Författare: josephsf

Midsommar i backspegeln

Midsommar i backspegeln

Ibland är det kul att kolla bakåt här i bloggen!

Midsommar 2012

Vi verkade inte skriva något speciellt om just midsommarafton det året. Undrar varför? Men så här gravid var Mia då.

Och på just midsommarafton var detta den enda bilden vi postade:

En reklam vi såg på pendeltåget. Haha.

Midsommar 2013

Det året firade vi midsommar för första gången som föräldrar. Till den här lille solstrålen!

Midsommar 2014

Wilfred var bara fem veckor gammal här, så det är nog oklart om vi drog iväg på något midsommarfirande eller vad vi gjorde. Men så här så Mias postpreggomage ut då, i form och med ärr. Och vi gjorde chilifudgebrownies. En härlig, och hektisk och hormonfull tid i livet.

 

Och så här fin var lille Wilfred då:

Midsommar 2015

Midsommar 2015 var en riktig pissommar! Vi var på Gotland, det spöregnade och var typ 7 grader varmt och vi försökte potträna Wollmar. Vilket innebar att vi satt inne i stugan i en vecka med små kalsonger handtvättade och upphängda lite varstans. Inte en höjdarsemester! När Wollmar lyckades bajsa på toaletten gick vi ner till cafét vid stranden och köpte glass. Typiskt somrigt, heh.

Midsommar 2016

Här hade vi kommit litegrann tillbaks till livet och rutinerna! Vi hade rysk matvecka under Midsommarveckan och det passade rätt bra in i midsommarmenyn. Vi firade hos Mia mamma och hade knytis. Matmässigt och vädermässigt en av de bättre midsomrarna sedan vi blev föräldrar!

Midsommar 2017

Midsommarhelgen 2017 firade vi tioårig bröllopsdag och vi hade en barnfri helg i Prag. Barnen var hemma hos farmor och Siya ( = farfar på Singhala) och deras midsommarfirande med stång och allt blev inställt pga spöregn. Men de åt tårta och hade det bra ändå. Så här fint hade vi det förra året:

Den här midsommaren är sista gången vi firar som tvåbarnsföräldrar.

Om vi ser på mönstret som varit de senaste åren så har vi rätt trista midsomrar under graviditeter, och lite o-uppstyrda midsomrar på första året efter med ny bebis. Kommer den här dagen bli bra? Vi återkommer med rapport!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Gästblogginlägg av Lisa Guntram

Lisa är forskare vid Linköpings universitet och delar i två inlägg med sig av sina kunskaper och erfarenheter av ett mycket spännande område! Läs det första inlägget här!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Jag trodde ju typ att jag var den enda människan i världen, kändes det nästan som. När man var så utanför och man inte visste nånting, ingen sa nånting. Så helt plötsligt så visar det sig att det finns ändå information att få. Eller lite iallafall. Att det finns ett namn! Å att det faktiskt drabbar en av 5000, att bara veta en sån sak. Att helt själv är jag inte!

MRKH. Ovanligt – men inte obefintligt

I citatet ovanför beskriver Ester (som egentligen heter något annat) hur hon upplevde att det hade varit för henne att hitta mer information om sin diagnos. Många av de kvinnor jag mött i min forskning om medfödd avsaknad av livmoder och vagina beskriver sig som väldigt ensamma med sin diagnos. Forskning visar dock att ungefär 1/2500 kvinnor till 1/5000 kvinnor liksom Ester lever med diagnosen Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom (MRKH), vilket är den medicinska termen för dessa kvinnors tillstånd. Tillståndet uppstår redan i fosterstadiet då vissa delar av reproduktionssystemet inte utvecklas, men man vet inte vad som är den exakta orsaken till det.
Utöver MRKH finns också andra diagnoser som påverkar könsutvecklingen, och i vissa fall också resulterar i en avsaknad av livmoder och vagina. För alla dessa, inklusive MRKH, antas mörkertalet vara stort, särskilt internationellt.

Vad gör MRKH?

Avsaknaden av hela, eller delar av vaginan, kan göra det svårt eller omöjligt att genomföra ett vaginalt penetrerande samlag. Avsaknaden av livmoder gör å sin sida att det omöjligt att få mens och att bli gravid. MRKH påverkar dock inte kromosomerna och inte heller pubertetsutveckling. Ibland kan diagnosen leda till att man bara har en äggstock och ibland kan äggstockarna vara placerade på ett annorlunda sätt jämfört med kvinnor som inte har MRKH. Hos vissa kan diagnosen också leda till njurproblem.
Avsaknaden av livmoder och vagina skapar också ofta många känslomässiga och psykologiska utmaningar. Det kan skapa många frågor om identitet och kan göra att man ifrågasätter sin kvinnlighet. För många är tillståndet också svårt att tala om. Det kan få konsekvenser för sexuella relationer men också i relationer med vänner.

Vad kan man göra åt vaginan?

Idag finns några olika alternativ för att medicinskt behandla en avsaknad av hela eller delar av vaginan.

  • Det första är att välja att inte göra någonting. Man vet dock inte hur många kvinnor med MRKH som själva valt att avstå behandling och hur många som inte har genomgått någon behandling för att de upplever att de inte har tillgång till vård.
  • Det andra är att försöka skapa en vagina. I första hand rekommenderas då att vävnaden i första hand töjs ut med hjälp av stavar. Denna metod är framförallt lämplig och man har en tillstymmelse till vagina på några centimeter.
  • Det är också möjligt att kirurgiskt skapa en vagina. Vissa metoder används plastikkirurgi och hud, som exempelvis tas från baksidan av låret, för att göra en vagina. En annan metod innebär att trådar, med hjälp av titthålskirurgi, leds genom buken och fästs i insidan av vävnaden för att sedan ”dra ut” en vagina från insidan.

Alla dessa behandlingar kan vara både emotionellt och fysiskt smärtsamma upplevelser. Och de kräver att vaginan som skapats kontinuerligt töjs, antingen med hjälp av stavar eller genom vaginalt penetrerande samlag, för bibehålla dess storlek.

Vad kan man göra åt livmodern?

För avsaknaden av livmoder har det länge inte funnits någon medicinsk behandling. De kvinnor med MRKH som varit ofrivilligt barnlösa på grund av sin diagnos har alltså kunnat bli föräldrar genom adoption eller genom surrogatarrangemang utomlands med sina egna eller med donerade ägg.

De senaste 20 åren har dock ytterligare ett alternativ utvecklats. Forskare vid bland annat Sahlgrenska universitetssjukhuset har studerat möjligheterna att transplantera en livmoder och på så sätt kunna behandla livmoderinfertilitet, det vill säga infertilitet som beror på att livmodern saknas eller inte fungerar. Som ett resultat av dessa ansträngningar har nu åtta barn fötts av kvinnor med en donerad livmoder.

Ingreppet utförs ännu bara som en del av forskning då dess risker ännu inte är helt klarlagda. På ett medicinskt plan innefattar riskerna exempelvis långa operationstider både för donatorn och för mottagaren lång och man vet ännu lite om långsiktiga konsekvenserna av de mediciner som krävs för att kroppen hos mottagaren inte ska stöta bort livmodern. Likaså är de långsiktiga medicinska konsekvenserna för barnet inte klarlagda. Utifrån studier av graviditet bland kvinnor med en transplanterad njure uppskattar forskarna inga allvarliga medicinska risker för barnet.

Framtida utmaningar

Forskning visar att kunskapen är låg när det kommer till behov vård och psykologiskt stöd bland kvinnor som lever med en avsaknad av och en kort vagina. Inte heller vet vi särskilt mycket om hur dessa kvinnor upplever sexuell praktik, sexuell njutning och dilationsbehandling.
Likaså vet man ännu mindre om de icke-medicinska konsekvenserna av livmodertransplantation än om de medicinska, särskilt när det kommer till de emotionella och relationella utmaningar som ingreppet kan medföra. Tidigare forskning om organtransplantation och assisterad reproduktionsteknologi visar exempelvis hur dessa medicinska ingrepp kan påverka relationer och upplevelsen av den egna kroppen. Också vår syn på släktskap och på relationella band kan både utmanas och etiska överväganden omformas som ett resultat av utvecklingen.

Den medicinska personalens samt nuvarande och potentiella patienters perspektiv på denna utveckling studerar jag i ett pågående projekt.

Det kan du höra mer om här:

Kunskapen om hur kvinnor upplever sexuell praktik, njutning och relation är fortfarande låg. Likaså behövs ökad kunskap om hur psykologiskt stöd bör utformas för att möta dessa kvinnors behov genom livet.

Här kommer en rad referenser till inläggen:

Om du som läser blir itresserad av att veta mer om Lisa eller hennes forskning kan du hitta henne här: https://liu.se/medarbetare/lisgu49

Stort tack Lisa för att du delar med dig av dina kunskaper, och för din viktiga forskning!

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Gästblogginlägg av Lisa Guntram. 

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Hösten 2009 satt jag i köket hemma hos en 21 årig tjej. Vi kan kalla henne Alexandra, men hon heter egentligen något annat. Hon drack apelsinjos. Jag drack kaffe. Det regnade. Jag satt i hennes kök för att lyssna till hennes berättelse om hur det hade varit för henne att få reda på att hon inte har någon livmoder och vagina. Allt började, berättade Alexandra, när hon som 15-åring undrade varför hon inte fick någon mens. Hon bokade ett besök hon en gynekolog och efter att det upptäckts att Alexandra inte hade någon vagina ville man också undersöka hennes livmoder. Det bokades tid för ultraljud och titthålsoperation och, berättade Alexandra:

Då så sa läkaren typ att: ”Du kanske inte har nån”, typ så här.
Fast jag trodde ju att han skämtade, så jag skrattade ju åt det. Jag tänkte ju:
”Nä men det är inte möjligt, det är typ som att säga att du inte har nått hjärta”, trodde jag.
Jag trodde …visste liksom inte att det gick.

Vem är jag? Och vad gör jag?

Jag heter Lisa Guntram och arbetar som forskare inom genusvetenskap/etik/samhällsvetenskap vid TEMA – Teknik och social förändring, Linköpings universitet. I min forskning intresserar jag mig för normer – det vill säga de oskrivna och ofta osynliga regler, förväntningar och föreställningar, som exempelvis präglar och sätter ramar för vårt beteende och våra relationer. Särskilt vill jag försöka förstå hur normer, om exempelvis kön, formar vår syn på kroppen, vårt sätt att förstå och förhållas oss till kroppen, och våra upplevelser av kroppen. Men också hur normer kan komma att forma och omforma kroppar fysiskt, exempelvis genom medicinska behandlingar.

I snart 10 år har jag därför letat efter, lyssnat till och analyserat berättelser som Alexandras. Genom att intervjua unga kvinnor om deras erfarenheter av att få reda på att man inte har någon livmoder och ingen vagina, eller bara en liten del av vagina, har jag velat ta reda på hur man försöker förstå och hantera sin kropp, sin situation och sina relationer när man som ung tjej får reda på att den egna kroppen inte stämmer överens med det som anses ”normalt” och med den som man förväntat sig.

Jag har frågat mig:

  • Vilka normer framträder i berättelser om att inte ha kroppsdelar som ofta anses vara ”typiskt” kvinnliga?
  • På vilka sätt förstärks sådana normer?
  • På vilka sätt utmanas de?

Vad kan berättelser om livet med medfödd avsaknad av livmoder och vagina göra?

Genom att studera dessa berättelser kan vi synliggöra förgivettaganden om ”kvinnliga” kroppar och kroppsdelar, om sexuell praktik, om medicinsk behandling och om relationer. Men hur?

Vi fortsätter med några till exempel.

”Komma ut”

Elsa (som också egentligen heter något annat) berättade under sin intervju att hon ångrat att hon berättat för en klasskompis att hon inte hade någon livmoder när klasskompisen frågat varför Elsa var ledsen.

Ja och hon undrade vad det var och jag berättade ju. Hon sa att det…
Att om hon fick reda på nått sånt så skulle ju inte hon vilja leva längre heller.

När jag analyserar intervjuer som den med Elsa försöker jag med olika metoder sätta ord på förgivvettagande som berättelserna ger uttryck för. I Elsas berättelse om kompisens spontana reaktion blir det exempelvis tydligt att livet med en kropp som hennes för somliga inte skulle kännas värt att leva. Och även om den medömkan eller sorg som andra uttrycker kan vara välmenad kan den göra det svårt att hantera den egna kroppen och situationen.

Visar på uppfattningar och normer

Elsas berättelse visar hur starka andras reaktioner kan vara. Berättelser om andras kommentarer eller känslomässiga reaktioner ger på så sätt uttryck för vad som förväntas, värderas och tas för givet när det kommer till kropp och kön. De gör det möjligt att sätta fingret på de normer och förgivvettaganden, exempelvis om vad ”vi” anser att en kvinnlig kropp ”ska” ha, och vad relationer ”ska” innefatta. Men det är också genom dem möjligt att uttrycka ett motstånd. Ett motstånd som inte behöver innebära att man uttryckligen ifrågasätter själva normen för vad som räknas som ett ”levbart” liv, utan snarare innebär ett försök att tänja på normen.

Dessa berättelser kan understryka, om än ibland bara för berättaren själv, att det egna livet faktiskt är levbart trots att kroppen saknar delar som man tagit för givna skulle finnas där. Och de kan beskriva om andra typer av kommentarer och reaktioner. Kommentarer och reaktioner som hjälpt dig att tänja normerna. Som stöttar dig i att se att avsaknaden av livmoder och vagina endast är en liten del av din kropp, av allt som är du, och istället fokuserar på allt utöver detta som du har gemensamt med kvinnor som har en livmoder och en vagina.

Att ”skapa” en ”normal” kropp

Normer formar dock inte bara våra reaktioner och reaktioner, de kan också fysiskt forma kroppen. Det blev exempelvis tydligt när Maria (som också egentligen heter något annat) beskrev sina känslor inför att använda stavar för att töja ut sin vagina till en ”normal” storlek.

Jag hade tur för att jag har ju fortfarande… kan ju fortfarande skapa mig en egen vagina. Eller vad man säger. Men…och då fick jag en stav. Som jag inte använt. Jag har fortfarande faktiskt inte använt den. Men… istället så får man väl ha sex och… får liksom skapa den på det sättet. Men…det som jag tycker är jobbigt det är just att det gör väldigt ont, med den här staven till exempel. Jag tyckte att… för jag vet att man ska göra det 20 minuter två gånger om dagen eller vad det är. Och gör man det i 10 månader så har man skapat sig…Det kändes…jag vet inte, det kändes väldigt jobbigt att ta itu med det.

I Marias berättelse blir det tydligt att det både kan vara känslomässigt och fysiskt påfrestande att skapa en vagina. Det är ett hårt arbete som kräver uthållighet, även om man som Maria inte behöver genomgå någon operation.

Penetration som behandling och mål?

Marias berättelse ger också uttryck för hur vaginalt penetrerande sex både blir behandlingens mål. Samtidigt blir sådant sex en del av själva behandlingen (eftersom det är möjligt att töja vaginan genom att ha sex istället för att använda stavar). Men, frågade sig Maria, varför ska man egentligen hålla på med allt detta arbete?

Det är så jävla mycket…folk pratar ju också om det hära… att det ska vara så viktigt att ha en… ja du vet att kvinnan ska vara så himla… sära på benen och ska vara perfekt för mannens penis och allting sånt. Och det är så…Jag blir så trött på det också. Och just det här att läkarna direkt också, framförallt tror jag att det var så att förr i tiden, att har man MRKH och man inte har någon slida alls eller bara liksom en tillbörjan till någonting att de direkt vill ta till med en operation. Och du vet inte frågar ja men så här ”Vill du ha en slida?” eller ”Eller är du lesbisk kanske?” då kanske du inte behöver, behöver ha det. Och kanske inte ens får reda på om, om den här tjejen ens kommer att känna någonting av det här vaginala samlaget i alla fall. Det kanske inte ens spelar någon roll. Utan att de vill korrigera en direkt. Och det tror jag, jag tror att det har blivit en förändring, för de vill gärna inte operera direkt utan att kanske ge en stav istället.

Normer om sex

Marias berättelser gör det möjligt att upptäcka hur antaganden om behovet av en vagina kommer till uttryck i själva erbjudandet av vissa behandlingar. De synliggör hur specifika normer om sexuell praktik som sätter ett likhetstecken mellan ”sex” och ”vaginalt penetrerande samlag” och antaganden om vilken sorts sex som patienten i fråga är intresserad formar kroppen genom de behandlingar som erbjuds (eller inte erbjuds). Det är också möjligt att (ibland heteronormativa) föreställningar om framtida partners och normer för vad dessa ”vill ha” präglar de alternativ som framstår som de mest tillgängliga.
När vi ser de antagandena kan vi också ställa fler frågor, så som: vilket stöd erbjuds för att göra det möjligt att vänta eller avstå behandling? Vilka alternativ ges för att kunna se ett liv utan vagina som ett levbart?

Mina poänger

För det första menar jag att kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria självklart ska erbjudas vård. Men i den vård vi erbjuder bör vårt huvudsakliga fokus inte nödvändigtvis vara att göra kroppen ”normal”. Istället bör vårt fokus vara att erbjuda vård som gör livet ”levbart”. Ibland kan det innebära att skapa en vagina. Men det kan också innebära att få stöd i att förstå och njuta av den egna kroppen, hitta alternativa sexuella praktiker och utmana idén om vad ”normalt” är och att den ”normala” kroppen är något att eftersträva. För att kunna erbjuda detta måste vi ta hänsyn till att den behandling man väljer eller som finns tillgänglig inte alltid är den bästa, men framstår som det enklaste eller mest tillgängliga alternativet i den kontext som man befinner sig i. Vi behöver därför i större utsträckning studera vården sitt samhälleliga sammanhang om vi vill kunna förstå hur individer resonerar och upplever behov, valmöjligheter och vård.

För det andra är det inte kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria, som lever med detta tillstånd, som ska ansvara för att ifrågasätta och utmana normen. Istället är det personer som jag – men också vårdpersonal, lärare med ansvar för sex- och samlevnadsundervisning och andra som på olika sätt bidrar till att forma kunskapen om kropp och kön – som genom att uppmärksamma dessa berättelser för andra kan synliggöra förgivettaganden som präglar synen på kropp och kön. På så sätt tror jag att det blir möjligt att vidga vårt förhållningssätt till ”det normala” och skapa förutsättningar för ett samhälle där livet för ännu fler åtminstone blir ”levbart” men förhoppningsvis också ”njutbart!

Stort tack Lisa för detta gästinlägg! 

Imorgon kommer del två!

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Barnens namn och baby boss namn?

Barnens namn och baby boss namn?

Både IRL och ibland via kommentarsfälten här och på instagram får vi ibland frågor om barnens namn. Ska baby boss också heta något på W? Och vad är bakgrunden till att vi valde namnen Wollmar och Wilfred?

Hur vi tänkte kring barnens namn

När vi väntade Wollmar hade vi först ingen aning vad vi ville att våra barn skulle heta. Vi låg ofta i sängen på kvällarna och gick genom alfabetet bokstav för bokstav och för att hitta namn vi gillade. Det gick sådär.

Vi bad att få veta könet på bebisen på ultraljudet, bland annat av just den anledningen. Vi ville snäva ner namneftersökningen något. Vi ville gärna ha namn som fungerar på både engelska och svenska, och som går att uttala för våra lankesiska släktningar och vänner. Vi ville också ha namn som inte skulle kräva bokstavering för att folk ska fatta eller för mycket förklaring.

Så en kväll fastnade vi för bokstaven ”W”. Och kom på att vi kände en favoritgubbe som heter Wimar. Vi var nära nog att bestämma oss för det namnet rakt av, men lekte runt i tankarna med olika varianter. Och då landade Wollmar i våra huvuden.  Efter den kvällen var Wollmar spikat. Något år efter att Wollmar fötts fick vi också veta att en sedan länge avliden släktning till Mia hade hetat Volmar. Så utan att vi visste det råkade vi välja ett namn som vi hade någon slags släktskap till.

Wollmar fick sedan namnen Kingsley Joseph också. Kingsley för att det är ett otroligt vackert namn och dessutom min farfars namn. Joseph eftersom alla män i min familj har haft det i någon form.

Wollmar Kingsley Joseph Fernando. 

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Och så en till graviditet

Sedan blev vi gravida med ett lillasyskon, och kollade även denna gång könet på bebisen. En lillebror, och vad skulle han då heta?

Wilfred-namnet kom till oss en dag i mina föräldrars kök. Jag tror att det var på jul. Vi satt på golvet och lekte med Wollmar. Min pappa stod och berättade om Kingsley, min farfar, som dog innan jag föddes. Vi frågade vad han hette mer än Kingsley. Wilfred Francis var svaret.

Jag och Mia tänkte exakt samma tanke samtidigt, våra blickar möttes och vi nickade eniga. Där hade vi det!

Wilfred Francis August Fernando

wpid-DSC01934.jpg

Så råkade det bli att våra söner tillsammans fick alla namnen som deras sedan länge bortgångna gammelfarfar bar. August är ett vackert namn som vi plockade från Mias släkt, bara för att ”väga upp” lite.

Vi har alltså haft barnens fulla namn spikade innan de ens fötts.

Och baby boss?

Baby Boss är barnens projektnamn på bebisen. Vi vet inte om vi kommer vilja kolla könet på bebisen den här gången. Troligen inte. Kommer vi hålla oss till ett W-namn den här gången också? Vi vet inte. Den här gången stor det verkligen still i huvudet på oss, och det känns inte riktigt bra!

För oss har det varit en del av välkomnandet av bebisen, att vi liksom haft namnet färdigt. Som en del i vår process av att bli redo.

Lilla trean! Du är så efterlängtad, men vi ska bara jobba lite till på det där med namnet…

Förslag mottages tacksamt!

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd är en klassiker som alla ätit i någon form. De kanske mest kommersialiserade varianterna är förmodligen skogaholmslimpan och linongrova.
Som barn på Sveriges västkust åt vi ofta Öckerölimpa, vilket är i närheten av en skogaholmslimpa, men mycket godare. =)

image

När det ska bakas bröd snabbt hemma och ingen har några särskilda önskemål, blir det antingen ett enkelt vitt bröd eller så gör jag vår variant av sötbröd. Jag gör den med en blandning av maltextrakt och ljus sirap, men det funkar bra med brödsirap, eller i värsta fall mörk eller ljus sirap.

Svensk sötbröd (2 limpor)

50 g jäst (gärna för söta degar)
600 g vatten
200 g (4 dl) rågmjöl (fint eller grov)
800 g (13 dl) vetemjöl
200 g (ca 1½ dl) brödsirap eller 150 g ljus sirap + 50 g maltextrakt
25 g smör
3 tsk salt

Så här gör du:

Lös upp jästen i vattnet.
Tillsätt rågmjöl, vetemjöl, sirap, (maltextrakt), smör och salt.
Knåda degen smidig för hand (10 – 15 min) eller i maskin (5 – 10 min).
Låt degen jäsa under duk i 30-45 minuter.
Baka ut till två släta limpor och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Slå på ugnen på 225 °C.
Jäs i 30-45 minuter under duk. Spruta vatten på limporna med dimstråle från en blomspruta två gånger under jäsning, så att ytan är lätt fuktig.
Spruta vatten en sista gång innan du gräddar bröden i mitten av ugnen i 30 min. Sänk temperaturen till 200 °C efter halva tiden.
Ta ut bröden och låt dem vila med bakduk i ca 20 min innan du skär upp.

image

Vad är favoritbrödet hemma hos er?

 

Ukrainsk matvecka

Ukrainsk matvecka

Vi har inte haft något landstema på ett tag. När alla helger varit fyllda med kalas så har vi inte haft så mycket tid till att laga ny och spännande mat. Nu har vi det lite lugnare en period och är sugna på ett nytt matland. Det är bra när barnen väljer matvecka. Det finns liksom länder vi drar oss för att välja. Mest bara på grund av fördomar. Ukraina låter inte så himla najs matmässigt. Men! Nu ska vi vidga våra vyer! Vi väljer bort leverkaka och andra väl läskiga rätter.

Till fördel för dessa utvalda recept:

  1. Någon slags dumplings med en blandad sallad.
  2. Borsch med bröd och smör.
  3. Snabbbversionen av kåldolmar
  4. Potatiskakor med svamp, lingonsylt för barnen.
  5. Tunnbrödrullar (vi använder nog libabröd)
  6. Lättpanerad torsk i tomatsås . Vi serverar med färskpotatis och sallad.
  7. Pastaratäng med en bönsallad

Med lite anpassningar kommer det här nog bli en bra och barnvänlig vecka!

Har du någon relation till ukrainsk mat?

Berätta!

Hajkalaset!

Hajkalaset!

Okej, ni var inte direkt översvallande i återkopplingen om ni ville ha ett inlägg om hajkalaset. Men vi hade gärna hittat ett blogginlägg om ett kalas med hajtema när vi föreberedde, så nu skriver vi i alla fall det här. Så kan en förälder till någon annan haj-galen unge kanske få något tips.

Förutsättningarna för kalaset

Förutsättningarna för kalaset var att det var en avdelning med barn födda 2013 och 2014 som var aktuella att bjuda in. Kutymen på vår nya förskola verkar vara att bjuda alla i gruppen, så det gjorde vi också. Med viss bävan, det hade varit svårhanterligt om alla 17 barn och föräldrar hade tackat ja. Men det var sju barn med föräldrar som tackade ja, så tillsammans med våra två blev det en helt hanterlig liten skara.

Vi skrev i inbjudan att kalaset skulle pågå i två timmar och det vara alldeles lagom.

Hajtemat

Hajtemat kom sig av att Wilfred ÄLSKAR Sarah Sheperds bok om hajar och att Wilfred helt sonika bestämde sig för att han skulle ha en hajtårta på sitt kalas. Utifrån hajtemat spann vi vidare en del. Mia hade målat av en del hajar ur boken och gjort både vägg-dekorationer och varsin hajbild till alla barn. Plus skyltar med hajtema till allt ätbart. Vi hade också gjort en powerpoint med hajbilder som gick i bakgrunden på TV:n hela kalaset. Det gjorde att i de små luckor som uppstod kunde några barn samlas och prata om bilderna och hajarna.

Kalaset del för del

I och med att vi ”bara skulle vara hemma” på kalaset fokuserade vi på att ha mycket olika aktiviteter, men ganska små och obetydliga sådana. Det första som hände när barnen kom var att vi samlade dem och lekte snurra flaskan. Då fick de sitta i ring och snurra av flaska (med hajetikett!). Det barnet som flaskan stannade på fick lämna över sitt paket, och Wilfred öppnade det. Barnet fick i sin tur gå och välja en hajbild med en liten berättande text. Det blev en bra mjukstart för alla barn med en ganska lugn aktivitet. Det tog säkert tjugo minuter.

Efter det var det fika!

Vi hade bakat korv i bröd, Märtas skurna kakor, chokladbullslängder och en hajtårta. Utöver det bjöd vi på melon, glass och rån. Wilfred ÄLSKAR tårta. När alla andra barn gått från bordet och börjat leka inne på hans rum satt han kvar och njöt av tårtan.

Efter tårtan hade vi en utklädningslek. Jag gick in i ett rum och bytte om till olika lustiga utklädnader, och barnen fick gissa vad jag bytt ut. Sen fick barnen också komma och ta på sig en lustig hatt, mustasch eller annan detalj. Det var verkligen en simpel lek med bara saker vi hade hemma, i princip. Men barnen tjöt av spänning och skratt!

Nu var det bara en halvtimme kvar på våra två timmar på kalaset. Då var det dags för skattjakt!

Skattjakt!

Skattjakten började med en berättelse som vi skrivit ihop. Om ett hajskelett och en skatt som hittats när man grävde en grop för att börja bygga huset vi bor i. Och att skatten hunnit försvinna i byggkaoset, och att vi nu skulle leta efter den. (Vi bor alltså i ett helt nybyggt hus.) Ledrådarna i skattjakten ledde oss först runt lite i lägenheten, sen ut på gården, sen ner i trapphuset. Och sist upp på balkongen. Där satt Wollmar inne bakom en stor haj-skylt vi gjort och delade ut påsar med godis, klistermärken och ballonger.

Sen var det dags för avrundning!

Barnen började öppna sina påsar, Wilfred ville öppna förpackningen på några av sina presenter och alla behövde dricka lite mer och äta lite mer melon. Det var en varm dag! Sen började en efter en tacka för sig och gå hem. Ganska prick tio minuter efter utsatt tid hade alla gått. Och vi kunde börja röja!

Ett enkelt kalas med allt Wilfred kunde önska sig!

Wilfred ville bjuda hem sina vänner och han ville ha en hajtårta. Mycket mer än så behövde inte han. Vi kände ett behov av att ha ganska mycket uppstyrda aktiviteter, för att inte få alltför mycket kaos. Men lekarna och aktiviteterna var enkla och egentligen rätt simpla. På det hela taget blev vi alla nöjda. Och det är såååå skönt när det är över!

Nässelsoppa

Nässelsoppa

Varje år försöker vi hinna plocka lite av vårens första vildoldade primörer: Brännässlor!

De flesta har säkert ätit nässelsoppa förut?  För er som inte gjort det så är det en jättegod soppa som är som en fräschare variant av spenatsoppa. Förutom att det är jättegott så är det supernyttigt. Nässlor är mycket rika på både järn och c-vitamin och just nu är alltså den bästa tiden att plocka dem innan de växt till sig för mycket. (Tänk på att nässlor också är rika på nitrater och är därför inte lämpliga för barn under ett år.)

Se till att ha med er:

  • handskar (+ långärmad tröja och byxor)
  • påse att förvara
  • sax eller sekatör

Plocka toppknoppen plus  2-4 bad till beroende på hur grov stjälken är. Tänk på att det är de späda bladen och stjälkarna du är ute efter. Resten blir fibrigt och tråkigt i soppan. Ju mer noggrann du är när du skördar ju mindre du behöver ansa när du kommer hem!
image
image

 

Ingredienser till soppan:

  • ca 2 liter löst sammanpressade färska nässlelblad (ca 400 gram) eller 4-5 dl förvällda nässlor
  • 1 tsk salt
  • ½ gul lök
  • 1 klyfta vitlök (valfritt)
  • 2 msk olivolja eller smör
  • 8 dl vatten med 2 grönsaks- eller kycklingbuljongtärningar
  • 1 dl vitt vin
  • 2 msk mjöl
  • 1 dl grädde
  • Salt och peppar och eventuellt saft från ½ citron eller ca 1 msk vinäger att smaka av med
  • 4 kokta ägg
  • Bröd eller knäckebröd och smör till servering

Så här gör du:

Förberedelser –

  1. Plocka, rensa och skölj nässlorna. Använd handskar.
  2. Koka upp vatten i en stor kastrull (ca 1½-2 liter vatten) Salta vattnet med ca en tsk salt.
  3. Nänd ner nässlorna och koka i 5-10 minuter.
  4. Häll över nässlorna i ett durkslag och skölj med kallt vatten.
  5. Pressa lätt ur vattnet.
  6. Hacka nässlorna.
    Jag körde nässlorna i minihackaren så att det blev en slät smet eftersom jag vill ha en slät soppa. Risken med att använda stavmixer senare är att man kan få en trådig och fibrig soppa (om mixern inte är kraftig/vass nog). 
  7. Koka ägg hårdkokta (ca 8 minuter).

image

image

Soppan –

  1. Skala och hacka lök och ev. vitlök fint.
  2. Fräs löken och vitlök i olivolja eller smör någon minut. Om nässlorna bara hackats grovt kan du tillsätta dem med och fräsa någon minut till.
  3. Häll på vatten, buljongtärningar samt vitvin. Koka upp.
  4. Vispa ihop mjöl med grädde till en toppredning och häll över nässlorna under omrörnig. Koka i några minuter till.
  5. Smaka av soppan med salt och vitpeppar och eventuelt cintronsaft eller vitvinsvinäger.
  6. Servera nässelsoppan med kokt ägghalva och eller bröd

image

image

Så, ut och plocka ner lite ätbar vår! 

Snart kommer GDPR – hur gör vi?

De senaste dagarna har jag, som förmodligen många av er, fått en drös med mail om företag och tjänster som uppdaterar sina användarvilkor, bla bla bla för att GDPR bla bla bla den 25 maj. Hur många är det som har läst genom alla de där mailen från början till slut? Som en användaravtalsnörd gjorde jag det för de första två mailen, men sedan tröttnade även jag.

Sedan frågade Mia mig för ett par dagar sedan hur vi ska göra för att vara GDPR compliant på BakingBabies. Just det ja, vi måste ju också anpassa oss. Och ni, våra läsare måste förmodligen anpassa er. Så hur gör vi detta på ett bra sätt?

Vad är GDPR?

Fyra korta rader för er som inte alls hängt med. ”General Data Protection Regulation” är ett regelverk som börjar gälla den 25 maj i Europa. Den instiftar att data ej får lagras om Europeiska medborgare utan att de gett sitt medgivande. Det innebär att websidor inte längre får lagra eller använda data som ditt namn, användarnamn, mailadress, IP-adress, adress, telefonnummer mm till något utan att du sagt ok. De får inte heller skicka det till någon annan utan att du tycker att det är ok. Du som användare har sedan rätt att när som helst begära ut vilka uppgifter som finns om dig samt att begära att all data om dig raderas.

Hur gör BakingBabies?

Vi hanterar i regel inte så mycket data om er. Det handlar främst om när ni kommenterar eller donerar pengar. Sedan har ju vi Google Analytics som analyserar hur mycket trafik som bloggen får och den känns lite klurigare. Där har vi valt att avmaska era IP-adresser innan datan skickas vidare till Google. Då det stora hela kommer ni märka att ni kanske kommer att behöva göra några extra val men på det stora hela hoppas vi att ni inte märker av det så mycket.

Vi läser på så mycket vi kan just nu och hoppas att vi hamnar i ett läge som är GDPR-förenligt.

Har ni några bra tips om hur en bör göra?