan får lite andra dagrutiner än Wilfred på förskolan. Vi kommer ju kunna erbjuda dem helt andra tider på skola och förskola jämfört med när vi båda jobbat, men hur kommer du vilja ha det? Vara hemma mycket med en förälder och bebisen, eller hänga med jämnåriga mer? Wollmar har ju skolplikt nu, men hur han/vi vill göra med fritids är ju inte helt spikat. Och vad gäller syskon på förskola har ju Stockholm Stad väldigt generösa regler. Hur ska vi förhålla oss till det?

En trea som hänger med, eller en bebis vars rutiner stör?

Det är ju bara 21 månader mellan Wollmar och Wilfred. Det innebar för oss att vi aldrig fick någon tvåbarnschock, det vara bara att införliva ett till barn i packnings-, planerings- och blöjbytarrejset. Nu har vi vant oss av med allt vad skötväskor, vagnar och den sorters logistik heter. Hur mycket kommer det ”ställa till det” att behöva ta en bebis mat-och-sov-klocka i den totala familjeekvationen? Jättemycket? Jättelite? Hur arga kommer barnen bli över att inte kunna lägga beslag på en förälder som behöver amma, mata eller byta på ett lillasyskon?

Längtan!

Mitt i logistiktankarna så har vi båda föräldrar en längtan efter det här lilla pyret. Att få ta emot det där lilla blå-röd-kladdiga knytet när det kommer ut. De där magiska första dagarna med en ny bebis. Att få ha en bebis på bröstet i soffan på kvällarna. Att få byta på en sån där liten pytterumpa igen. Att få se barnen växa i sina roller som storebröder. Att få hjärtat att växa till att rymma ett till barn. Det kommer bli så himla mysigt!

Frågeinlägg Joseph

Vad gör dig glad?

När jag får spendera mycket tid tillsamman med Mia och barnen kommer jag på mig själv hur mycket jag njuter av det och hur glad det gör mig. Den glädjen går liksom inte att slå med något annat. Till vardags blir jag glad av det mesta. Att få jobba, laga mat, läsa en bok, spela spel, lösa korsord, äta god mat, sova eller se på TV. På det stora hela är jag ganska till lags och glad över det mesta i livet.

Vad gör dig arg?

Orättvisor. Slöserier och där i ligger kanske det mest irriterande slöseriet: Förseningar i lokaltrafiken.

Hur hanterar du stress på jobbet?

Prioriteringar, organisation och kommunikation. Jag blir sällan stressad på jobbet, men när det är mycket att hålla reda på är det viktigt för mig att se över allt och prioritera vad som måste gå först och om det är något som kan plockas bort. Sedan lägger jag upp en plan så att jag ser om tiden räcker till eller och jag behöver köra övertid. Sist ser jag till att kommunicera med Mia, min chef och mitt team att det är mycket och om jag behöver stöd på något sätt.

Berätta om ett besök på biblioteket

Mitt favoritbibliotek är ”Rum för Barn” i kulturhuset i Stockholm. Under mina föräldraledigheter åkte jag ofta dit och läset och läste för Wollmar/Willfred och kunde växla med att de sprang omkring och busade och lekte. Ibland har de roliga utställningar som är roliga för barnen att uppleva.

Hur hanterar du stökiga barn?

Med tydliga ramar och mycket kommunikation. Till exempel informera att om pojkarna inte slutar att bråka med varandra så kommer de få leka separat ett tag eller leka en lugn lek. Så berättar jag det ett par gånger med eskalerande ton och tillslut så är det någon som gör illa den andra och då passar jag på att tillämpa det jag sagt. Ibland blir jag riktigt arg och skäller på dem. Jag försöker att jobba bort det dåliga samvetet kring detta och tänker att det är barnens roll att pröva gränserna och vara stökiga och det är mitt jobb som förälder att sätta gränser och ryta ifrån ibland.

Hur tror du att maten påverkar ens välmående?

På hur många sätt som helst. Allt från hur maten ser ut och vad den innehåller till hur den är tillagad, hur den smakar och hur mycket vi faktiskt äter. Hur och vad vi äter är liksom en grundpelare till hur vi mår.

Vilka åldrar är bäst när det gäller barnen?

På något vis tycker jag att den åldern de är i just nu är den bästa och att det liksom följer med hela tiden. Alltså, att det alltid är den bästa åldern. Klart att alla åldrar har sina ”faser” och kriser, men det är underbart att få uppleva alla nya sidor av sina barn och de kommer ju med tiden, så det är bäst att den tickar på.

Vad ser du fram emot i ditt föräldraskap?

Det ska bli väldigt roligt att få ha ett skolbarn, det ser jag fram emot jättemycket. Sedan ska det bli roligt, och lite skrämmande, att vara trebarnsförälder och få uppleva en helt ny konstellation här i Fernando-hemmet.

Vilka är dina bästa kvaliteter som förälder?

Jag är mycket konsekvent, så barnen vet vad de har att vänta från mig på gott och ont.

Vilka är dina mål med föräldraskapet?

Känns som en konstig fråga. Jag vet inte riktigt om jag har ett mål med föräldraskapet för min egen del egentligen. Men målet är väl att forma och hjälpa mina barn att bli bättre människor än vad jag och Mia är. Att de ska få växa upp trygga, fast med en sanningsenlig bild av världen, med färre fördommar och mer respekt för sina medmänniskor än vår egen generation.

Berätta gärna hur du skulle svara på dessa frågor!

Konversationsfrågor för par

Konversationsfrågor för par

I flera år har våra liv handlat mycket om barn, jobb, mat och logistik. Lite träning också. För att hinna med lite par-rekreation har vi ibland en inplanerad samtalskväll på semestern. Vi tänder ljus, äter och dricker något gott och sätter oss på balkongen.

För några år sedan googlade vi ihop en konversationsämneslista.

  • Vad är ditt allra tidigaste minne?
  • Om du fick välja att leva i en annan tidsepok, historisk eller framtida, vad skulle du välja? Varför?
  • Vilken film eller TV-serie har du sett som du önskar att alla andra också skulle se?
  • Om du fick pengar för att starta upp ett eget företag, vad skulle du då göra?
  • Om du inte behövde bekymra dig om att försörja dig och familjen, vad skulle du då helst vilja göra resten av livet?
  • När du tar beslut, baserar du dessa på fakta eller känslor?
  • Är du nöjd med de flesta av dina beslut?
  • Vad är dina främsta styrkor?
  • Vad är dina största svagheter?
  • Vad vill du bli ihågkommen för efter att du dött?
  • Vilka saker är du mest tacksam för i livet just nu? Finns det några sätt som du uttrycker tacksamhet på?
  • Om du fick välja en extraordinär talang (inte övernaturlig), vad skulle du välja?
  • Om du fick välja fritt, vilken ledare från historien skulle varit stadsminister i Sverige idag?
  • Finns det något sätt som vår relation påverkas av våra föräldrars relationer?
  • Hur hanterar vi meningsskiljaktigheter idag?
  • När är bästa tillfället tycker du, att ta upp sådana?
  • När har du känt dig allra mest älskad av mig?
  • Finns det något du är rädd för?
  • Hur hanterar du dina rädslor?
  • Vad kan vi göra för att optimera vår relation under de omständigheter som vi lever idag?

Ett gott samtal!

Jag minns att det samtalet mynnade ut i en del bra konstateranden inför hur vi kunde planera vårt vardagsliv i framtiden och vad vi båda ansåg vara viktigt gällande familjen, jobben och livet i stort. Vi konstaterade också att det är lättare att se våra goda och mindre bra sidor sedan vi blev föräldrar. det liksom utkristalliserar sig. Det som är dåligt blir ännu mer tydligt i perioder av sömnbrist och stress, och det som är bra blir bättre av relationen med barnen, logistisk planering och en känsla av att faktiskt göra det som ska göras när tiden väl finns. För oss blev det en givande kväll när det begav sig!

Vi skulle gärna vilja göra om en liknande intervju med varandra

Det känns faktiskt välgörande att ändå ta ett mer strukturerat frågeunderlag och verkligen också lyssna på svaren. Att lyfta samtalet från ”vad ska vi äta till middag imorgon” till de något med vidare horisont.

Någon som gjort något liknande som vill dela med  sig?

Fyll gärna på listan med konversationsfrågor för par!

 

 

Vardagslogistiken i familjen Fernando

Vardagslogistiken i familjen Fernando

Under inläggen märkta med ”Sommar med BakingBabies” skriver vi om saker som vi oftast inte skriver om annars. Mer personligt, mer om familjen. Lite mindre kvinnohälsa och mer om oss bakom kulisserna. I perioder får vi frågan om vi inte ska renodla bloggen, och enbart låta den bli Mias och enbart om kvinnohälsa. Det hade egentligen varit okej för oss båda, men vi gillar ändå att kunna få fritt spelrum att också bara vara. När vi haft bebisar och varit föräldralediga tidigare har bloggen också naturligt hittat en lite annan ton, kanske blir det också så den här omgången. Vi får se!

Men i alla fall. Vi hade lite idéstorka för ett tag sedan och bad om förslag på inläggsämnen. Och fick många spännande förslag. Idag tänkte jag skriva om ett av dem: mer om vår vardagslogistik.

Wilfred nyfödd, Wollmar inte ens två år. Nu förbereder vi oss på en trea!

Lämna och hämta-logistiken

Allting går i säsonger, och nu står vi snart inför en förändring igen. Men perioden när Mia pluggade 25 % och jobbade 75 % så tog hon merparten av förskolelogistiken, hennes tider var mest flexibla. Nu har vi båda jobbat hundra procent ett tag, och då har vi delat exakt lika.  Jag lämnar och Mia hämtar. Inför kommande föräldraledighet kommer vi nog läsa det med att den föräldralediga sköter merparten av denna logistik, så gjorde vi senast och det fungerade bra.

VAB-logistiken

Vi har helt osannolikt friska barn för det mesta, och det handlar om högst 10 dagar per termin som vi vabbat hittills. Och det är nog en överdrift med tio dagar, egentligen. VAB tar jag allt som oftast. Jag kan lättare ta akuta jobbärenden eller möten hemifrån, om det är något som ABSOLUT inte kan bokas om. Mia dör stressdöden av att vabba och lämna återbud till patienter som kanske väntat månader och ibland reser långt för att träffa henne.

Mat-logistiken

Vi började med lands-matsedlarna när vi började mer regelbundet köpa hem mat via nätet. Vi har ingen bil och det kom till en punkt när det gick åt så mycket frukt och mjölk i veckorna att vi inte kände att det var rimligt att bära hem det längre. Men utan tydligt uppstrukturerad matplanering får man inte hem en rimlig veckoranson mat om man ska internetshoppa maten. Det var så vi började med att äta från olika länder, helt enkelt för att få en inspiration och urvalskriterier för att hejvilt googla recept. Vi gör så att jag hittar recepten och Mia beställer maten. Just nu lagar jag mest mat, för Mia får så ont av att stå i köket. Men i vanliga fall brukar vi dela upp det. Jag som inte hämtar barnen oftast lagar maten kvällen innan eller på morgonen innan förskolelämningen. Mia brukar förbereda lite på kvällen eller morgonen innan, men mest laga maten inför att den ska serveras. Då får vi ibland välja rätter att laga utifrån matplaneringen utifrån om den lämpligast äts direkt, eller om den går att förbereda. Jag bakar allt vårt bröd de veckor jag hinner och är oftast den som bakar kakor och desserter också.

Tvätt-logistiken

Tidigare hade vi tvättstuga, och då tog Mia oftare tvättstugan. Jag tror att hon såg det som ett tillfälle till andningspaus ibland, Nu har vi tvättmaskin sedan vi flyttade, och nu känns det som att jag tar hand om tvätten något oftare. Men det är osäkert om det är ”en ny vana” eller om det är att Mia bara inte gör det för att hon har ont. Jag gissar också att det kommer en ny rutin i att den föräldralediga av oss kommer sköta det mesta av tvätten, så har det också funkat för oss tidigare.

Vara social-uppdraget

Jag är i regel den som går på föräldramöten, följer med barnen på kalas och sånt. Mia har oftare koll på presentinköpen till andra barnkalas. När det gäller våra egna barns presenter är det ofta att vi spånar tillsammans, men jag sköter inköpen. Jag är den som följer med på andra slags barnaktiviteter oftast, men just nu är det Mia som går med barnen till biblioteket.

Barnens kläder-logistiken

Här har Mia definitivt mest koll, framförallt när det gäller att tänka långt framåt och att se behovet av att köpa in nya storlekar eller säsongsgrejer. Sen åker vi nog iväg och handlar/beställer hem ungefär lika mycket. Mia gillar att sy om trasiga barnbyxor till shorts, så det gör hon.

Bilder från en tid som var maxad med logistik. Det har varit enklare nu ett tag. Får se hur utmanande hösten kommer bli…

Det var all vardagslogistik jag kan komma på

Är det något mer jag borde berätta om? Fråga i så fall!

Gluten och laktosfri Rockyroadtårta

image

Gluten och laktosfri Rockyroadtårta

I våra familje- och vänkretsar har vi ingen närstående med någon matallergi/intolerans. Bjuder vi hem så försöker vi oftast, så gott det går att göra så att alla kan äta av allt. Det går att laga middagar helveganska, och det går att göra fika så att det funkar för alla också. För ett tag sedan hade vi anledning att försöka oss på en kaka som var både gluten- och laktosfri. Det var faktiskt lite spännande! Det krävde lite också botanisering i matbutiken eftersom vi inte hade så många av ingredienserna hemma.

Ingredienser

  • 100 g smält laktosfritt smör (svalnat)
  • 2,5 dl socker
  • 2 ägg
  • 1 dl rismjöl
  • 0,5 dl potatismjöl
  • 1 msk psylliumfrön (vad jag läst mig till så ska de bidra till en saftighet i bakningen, glutenfritt blir annars lätt torrt)
  • 0,5 tsk bakpulver
  • 5 msk kakao
  • 2 dl hasselnötter
  • Minimarschmallows (glutenfria!)

Topping-kolasås:

  • 50 g laktosfritt smör
  • 1,5 dl farinsocker
  • 2 sk vatten
  • 1 dl laktosfri vispgrädde

Gör så här:

Smöra och bröa en springform. Jag hade inget glutenfritt ströbröd (finns det?) så jag chansade på att använda potatismjöl och det funkade fint.

Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt.

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Blanda försiktigt allt tillsammans till en smet. Vänd ner nötterna.

Grädda kakan i 15 minuter på 175 graders värme i mitten av ugnen. Kakan ska knappt ha stannat och vara kladdig i mitten men ha fått en skorpa. Ta ur kakan ur ugnen och tryck ner marschmallowsen och sätt in i ugnen igen i en minut till så att de får smälta lite.

Kakan innan kolasåsen…

 

Koka kålasåsen genom att sjuda smör, socker och vatten. När sockret smält, häll på grädden och låt såsen sjuda tills den är ca 105 grader varm (mät med termometer).

Häll såsen över kakan. Det blir ett mer glänsande täcke som också helt eller delvis täcker marshmallowsen. Tyvärr hann vi inte ta en bild på tårtan innan servering.

Men den blev god! Jättegod!

Berätta gärna om dina bästa recept som du gör när du behöver anpassa ingredienserna!

Midsommar i backspegeln

Midsommar i backspegeln

Ibland är det kul att kolla bakåt här i bloggen!

Midsommar 2012

Vi verkade inte skriva något speciellt om just midsommarafton det året. Undrar varför? Men så här gravid var Mia då.

Och på just midsommarafton var detta den enda bilden vi postade:

En reklam vi såg på pendeltåget. Haha.

Midsommar 2013

Det året firade vi midsommar för första gången som föräldrar. Till den här lille solstrålen!

Midsommar 2014

Wilfred var bara fem veckor gammal här, så det är nog oklart om vi drog iväg på något midsommarfirande eller vad vi gjorde. Men så här så Mias postpreggomage ut då, i form och med ärr. Och vi gjorde chilifudgebrownies. En härlig, och hektisk och hormonfull tid i livet.

 

Och så här fin var lille Wilfred då:

Midsommar 2015

Midsommar 2015 var en riktig pissommar! Vi var på Gotland, det spöregnade och var typ 7 grader varmt och vi försökte potträna Wollmar. Vilket innebar att vi satt inne i stugan i en vecka med små kalsonger handtvättade och upphängda lite varstans. Inte en höjdarsemester! När Wollmar lyckades bajsa på toaletten gick vi ner till cafét vid stranden och köpte glass. Typiskt somrigt, heh.

Midsommar 2016

Här hade vi kommit litegrann tillbaks till livet och rutinerna! Vi hade rysk matvecka under Midsommarveckan och det passade rätt bra in i midsommarmenyn. Vi firade hos Mia mamma och hade knytis. Matmässigt och vädermässigt en av de bättre midsomrarna sedan vi blev föräldrar!

Midsommar 2017

Midsommarhelgen 2017 firade vi tioårig bröllopsdag och vi hade en barnfri helg i Prag. Barnen var hemma hos farmor och Siya ( = farfar på Singhala) och deras midsommarfirande med stång och allt blev inställt pga spöregn. Men de åt tårta och hade det bra ändå. Så här fint hade vi det förra året:

Den här midsommaren är sista gången vi firar som tvåbarnsföräldrar.

Om vi ser på mönstret som varit de senaste åren så har vi rätt trista midsomrar under graviditeter, och lite o-uppstyrda midsomrar på första året efter med ny bebis. Kommer den här dagen bli bra? Vi återkommer med rapport!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Gästblogginlägg av Lisa Guntram

Lisa är forskare vid Linköpings universitet och delar i två inlägg med sig av sina kunskaper och erfarenheter av ett mycket spännande område! Läs det första inlägget här!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Jag trodde ju typ att jag var den enda människan i världen, kändes det nästan som. När man var så utanför och man inte visste nånting, ingen sa nånting. Så helt plötsligt så visar det sig att det finns ändå information att få. Eller lite iallafall. Att det finns ett namn! Å att det faktiskt drabbar en av 5000, att bara veta en sån sak. Att helt själv är jag inte!

MRKH. Ovanligt – men inte obefintligt

I citatet ovanför beskriver Ester (som egentligen heter något annat) hur hon upplevde att det hade varit för henne att hitta mer information om sin diagnos. Många av de kvinnor jag mött i min forskning om medfödd avsaknad av livmoder och vagina beskriver sig som väldigt ensamma med sin diagnos. Forskning visar dock att ungefär 1/2500 kvinnor till 1/5000 kvinnor liksom Ester lever med diagnosen Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom (MRKH), vilket är den medicinska termen för dessa kvinnors tillstånd. Tillståndet uppstår redan i fosterstadiet då vissa delar av reproduktionssystemet inte utvecklas, men man vet inte vad som är den exakta orsaken till det.
Utöver MRKH finns också andra diagnoser som påverkar könsutvecklingen, och i vissa fall också resulterar i en avsaknad av livmoder och vagina. För alla dessa, inklusive MRKH, antas mörkertalet vara stort, särskilt internationellt.

Vad gör MRKH?

Avsaknaden av hela, eller delar av vaginan, kan göra det svårt eller omöjligt att genomföra ett vaginalt penetrerande samlag. Avsaknaden av livmoder gör å sin sida att det omöjligt att få mens och att bli gravid. MRKH påverkar dock inte kromosomerna och inte heller pubertetsutveckling. Ibland kan diagnosen leda till att man bara har en äggstock och ibland kan äggstockarna vara placerade på ett annorlunda sätt jämfört med kvinnor som inte har MRKH. Hos vissa kan diagnosen också leda till njurproblem.
Avsaknaden av livmoder och vagina skapar också ofta många känslomässiga och psykologiska utmaningar. Det kan skapa många frågor om identitet och kan göra att man ifrågasätter sin kvinnlighet. För många är tillståndet också svårt att tala om. Det kan få konsekvenser för sexuella relationer men också i relationer med vänner.

Vad kan man göra åt vaginan?

Idag finns några olika alternativ för att medicinskt behandla en avsaknad av hela eller delar av vaginan.

  • Det första är att välja att inte göra någonting. Man vet dock inte hur många kvinnor med MRKH som själva valt att avstå behandling och hur många som inte har genomgått någon behandling för att de upplever att de inte har tillgång till vård.
  • Det andra är att försöka skapa en vagina. I första hand rekommenderas då att vävnaden i första hand töjs ut med hjälp av stavar. Denna metod är framförallt lämplig och man har en tillstymmelse till vagina på några centimeter.
  • Det är också möjligt att kirurgiskt skapa en vagina. Vissa metoder används plastikkirurgi och hud, som exempelvis tas från baksidan av låret, för att göra en vagina. En annan metod innebär att trådar, med hjälp av titthålskirurgi, leds genom buken och fästs i insidan av vävnaden för att sedan ”dra ut” en vagina från insidan.

Alla dessa behandlingar kan vara både emotionellt och fysiskt smärtsamma upplevelser. Och de kräver att vaginan som skapats kontinuerligt töjs, antingen med hjälp av stavar eller genom vaginalt penetrerande samlag, för bibehålla dess storlek.

Vad kan man göra åt livmodern?

För avsaknaden av livmoder har det länge inte funnits någon medicinsk behandling. De kvinnor med MRKH som varit ofrivilligt barnlösa på grund av sin diagnos har alltså kunnat bli föräldrar genom adoption eller genom surrogatarrangemang utomlands med sina egna eller med donerade ägg.

De senaste 20 åren har dock ytterligare ett alternativ utvecklats. Forskare vid bland annat Sahlgrenska universitetssjukhuset har studerat möjligheterna att transplantera en livmoder och på så sätt kunna behandla livmoderinfertilitet, det vill säga infertilitet som beror på att livmodern saknas eller inte fungerar. Som ett resultat av dessa ansträngningar har nu åtta barn fötts av kvinnor med en donerad livmoder.

Ingreppet utförs ännu bara som en del av forskning då dess risker ännu inte är helt klarlagda. På ett medicinskt plan innefattar riskerna exempelvis långa operationstider både för donatorn och för mottagaren lång och man vet ännu lite om långsiktiga konsekvenserna av de mediciner som krävs för att kroppen hos mottagaren inte ska stöta bort livmodern. Likaså är de långsiktiga medicinska konsekvenserna för barnet inte klarlagda. Utifrån studier av graviditet bland kvinnor med en transplanterad njure uppskattar forskarna inga allvarliga medicinska risker för barnet.

Framtida utmaningar

Forskning visar att kunskapen är låg när det kommer till behov vård och psykologiskt stöd bland kvinnor som lever med en avsaknad av och en kort vagina. Inte heller vet vi särskilt mycket om hur dessa kvinnor upplever sexuell praktik, sexuell njutning och dilationsbehandling.
Likaså vet man ännu mindre om de icke-medicinska konsekvenserna av livmodertransplantation än om de medicinska, särskilt när det kommer till de emotionella och relationella utmaningar som ingreppet kan medföra. Tidigare forskning om organtransplantation och assisterad reproduktionsteknologi visar exempelvis hur dessa medicinska ingrepp kan påverka relationer och upplevelsen av den egna kroppen. Också vår syn på släktskap och på relationella band kan både utmanas och etiska överväganden omformas som ett resultat av utvecklingen.

Den medicinska personalens samt nuvarande och potentiella patienters perspektiv på denna utveckling studerar jag i ett pågående projekt.

Det kan du höra mer om här:

Kunskapen om hur kvinnor upplever sexuell praktik, njutning och relation är fortfarande låg. Likaså behövs ökad kunskap om hur psykologiskt stöd bör utformas för att möta dessa kvinnors behov genom livet.

Här kommer en rad referenser till inläggen:

Om du som läser blir itresserad av att veta mer om Lisa eller hennes forskning kan du hitta henne här: https://liu.se/medarbetare/lisgu49

Stort tack Lisa för att du delar med dig av dina kunskaper, och för din viktiga forskning!

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Gästblogginlägg av Lisa Guntram. 

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Hösten 2009 satt jag i köket hemma hos en 21 årig tjej. Vi kan kalla henne Alexandra, men hon heter egentligen något annat. Hon drack apelsinjos. Jag drack kaffe. Det regnade. Jag satt i hennes kök för att lyssna till hennes berättelse om hur det hade varit för henne att få reda på att hon inte har någon livmoder och vagina. Allt började, berättade Alexandra, när hon som 15-åring undrade varför hon inte fick någon mens. Hon bokade ett besök hon en gynekolog och efter att det upptäckts att Alexandra inte hade någon vagina ville man också undersöka hennes livmoder. Det bokades tid för ultraljud och titthålsoperation och, berättade Alexandra:

Då så sa läkaren typ att: ”Du kanske inte har nån”, typ så här.
Fast jag trodde ju att han skämtade, så jag skrattade ju åt det. Jag tänkte ju:
”Nä men det är inte möjligt, det är typ som att säga att du inte har nått hjärta”, trodde jag.
Jag trodde …visste liksom inte att det gick.

Vem är jag? Och vad gör jag?

Jag heter Lisa Guntram och arbetar som forskare inom genusvetenskap/etik/samhällsvetenskap vid TEMA – Teknik och social förändring, Linköpings universitet. I min forskning intresserar jag mig för normer – det vill säga de oskrivna och ofta osynliga regler, förväntningar och föreställningar, som exempelvis präglar och sätter ramar för vårt beteende och våra relationer. Särskilt vill jag försöka förstå hur normer, om exempelvis kön, formar vår syn på kroppen, vårt sätt att förstå och förhållas oss till kroppen, och våra upplevelser av kroppen. Men också hur normer kan komma att forma och omforma kroppar fysiskt, exempelvis genom medicinska behandlingar.

I snart 10 år har jag därför letat efter, lyssnat till och analyserat berättelser som Alexandras. Genom att intervjua unga kvinnor om deras erfarenheter av att få reda på att man inte har någon livmoder och ingen vagina, eller bara en liten del av vagina, har jag velat ta reda på hur man försöker förstå och hantera sin kropp, sin situation och sina relationer när man som ung tjej får reda på att den egna kroppen inte stämmer överens med det som anses ”normalt” och med den som man förväntat sig.

Jag har frågat mig:

  • Vilka normer framträder i berättelser om att inte ha kroppsdelar som ofta anses vara ”typiskt” kvinnliga?
  • På vilka sätt förstärks sådana normer?
  • På vilka sätt utmanas de?

Vad kan berättelser om livet med medfödd avsaknad av livmoder och vagina göra?

Genom att studera dessa berättelser kan vi synliggöra förgivettaganden om ”kvinnliga” kroppar och kroppsdelar, om sexuell praktik, om medicinsk behandling och om relationer. Men hur?

Vi fortsätter med några till exempel.

”Komma ut”

Elsa (som också egentligen heter något annat) berättade under sin intervju att hon ångrat att hon berättat för en klasskompis att hon inte hade någon livmoder när klasskompisen frågat varför Elsa var ledsen.

Ja och hon undrade vad det var och jag berättade ju. Hon sa att det…
Att om hon fick reda på nått sånt så skulle ju inte hon vilja leva längre heller.

När jag analyserar intervjuer som den med Elsa försöker jag med olika metoder sätta ord på förgivvettagande som berättelserna ger uttryck för. I Elsas berättelse om kompisens spontana reaktion blir det exempelvis tydligt att livet med en kropp som hennes för somliga inte skulle kännas värt att leva. Och även om den medömkan eller sorg som andra uttrycker kan vara välmenad kan den göra det svårt att hantera den egna kroppen och situationen.

Visar på uppfattningar och normer

Elsas berättelse visar hur starka andras reaktioner kan vara. Berättelser om andras kommentarer eller känslomässiga reaktioner ger på så sätt uttryck för vad som förväntas, värderas och tas för givet när det kommer till kropp och kön. De gör det möjligt att sätta fingret på de normer och förgivvettaganden, exempelvis om vad ”vi” anser att en kvinnlig kropp ”ska” ha, och vad relationer ”ska” innefatta. Men det är också genom dem möjligt att uttrycka ett motstånd. Ett motstånd som inte behöver innebära att man uttryckligen ifrågasätter själva normen för vad som räknas som ett ”levbart” liv, utan snarare innebär ett försök att tänja på normen.

Dessa berättelser kan understryka, om än ibland bara för berättaren själv, att det egna livet faktiskt är levbart trots att kroppen saknar delar som man tagit för givna skulle finnas där. Och de kan beskriva om andra typer av kommentarer och reaktioner. Kommentarer och reaktioner som hjälpt dig att tänja normerna. Som stöttar dig i att se att avsaknaden av livmoder och vagina endast är en liten del av din kropp, av allt som är du, och istället fokuserar på allt utöver detta som du har gemensamt med kvinnor som har en livmoder och en vagina.

Att ”skapa” en ”normal” kropp

Normer formar dock inte bara våra reaktioner och reaktioner, de kan också fysiskt forma kroppen. Det blev exempelvis tydligt när Maria (som också egentligen heter något annat) beskrev sina känslor inför att använda stavar för att töja ut sin vagina till en ”normal” storlek.

Jag hade tur för att jag har ju fortfarande… kan ju fortfarande skapa mig en egen vagina. Eller vad man säger. Men…och då fick jag en stav. Som jag inte använt. Jag har fortfarande faktiskt inte använt den. Men… istället så får man väl ha sex och… får liksom skapa den på det sättet. Men…det som jag tycker är jobbigt det är just att det gör väldigt ont, med den här staven till exempel. Jag tyckte att… för jag vet att man ska göra det 20 minuter två gånger om dagen eller vad det är. Och gör man det i 10 månader så har man skapat sig…Det kändes…jag vet inte, det kändes väldigt jobbigt att ta itu med det.

I Marias berättelse blir det tydligt att det både kan vara känslomässigt och fysiskt påfrestande att skapa en vagina. Det är ett hårt arbete som kräver uthållighet, även om man som Maria inte behöver genomgå någon operation.

Penetration som behandling och mål?

Marias berättelse ger också uttryck för hur vaginalt penetrerande sex både blir behandlingens mål. Samtidigt blir sådant sex en del av själva behandlingen (eftersom det är möjligt att töja vaginan genom att ha sex istället för att använda stavar). Men, frågade sig Maria, varför ska man egentligen hålla på med allt detta arbete?

Det är så jävla mycket…folk pratar ju också om det hära… att det ska vara så viktigt att ha en… ja du vet att kvinnan ska vara så himla… sära på benen och ska vara perfekt för mannens penis och allting sånt. Och det är så…Jag blir så trött på det också. Och just det här att läkarna direkt också, framförallt tror jag att det var så att förr i tiden, att har man MRKH och man inte har någon slida alls eller bara liksom en tillbörjan till någonting att de direkt vill ta till med en operation. Och du vet inte frågar ja men så här ”Vill du ha en slida?” eller ”Eller är du lesbisk kanske?” då kanske du inte behöver, behöver ha det. Och kanske inte ens får reda på om, om den här tjejen ens kommer att känna någonting av det här vaginala samlaget i alla fall. Det kanske inte ens spelar någon roll. Utan att de vill korrigera en direkt. Och det tror jag, jag tror att det har blivit en förändring, för de vill gärna inte operera direkt utan att kanske ge en stav istället.

Normer om sex

Marias berättelser gör det möjligt att upptäcka hur antaganden om behovet av en vagina kommer till uttryck i själva erbjudandet av vissa behandlingar. De synliggör hur specifika normer om sexuell praktik som sätter ett likhetstecken mellan ”sex” och ”vaginalt penetrerande samlag” och antaganden om vilken sorts sex som patienten i fråga är intresserad formar kroppen genom de behandlingar som erbjuds (eller inte erbjuds). Det är också möjligt att (ibland heteronormativa) föreställningar om framtida partners och normer för vad dessa ”vill ha” präglar de alternativ som framstår som de mest tillgängliga.
När vi ser de antagandena kan vi också ställa fler frågor, så som: vilket stöd erbjuds för att göra det möjligt att vänta eller avstå behandling? Vilka alternativ ges för att kunna se ett liv utan vagina som ett levbart?

Mina poänger

För det första menar jag att kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria självklart ska erbjudas vård. Men i den vård vi erbjuder bör vårt huvudsakliga fokus inte nödvändigtvis vara att göra kroppen ”normal”. Istället bör vårt fokus vara att erbjuda vård som gör livet ”levbart”. Ibland kan det innebära att skapa en vagina. Men det kan också innebära att få stöd i att förstå och njuta av den egna kroppen, hitta alternativa sexuella praktiker och utmana idén om vad ”normalt” är och att den ”normala” kroppen är något att eftersträva. För att kunna erbjuda detta måste vi ta hänsyn till att den behandling man väljer eller som finns tillgänglig inte alltid är den bästa, men framstår som det enklaste eller mest tillgängliga alternativet i den kontext som man befinner sig i. Vi behöver därför i större utsträckning studera vården sitt samhälleliga sammanhang om vi vill kunna förstå hur individer resonerar och upplever behov, valmöjligheter och vård.

För det andra är det inte kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria, som lever med detta tillstånd, som ska ansvara för att ifrågasätta och utmana normen. Istället är det personer som jag – men också vårdpersonal, lärare med ansvar för sex- och samlevnadsundervisning och andra som på olika sätt bidrar till att forma kunskapen om kropp och kön – som genom att uppmärksamma dessa berättelser för andra kan synliggöra förgivettaganden som präglar synen på kropp och kön. På så sätt tror jag att det blir möjligt att vidga vårt förhållningssätt till ”det normala” och skapa förutsättningar för ett samhälle där livet för ännu fler åtminstone blir ”levbart” men förhoppningsvis också ”njutbart!

Stort tack Lisa för detta gästinlägg! 

Imorgon kommer del två!

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?